Daniel Suhonen

Mycket (S)nack – ingen verkstad

Magdalena Andersson måste bilda en majoritetsregering efter valet. Annars bli nästa mandatperiod ett lika stort reform-fiasko för S som de senaste åtta åren.

Magdalena Anderssons valrörelseministär är i full sving. Ena dagen attack mot friskolorna; köer ska förbjudas och skolpengen sänkas. Vinstdriften ska stoppas, dundrar statsministern så fort hon kan. Andra dagen ska privata sjukförsäkringar i den offentliga vården hindras. Hela regeringen, utom möjligtvis kulturministern som letar efter sin egen navel, går till attack enligt partiprogrammets och de röda kärnväljarnas önskelistor. Lägg till den nya ekonomiska politik som utlovats och höjda pensioner som föreslagits av såväl S på egen hand som i samarbete med Vänsterpartiet. Samtliga dessa punkter har stått på min och tankesmedjan Katalys agenda sedan starten 2013. Och i samtliga dessa frågor har vi dragit och släpat, trugat och propsat för att socialdemokratin ska ta ungefär den ställning som partiet har nu.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Är jag nöjd? Nja. Faktum är att jag vet att man inte blir mätt på vare sig valfläsk eller luftpastej. Jag har varit med förr. I varje valrörelse brukar S-företrädare ta ett retoriskt kliv åt vänster, i synnerhet när det går uselt i opinionen. De ”dundrar” och lovar reformer, som sedan snabbt göms och glöms en skrivbordslåda i väntan på… ja nästa kris då dessa röda stormdukar kan tas fram och vädras på nytt.

Det är skillnad på reformism och populism. Att ta fram genomarbetade reformförslag, ta strid för dem och sedan genomföra dem, för att i nästa valrörelse peka på det genomförda och säga: Vi gjorde detta. Ni fick det bättre. Nu är vi redo att ta nästa kliv. Det var reformismen som den fungerade under Tage Erlander. Men dagens socialdemokrati verkar ha smittats av klimatrörelsen och ägnar sig åt återbruk. Reformförslag kommer till för att sparas! För att återanvändas och ständigt lovas ut igen, vid nästa första maj, i nästa valrörelse. Som grisen Särimner i Eddan står de där var morgon i spiltan, redo att presenteras som nya för världen, de socialdemokratiska favoritreformerna:

  • Tandvården en del av sjukvården, eller som jag brukar säga: Tänderna ska banne mig vara en del av käften! En verklig favorit som kan användas decennium efter decennium för att flagga socialpolitisk iver och vrede över ett hårdnande klassamhälle! (Klassamhället kommer alltid hårdna, ty inga åtgärder görs längre för att minska det). ”Det ska inte synas i munnen om man är rik eller fattig”, kan varje S-statsråd dåna ut ur rättens krater för att sedan inte lyfta ett finger för att åtgärda problemet.
  • Full sysselsättning, arbete åt alla! En kärnfråga för arbetarrörelsen. Men sedan 1990-talets omläggning av den ekonomiska politiken samtidigt en omöjlighet. Eftersom hög permanent arbetslöshet förvrider makt och resurser från arbete till kapital borde full sysselsättning verkligen vara prioriterat. Särskilt när hela ekonomkåren från Riksbanken till Lars Calmfors och Klas Eklund kräver just detta. Men S tvekar, vill inte ändra något. Vill inte bli av med arbetslösheten så att man ständigt kan lova kamp mot arbetslösheten! Vad skulle då alla arbetarrörelsens arbetslöshetsbekämpare ägna sig åt?
  • Man ska kunna leva på pensionen! Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi kan verkligen lova höjda pensioner år ut och år in på partimöten och fackföreningskongresser. Sen blir det en femtiolapp som skatten slukar. Men S kamp för att i regeringsställning genomföra en kraftfull pensionsreform tycks evig (och misslyckas ständigt). Den kan LO-jobbarna verkligen lita på. Under hela mandatperioden 2014-2018 lovade Ardalan Shekarabi istället att stoppa vinsterna i välfärden, vilket misslyckades totalt, men ändå är till glädje för den nuvarande regeringen som kan lova det igen!

Jag blir nästan imponerad. Rycks med, innan jag inser att jag hört allt förut. I vissa fall kanske jag rent av har formulerat själva kritiken för så där ett decennium sedan.

Vid valet i höst har Socialdemokraterna lett regeringen i åtta år. Fyra av dem i Decemberkompromissen där Vänsterpartiet fick förhandla budget och de forna allianspartierna la ner spelet. De sista fyra åren i minoritet med Miljöpartiet, bakbundna av januariavtalet och nu ensamma med en handlingsförlamad men frejdig valrörelseministär. Ett par tre gånger har också högern fått igenom eller skjutit sönder S-budgeten och dessutom lagt egna tilläggsbudgetar i riksdagen. Men även om man är snäll, vilket jag verkligen vill vara, så är det inte särskilt mycket socialdemokratiska reformer som genomförts. Mer pengar till kommuner och regioner, fast där gav M, SD, KD och V ännu mer, precis innan pandemin 2020. Man har pillat och förbättrat sjukförsäkring och a-kassa och framförallt har man inte försämrat dem ytterligare, som en M-regering hade gjort. Men Arbetsförmedlingen sköts sönder av Martin Ådahl och brytpunkten för statlig skatt höjdes och värnskatten togs bort vilket i min bok är borgerlig politik.

Perioden 2014-2022 är förmodligen den reformfattigaste under en S-regering i modern tid. Vad har man uträttat, utom att hålla Moderaterna borta från makten? För tillfället går S som tåget i opinionen, men det är nog snarare en Magdalena Andersson-effekt, orsakad av en synnerligen svag högeropposition. Det är inte på grund av vad som genomförts som regeringen har medvind. Tage Erlander hade begått självmord om en regering han lett i åtta år hade åstadkommit lika lite, eller åtminstone blivit ihjälslagen av Gunnar Sträng och Gustav Möller. Frågar man en vanlig tjomme på gatan så kan hen förmodligen inte peka på en enda reform som genomförts. Jo de där marknadshyrorna som … just, ja Vänsterpartiet … stoppade. Eller det där pensionslyftet … just ja, det var ju Vänsterpartiet som krävde.

Så vad göra? En grej vore att kräva en majoritetsregering nästa gång S-sidan bildar regering. Som ett ultimatum. Minoritetsregerandet utan ordentliga regeringsunderlag måste få ett slut. En potentiell rödgrön regering stödd av S-MP-C och V har stor chans att vinna över SD-blocket.

Men om S-ledningen får bestämma är det istället ett budskap före valet som gäller och ett annat efter. Får de mandat kommer alla röda förslag som nu duggar tätt att förpassas till museum så fort Annie Lööf säger Ayn Rand. Därför kräver LO-ledaren Susanna Gideonsson en majoritetsregering. Även vänsterledaren Nooshi Dagostar kräver att icke-SD-blocket formerar en majoritet så att regeringen blir handlingskraftig.

Men om detta har inte S-ledningen uttalat sig. Handlingskraftiga regeringar är inget man siktar på. Majoritet? Nej tack!

En regering där Centern ingår kommer säkert även framledes genomföra nya för röda hjärtan svårsmälta reformer, men de kan balanseras av röda reformer som också genomförs, av typen som de nya S-statsråden nu basunerar ut. En majoritetsregering skulle kunna reglera vinsterna, höja pensionera och lägga om den ekonomiska politiken så att fler jobb skapas och klimatmålen uppnås. Alltså exakt det man nu utlovar.

Man kan inte få allt, säger då tusen ombudsmän och regeringsrepresentanter i kör.

Nej, men man kan få något. Med en majoritetsregering kan några av de luftpastejer som nu serveras bli verklighet. Frågan är om S-topparna verkligen vill att det händer.

***

Teckna din prenumeration här.

Text:

Toppbild: BERTIL ERICSON / TT / Vilhelm Stokstad/TT