Morotspopulism en omöjlig flirt

Den politiska nostalgin har tydligen gjort comeback i svensk politik!

I går kväll stod Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar i Aktuelltstudion med en morot i hand.
Knäck. Den här delen går till lantbrukaren.
Knäck. Den här delen är momsen.

Och den här stora delen går till matjättar och ICA:s grossister!

Nooshi såg mycket bekymrad ut där hon stod med moroten i hand. Nu måste det till priskontroll, tyckte hon.

Och kanske var det några som tänkte: Va? Här blir miljonärerna rika på vår bekostnad! Det är ju upprörande!

Dadgostar gjorde troligen ett försök att upprepa konststycket från 1972, då några hemmafruar i Skärholmen protesterade mot de höga matpriserna och under några månader gjorde sig själva till en politisk kraft i landet.

På sin tid kallades detta för det stora mjölkupproret och ledde till att regeringen Olof Palme införde ett prisstopp på livsmedel strax innan jul. Palme kunde ta pris- och kartellnämnden till hjälp och införa priskontroll, mycket lägligt eftersom det var val året därpå.

Lika nostalgiskt – och som 1972 – kändes det när Magdalena Andersson framträdde inför vänsterfolk i Spanien. S-ledaren klev upp på scenen under jubel och utbrast entusiastiskt: ”Vilken härlig samling av progressiva krafter”, samtidigt som några viftade med Palestinaflaggor och en flagga med den iranska regimens emblem i bakgrunden.

Var inte detta kanske – lite – eventuellt något som påminde om Vietnamdemonstrationerna på 70-talet? Internationell solidaritet som vi mindes den, att samlas kring vid lägerelden?

Men nostalgi funkar sällan i politiska sammanhang. Även om det är en sliten klyscha: Det är som att kissa i brallorna en kall vinterdag.

Det är inte 70-talet längre. Vi är med i EU. Vi har fri prissättning och konkurrens. Statlig kontroll av priser tillhör det förgångna. Och på vilket sätt hjälper Irans regimflaggor och Palestina-viftande Magdalena Anderssons möjligheter att bilda regering efter nästa val? Hillary Clinton framträdde på samma scen men hade valt svart bakgrund och utan flaggor, troligen för att inte förknippas med Palestina och Iran.

Hur tänkte S-ledaren här? En regeringsbildning i mitten blev knappast enklare av detta.

Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist verkar samtidigt i det närmaste kallsinnig inför sina tilltänkta vänsterpartners.

I dag berättade Centern att de fortfarande vill ha marknadshyror, och partiledaren lät meddela att hon tror att Kristdemokraterna kommer att byta sida om Tidösidan förlorar valet.

Därmed verkar hon också vilja hänge sig åt lite nostalgi. Har det undgått henne att KD nu inte är som KD förr?

Skulle Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe kunna tänka sig att ingå i en regering eller ett underlag tillsammans med någon som talar under Palestinaflaggor och iranska regimflaggor?

Så här stor chans är det: noll procent.

Ebba Busch förklarade också på eftermiddagen att Kristdemokraterna aldrig skulle stötta en regering som står för oordning, vilket för henne är en omskrivning för en vänsterregering.

Varken morötter, vänsterutspel i Spanien eller nostalgiska flirtar verkar kunna lösa upp knutarna i svensk politik.

För just nu består politiken av tre möjliga regeringsbildningar – som alla är lika omöjliga.

Två av dem, den till vänster och den i mitten, kan inte bli verklighet på grund av röda linjer, medan den till höger, som trots allt har en enad front, skulle förlora om det vore val i dag.

Det ska till väldigt mycket morötter för att ändra på den saken.

Johan Romin