Känslor – moderaternas blinda fläck
Människor är trots allt gående köttbitar med känslor i, men Moderaterna glömmer och förbiser att det är känslorna man måste appellera till.
Traditionellt sett har Moderaterna varit duktiga på pengar. Det har varit statsfinanser i balans, skattesänkningar, ordning och reda, inflationsbekämpning och att skapa förutsättningar för människor att klara sig själva.
Nu när opinionen går ganska knackigt är det just ekonomin som många moderater hoppas på ska vinna själar.
– När folk märker att de har mer i plånboken så kommer opinionen vända, som en moderat sa till mig nyligen, med hopp i rösten.
Det är som om partiet lätt glömmer bort det som inte rör pengar och ekonomi, nämligen det immateriella, det som inte går att ta på, det som går in i hjärtat, det gemensamma, de grundläggande värdena, upplevelsen att göra rätt, att få tillhöra, att utöva och uppleva kultur. Det som gör att viss musik, en film, en bok är oemotståndlig och odödlig.
Är det en blind fläck?
Med tanke på att människor trots allt är gående köttbitar som råkat få känslor i sig, så är det märkligt att det just är känslorna som M många gånger glömmer bort och förbiser.
Ett exempel var häromdagen då den iranske exilprinsen Reza Pahlavi var på besök. Här var det starka känslor i omlopp. Medan hoppfulla exiliranier från Sverige kom in genom riksdagsporten stod uppretade palestinademonstranter utanför och viftade med flaggor och motades bort av polis. När exilprinsen gjorde entré ställde sig hans landsmän upp och skanderade kungastödjande slagord. Det var som om applåderna aldrig ville lägga sig.
Men Moderaterna var frånvarande. Med några få undantag uteblev de moderata riksdagsledamöterna från det av KD och SD arrangerade prinsmötet. Var de ointresserade eller var ämnet alltför känsligt med tanke på att utrikesministern är en partivän?
Det såg nästan ut som en tanke att finansminister Svantesson precis samtidigt gick på Stockholms gator med vårändringsbudgeten, och ledande moderater twittrade hur bra det var med mer pengar i plånboken. Det som ju ska vända opinionen.
Moderater sätter sitt hopp till rationalitet, excel-ark och förnuft.
Men när någon lämnar fältet fritt, flyttar alltid någon annan in.
Just nu är det KD och SD som vill ta denna del av den politiska kakan. Båda två har en annan syn på värderingar än M.
Sverigedemokraterna, exempelvis, har en kultursyn som vissa rent av skulle kunna kalla revolutionär, alltså i ordets rätta bemärkelse, att den på kort tid vill förändra något i grunden. I min intervju med SD:s talesperson i kulturfrågor, Alexander Christiansson, berättar han hur partiet ser på kultur:
– Kulturen är helt fundamental, säger han. Det är det som binder oss samman. Kulturen är det som vi kallar oss, vi, Sverige, som ett folk.
Samtidigt säger Christiansson att SD:s mål är att bryta den socialdemokratiska makten över kulturen, den som funnits ända sedan 1960-talet.
Illustrationen kan knappast göras tydligare än när kulturminister Parisa Liljestrand står utanför Operan i Stockholm och gör en sociala medie-film om att privata donationer nu gör det möjligt för en ny scen för barn- och unga.
Men vad det ska vara för kultur på denna scen vill inte kulturministern lägga sig i. Armlängds avstånd kallas det.
Men det vill SD tala om, och Alexander Christiansson är tydlig med vad han inte vill se på en skattebetald scen:
– Jag är mycket kritisk till att dragqueens läser normkritiska böcker för små barn, säger han.
Att en eventuell fyrklöverregering från höger kommer att behöva göra upp om synen på kultur, är helt klart.
Johan Romin
