Omotiverade beslut hör inte hemma i en demokratisk rättsstat
Motiveringar är ett skydd mot godtycke. Omotiverade beslut lämnar frågor obesvarade och skadar förtroendet för rättsstaten.
En av rättsstatens mest grundläggande principer är att offentlig makt ska utövas under lagarna. För den enskilde innebär detta inte bara att beslut ska fattas enligt gällande rätt, utan också att det ska vara möjligt att förstå varför ett beslut har fattats.
Därför innehåller svensk rätt omfattande krav på motiveringar av beslut. Motiveringen fyller flera funktioner. Den gör det möjligt för den enskilde att förstå avgörandet, att bedöma om det finns skäl att överklaga och att kontrollera att myndigheter och domstolar faktiskt har tillämpat lagen korrekt.
Men motiveringen fyller också en annan, minst lika viktig funktion: den utgör ett skydd mot godtycke.
När en domstol redovisar sina skäl blir det möjligt för omvärlden att granska om avgörandet vilar på juridiskt hållbara grunder. Parter, ombud, forskare, medier och allmänheten kan analysera resonemangen och bedöma om lagen har tillämpats korrekt.
Det är också genom motiveringen som det går att upptäcka om ovidkommande hänsyn har påverkat avgörandet. Om en domstol skulle låta personliga värderingar, förutfattade meningar eller andra osakliga överväganden påverka beslutet finns det åtminstone en möjlighet att sådana brister kan identifieras genom en granskning av domskälen.
En motivering är därmed inte bara ett uttryck för transparens. Den är ett verktyg för ansvarsutkrävande.
Problemet uppstår när domstolar fattar beslut utan att ange några skäl alls. Det gäller inte minst beslut om att neka prövningstillstånd. När ett sådant beslut meddelas, har svenska domstolar på eget bevåg utvecklat en praxis, som innebär att målen inte får någon individuell motivering, varför den enskilde inte får någon möjlighet att förstå varför domstolen valt att, inte pröva målet. Samtidigt försvinner möjligheten att kontrollera vilka överväganden som faktiskt har legat bakom domstolen avgörande.
Det behöver så klart inte betyda att osakliga hänsyn har påverkat beslutet. Men omotiverade beslut betyder, ostridigt, att ingen utomstående kan kontrollera att så inte har varit fallet.
Just därför finns krav på individuella beslutsmotiveringar så att allmänheten ska kunna lita på att domstolar har agerat sakligt. Rättsstaten bygger inte på blind tillit. Den bygger på insyn, transparens och möjligheten att granska maktutövningen.
Domstolarnas legitimitet bygger ytterst på allmänhetens förtroende. Förtroende kan inte krävas – den måste förtjänas. Ett motiverat beslut visar inte bara hur domstolen har resonerat. Det visar också att avgörandet vilar på rättsliga argument och inte på personliga uppfattningar eller andra ovidkommande överväganden. Motiveringen fungerar därmed som ett skydd både för den enskilde och för domstolen själv. När skälen däremot hålls hemliga uppstår ett tomrum. Den enskilde lämnas utan svar, och omvärlden utan möjlighet till kontroll.
I en demokratisk rättsstat ska ingen behöva acceptera offentlig maktutövning utan att få veta varför den utövats – särskilt inte när beslutet innebär att dörren till en högre domstolsprövning stängs. Omotiverade beslut om prövningstillstånd kan aldrig garantera att inga osakliga personliga värderingar har påverkat avgörandet. De gör det helt enkelt omöjligt att kontrollera om så har skett.
Ett sådant system bör inte anses höra hemma i en demokratisk rättsstat, men förekommer trots allt i Sverige.
Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent
