Kommunist, javisst!
Kommunisten Ellen Kalls hjärta slog snabbare när hon firade 7 oktober. Narrativet är så grundmurat att ingen som helst fakta tränger igenom.
måndag 22 juni
Kommunisten Ellen Kalls hjärta slog snabbare när hon firade 7 oktober. Narrativet är så grundmurat att ingen som helst fakta tränger igenom.
I partiorganet Proletären förklarar Ellen Kall från Kommunistiska partiet hur hennes hjärta började slå snabbare när hon hörde nyheten om Hamas terrordåd mot Israels befolkning och att hon ”firade också den 7 oktober”. Förvisso kallar Kall det inte terrordåd – våldtäkterna, morden, tortyren, bestialismen till trots – utan det ”palestinska motståndet”.
Kall förvånas kring en kollegas upprördhet över att Hamas våldtagit en farmor framför hennes barnbarn. Det gjorde Kall mållös; inte våldtäkten, utan den ”massiva propagandan mot den palestinska motståndskampen” och hur många som ”köpte de falska påståendena”. Kall påstår att uppgifterna motbevisats men komplicerar inte sin verklighetsbild med fakta; vare sig filmbevis, överlevandes vittnesmål, lemlästade söndervåldtagna kroppar eller Hamaskrigarnas och de deltagande palestiniernas egna proklamationer motbevisar ett på förhand givet narrativ.
Kalls narrativ är det kommunistiska – det som genomsyrar V och dess terroranstrukna antisemitiska medlemmar, och som återspeglas i det kommunistiska partiets program. Utöver en språkligt förenklad, smått pubertal ölsjappsindränkt version av marxism där uttjatade begrepp som kapitalet, imperialism, utsugning, överbyggnad och så klart borgerlighet upprepas ad nauseum, så specificeras en internationell konflikt allena. Det är ingen tillfällighet: att antisionism är en integral del av kommunismen, liksom att antisionism är en sovjetisk omskrivning av antisemitism, är väl etablerat.
Kommunisternas historiebild är en annan: de reducerar kriget mot terrorismen, till det ”så kallade kriget”, vilket underblåst rasism mot muslimer. Ty islamofobi är den ”imperialistiska politikens ideologiska uttryck”. Likt hur inga andra konflikter nämns, nämns inga andra religioner än islam. Kalls fördömande rör enbart ”propagandan” och bristen på fördömande av Israel. Hon klagar på avsaknaden av upprördhet över ”de ständiga brotten mot vapenvilan”. Det senare kan förvisso utgöra en poäng – om hon förtäljt vilka parter som är brott mot vapenvilan skyldiga.
Uppmärksamheten kring firande av terror och uttryck av antisemitism, som bland annat V:s kandidater gjort sig kända för, har inte gått Kall förbi. Tvärtom, hon ifrågasätter att ingen ifrågasätter ”häxjakten”. Kalls sorg rör medias fokus på att svensk-palestinier firat att deras folk (sic) rest sig mot ”ockupation och förtryck”, ty de vill ju bara att kampen ska lyckas och Palestina blir fritt; att det krävde sexualbrott, styckning och avrättning av ungdomar som bara ville dansa tycks Kall en bisak.
Kommunisten Kall avslutar sitt brandskrift med att deklarera att de som ”står på mänsklighetens sida” – hon och de 1629 som röstade på kommunisterna – ska förkasta imperialismen och bygga en rättvis värld. Kalls föreställning om rättvisa kräver dock inversion av skuld, förvrängning av verkligheten och ett kallt kalkylerande var sanning inte enbart är relativ utan modellerbar; upprepar man sin egen propaganda och smutskastar motståndaren tillräckligt hårt övertygar man till sist en handfull. Historieomskrivning tycks Kall lika lite främmande som hennes kommunistiska anfäder. Myrdal skulle ha varit stolt.
Det lilla marxismen hade att komma med var, i dess mest grundläggande bemärkelse, materialismen. Inte den pseudovetenskapliga dialektiska historieförvanskningen, utan materialism i bemärkelsen ”varje analys måste utgå från den konkreta verkligheten”. Att Kall et al inte förmår registrera verkligheten ens när den dokumenterats och när de vars attack fick hennes hjärta att banka, själva skriker ut sitt judehat och beskriver exalterat hur de med sina bara händer dödade judarna, är talande. Propaganda anklagar Kall omvärlden för, utan att för en sekund inse av hon själv är propagandan och därtill ondskan personifierad.
Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol