I skymundan av Iran och Ukraina har en annan viktig geopolitisk konflikt åter blossat upp. USA har åter gått in i en hård konfrontation med Kuba, och den här gången ser det riktigt mörkt ut för den lilla karibiska öns kommunistregim. Den 24 februari 1996 lyfte tre små Cessnaflygplan från organisationen Hermanos al Rescate, som tidigare hade flugit över Kuba och släppt flygblad med antikommunistisk information. Raúl Castro, kommunistdiktatorns bror, beordrade att de skulle skjutas ned. I dag, trettio år senare, har USA under Donald Trump åter öppnat ärendet och åtalar Raúl Castro för politiska mord på amerikanska medborgare.
Detta sker inte i ett vakuum. Nästan tre månader efter att USA i praktiken strypt Kubas oljeförsörjning och förvärrat landets redan djupa energikris märks påfrestningarna överallt. Soporna hopar sig på Havannas gator, sjukhus begränsar operationer och vårdplatser, människor värmer vatten över vedeldar och strömavbrott har blivit en del av vardagen.
För att förstå dramat måste man förstå hur desperat Kuba hade blivit efter Sovjetunionens sammanbrott. Under kalla kriget hade den kommunistiska ön i praktiken hållits under armarna av Moskva genom olja, handel och ekonomiska subventioner. När Sovjet kollapsade försvann denna livlina nästan över en natt. Den kubanska ekonomin gick in i det som regimen kallade ”den speciella perioden”, med bränslebrist, matbrist och återkommande elavbrott. Människor började bokstavligen fly över havet på hemmabyggda flottar.
Sommaren 1994 försökte omkring 35 000 kubaner ta sig till USA. Många dog eller försvann spårlöst i Floridasundet. Mitt i denna flyktingkris började en grupp kubansk-amerikanska piloter flyga över havet för att leta efter människor som drev omkring mellan liv och död. Gruppen kallade sig Hermanos al Rescate, ungefär Bröder till undsättning.
De blev snabbt hjältar inom exilkubanernas värld i Miami. Men för regimen i Havanna var de något helt annat: provokatörer och fiender.
Den 24 februari 1996 lyfte tre små Cessnaflygplan från ett mindre flygfält norr om Miami. Ombord fanns åtta frivilliga. Bara ett av planen skulle återvända.
Den kubanska militären skickade upp MiG-jaktplan och sköt ned två av flygplanen över internationellt vatten. Fyra män dödades. Tre av dem var amerikanska medborgare. Radiokommunikationen från de kubanska piloterna fångade jublet efter nedskjutningarna.
Det är viktigt att förstå att Hermanos al Rescate också hade förändrats före nedskjutningarna. När flyktingkrisen började avta efter nya migrationsavtal mellan USA och Kuba försvann delar av organisationens ursprungliga uppgift. Gruppen började då i allt högre grad ägna sig åt politiska aktioner mot regimen. Man flög nära Kuba och släppte ibland ned flygblad över Havanna med utdrag ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Därmed blev organisationen något mer än en humanitär räddningsgrupp. För exilkubanerna var den fortfarande ett uttryck för solidaritet och motstånd. För regimen i Havanna blev den däremot ett allt tydligare hot.
Händelsen blev en internationell skandal och ett av de djupaste trauman som drabbat den kubanska exilgemenskapen i Miami. Under lång tid har överlevande och anhöriga krävt att Raúl Castro, som då var Kubas försvarsminister, ska hållas ansvarig. Det mesta tyder på att han som försvarsminister gav det slutliga klartecknet till nedskjutningarna.
Det gör konflikten betydligt mer explosiv i dag.
Den kubanska regeringen protesterade upprepade gånger till USA och beskrev gruppen som ett hot mot landets suveränitet. I Havannas version handlade det inte längre om humanitära flygningar utan om organiserade provokationer och psykologisk krigföring.
Dagen då flygplanen sköts ned hade gruppen lämnat in en färdplan till amerikanska myndigheter. De meddelade även kubansk flygledning att planen skulle flyga nära den så kallade 24:e breddgraden norr om Kuba. Området låg fortfarande i internationellt luftrum men betraktades av Kuba som en försvarszon. Kubas egentliga territoriella luftrum sträckte sig dock bara cirka 19 kilometer från kusten.
Kubansk flygledning svarade med en varning: luftrummet norr om Havanna var föremål för militär aktivitet och flygplanen befann sig i fara. Gruppen svarade lugnt att de var medvetna om riskerna men beredda att ta dem ”i egenskap av fria kubaner”.
Klockan 15:20 kommenterade gruppens ledare att Havanna såg vackert ut från luften. En minut senare möttes de av kubanska jaktflyg.
”Ska de skjuta på oss?” hörs en kvinna fråga i inspelningarna.
Kort därefter exploderade det första flygplanet, omkring 29 kilometer från Kubas kust. Några minuter senare sköts även det andra ned längre ut till havs. Enligt internationella utredningar utfärdades aldrig någon formell varning om omedelbar nedskjutning och de civila planen eskorterades inte heller bort från området, vilket annars är standard inom internationell luftfart.
De fyra dödade blev martyrer inom exilkubanernas kollektiva minne. En av dem, Pablo Morales, hade själv tidigare räddats ur havet av Hermanos al Rescate efter att ha flytt Kuba på flotte. Nu dog han tillsammans med samma organisation som räddat hans liv. En annan av de dödade var den unge piloten Carlos Costa. Hans syster Mirta Mendez har berättat att hon försökte övertala honom att sluta flyga för organisationen eftersom hon var rädd att något skulle hända.
Hans svar blev: ”Jag är amerikansk medborgare. Jag bryter inte mot lagen och de kan inte göra mig något.”
Kropparna återfanns aldrig.
Trettio år senare har konflikten vaknat till liv igen för att hemsöka den nu pensionerade Raúl Castro. Och någonstans på havets botten i Floridasundet finns fortfarande vrakdelarna kvar.
Carl-Mikael A. Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide
