Moderskapet har genom historien legat fastkilat under lupp. Är det inte Livsmedelsverket som avråder gravida från rödvinssås kokad kortare tid än en halvtimme är det andäktiga amningsfascister eller mobbar av andra mödrars förkastelsedomar.

Existentiellt är det inget konstigt. Den som likt en jävla Gud kan tillverka liv är förstås först att misstänkas för att inte på tillbörligt vis sköta detta liv. I varje mor står hela mänskligheten på spel. Då den känslan är topp tunnor tabu tar samhällets auktoriteter till metoder och argument som uppfattas skydda barnet hellre än att bekänna okunskap och därmed bidra till allas vår utplåning.

P1-programmet Kalibers granskande dokumentär Jakten på Münchhausen-mammorna skildrar ett flertal ärenden där barn med otydlig sjukdomsbild har omhändertagits av Socialtjänsten efter att vårdpersonal pekat ut mamman som symptomens upphov. Ett av fallen berättar om en pojke med allvarliga bensmärtor. Familjehemmet förnekade honom rullstol då man bestämt att han egentligen kunde gå. Det kunde han inte och han kröp sig fördärvad. Sex års vanvård passerade innan vad som då hunnit bli en femtonåring fick återvända till sina föräldrar.

Sedan 2016 har förvaltningsrätten fattat beslut om LVU (lagen om vård av unga) för minst 60 minderåriga. SVT kartlade 2024 beslut ända från 2002. Rubriceringen ”barnmisshandel genom sjukvårdsinsatser” innefattar sedan 2014 även överdriven oro, vilket försätter föräldrar vars barn har svårdiagnosticerade besvär i dilemma. Upprepade besök i vården riskerar att klassas som simulerade medan uteblivet hjälpsökande utgör försummelse.

Evidensen för Münchhausen by proxy är svag och omtvistad. Där bristande forskning råder dyker gubben i läkarlådan regelmässigt upp. Det gällde skakvåldet och det gällde de apatiska flyktingbarnen. På föreliggande område heter han Björn Lundin och är psykiater. På konsultbasis anlitad för att tröska journaler i syfte att uppdaga misshandelssymptom. Han erkänner själv att tillvägagångssättet är svajigt.

Att säkert säga vad som har gått åt pipsvängen, eller i hur stor utsträckning, vore oredligt. Är det trend? Tragedi? Eftersom mödrar och barn inte är ett modernt påfund kan man undra och påkalla René Girards resonemang om att människans önskningar motiveras av en tredje part och sedermera en syndabock. Via en dålig och rentav ond mamma kan vården och socialtjänsten finna den begärda utvägen. Deras yrkesskicklighet är intakt. Ansvaret mammornas.

Mammor tillerkänns all makt och ingen alls. Gränsen däremellan? Osynlig, religiöst betingad och lätt att exploatera. Mödrar till autistiska barn bemöttes på 1960-talet som om tillståndet berodde på dem. När författaren Hjalmar Söderbergs skilsmässa från Märta Abenius gick i stöpet ordnade han henne tvångsintagen på hospital vilket medgav honom vårdnaden om deras tre avkommor och därpå en sprillans ny hustru. Att tilltaget i dag ses som eljest hindrar inte ställföreträdande make och fader i form av en paternalistisk stat att separera barnet från modern.

En kamp uppstår som mamman inte kan vinna eftersom hon anses mer olämplig ju hårdare hon strider. Kombinerad med statsindividualism, som kopplar den enskilde tätare till staten än till de små gemenskaperna, förvandlas myterna om modern och barnet till rättshaveristsiska loopar där cirkelresonemangets förföriska kurvor tas allt snävare.

Förloppen framstår genomstungna av oetisk prestige och hokuspokus. Dokumentärens material är tillräckligt för att tvångsomhänderta både vård, socialtjänst och domstol.

Klara Klingspor är kulturskribent 

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill