Krisen som försvann

Man skulle kunna kalla det för guvernör Månstråles stora stund. Det här hade väl ingen kunnat tro.

När ledaren för USA:s folkrikaste stat ställde sig på podiet i Sacramento ringade han med sin tuschpenna in en svart stapel längst ut till höger på en plansch.

Så många röda staplar. Så många år med underskott. Men nu. Äntligen. Ett överskott.

Jerry Brown – som han egentligen heter – fick smeknamnet »governor Moonbeam« under det glada sjuttiotalet. Hippiedelstaten Kalifornien valde den då blott 36-årige juristen till sin guvernör. Brown intresserade sig redan då för miljöfrågor och homosexuellas rättigheter, var ihop med sångerskan Linda Ronstadt och ville att Kalifornien skulle ha ett eget rymdprogram. Med andra ord skilde han sig en hel del från många av dåtidens politiker. Han blev tacksam att driva med. Smeknamnet fick han av en kolumnist i tidningen Rolling Stone.

Där på podiet, lite drygt fyrtio år senare, såg han ut som vilken Angela Merkel eller Anders Borg som helst.

Jerry Brown, som i sjuttioårsåldern har gjort comeback på guvernörsstolen, visade stolt upp ett budgetöverskott, gjorde intervjuer och berättade om vikten av budgetdisciplin.

För den som följt nyheterna från Kalifornien de senaste åren framstår det onekligen som en bedrift att på så kort tid ha fått delstatens siffror i balans. För bara tre år sedan låg arbetslösheten på 12 procent, kommuner började gå i konkurs och vägar och fängelser höll på att falla sönder.

I år kan Kalifornien både öka de offentliga utgifterna och betala av på sina skulder.

Jerry Brown kan ta åt sig en del av äran. Men främst beror det nya läget på att något har hänt med den amerikanska ekonomin. Fem år efter finanskrisens värsta härjningar börjar arbetslösheten närma sig sexprocentsstrecket, Federal Reserve vågar dra tillbaka sina massiva tillgångsköp och skatteintäkterna börjar stiga.

Det påverkar inte bara Kalifornien. Det ritar även om spelplanen på andra sidan landet.

I tisdags presenterade president Barack Obama sitt förslag för nästa budgetår. Det var en tämligen meningslös händelse. Främst för att republikanerna i representanthuset inte har några som helst planer på att gå honom till mötes. Men också för att utgiftsnivåerna de kommande åren redan har spikats i en partiöverskridande överenskommelse. Tanken är att USA i framtiden ska undvika de strider om höjningar av skuldtaket som skakat världsekonomin så många gånger.

Fast Barack Obamas presentation var intressant på ett annat sätt. För under nästan hela hans presidentperiod – ända sedan han fick igenom sitt stimulanspaket 2009 – har diskussionen i Washington till stor del handlat om USA:s stora statsskuld och de enorma budgetunderskotten. Inbakat med arbetslösheten var det också den övergripande frågan i 2012 års valrörelse.

Men häromveckan kom siffror som visade att landets budgetunderskott krymper i en rasande hastighet – snabbare än något år sedan andra världskriget. En kombination av höjda skatter, fler skattebetalare och sänkta utgifter har fått kurvorna att böjas åt rätt håll igen.

Det syntes i Obamas förslag. Här fanns förskolesatsningar, arbetsmarknadsåtgärder, infrastrukturprojekt, åtgärder mot fattigdomen, höjda statliga löner och gröna energijobb.

Allt det där snacket om att få ner budgetunderskottet hade åkt ner några placeringar i prioriteringslistan.

Republikanerna då? Det parti som sedan några år till stora delar kontrolleras av utgiftshatande tepartister? Faktum är att de inte är lika hårdföra längre. När partiets förre vicepresidentkandidat Paul Ryan i veckan framträdde var det för att prata om fattigdomen i landet. Budskapet var att decennier av sociala program hade misslyckats.

Som vanligt var de två partierna inte överens om mycket. Men på ett område finns det beröringspunkter. Både Obama och Ryan prisade skatteavdraget »Earned Income Tax Credit« – ett slags föregångare till de svenska jobbskatteavdragen.

Läs fler Fokusartiklar om USA.

Det är inte bara det ekonomiska läget som ligger bakom det nya tonläget i partierna. I höst stundar ett viktigt mellanårsval till kongressen, och demokraterna vill upprepa den populistiska retoriken från 2012. Samtidigt har republikanerna insett att alla konfrontationer om skuldtaket splittrar partiet, och gör det mindre populärt.

Det är därför de har börjat prata om andra saker.

Skuldkrisen är alltså över. I alla fall i Washington.