Solberg går – Støre kommer

”Vi klarade det!” utropade Jonas Gahr Støre på Arbeiderpartiets valvaka. Att han blir Norges nästa statsminister tvivlar ingen på. Stortinget har nu ett röd-grönt övertag med 100 mandat mot 68 för de borgerliga. De tre partier som Støre vill se i sin efterfrågade ”drömregering” fick en majoritet med 89 mandat av parlamentets 169. Lyckas han bara få de andra två – Senterpartiet (Sp), valets röstvinnare, och vänsterpartistiska Socialistisk Venstre (SV) – att sluta gruffas och ta varandra i hand som partners, så är framgången ändå främst hans. Arbeiderpartiet (Ap) blev större än de två andra tillsammans. Så sent som i våras var det ingalunda självklart.

Jonas Gahr Støre var en gång Norges populäraste politiker, som utrikesminister i den förra röd-gröna alliansen som leddes av partikamraten Jens Stoltenberg mellan 2005 och 2013. Han är statsmannamässig, snabb i repliken, intellektuellt lagd – knappast folklig men sympatiskt lyssnande. Som partiledare tvingades han in i en gråare politikerroll. I den förra valrörelsen 2017 råkade han illa ut, när mycket handlade om hans privata förmögenhet och överklassbakgrund.

Kanske hjälpte det Støre att klimatet och oljan under sommaren seglade upp som dominerande valtema. Det ödesmättade i frågan om Norges framtid som oljenation kräver en sansad och samlande ledare. En nyckelfråga för samtalen mellan de tre blivande regeringspartierna blir bland annat frågan om fortsatt oljeletning på norska sockeln, där SV sagt sig vara helt emot. Ap och Sp vill avveckla i en lugnare takt och investera mer i klimatvänlig oljeteknologi. Att då uppträda som kompromissförhandlare passar den tidigare diplomaten Jonas Gahr Støre utmärkt.

Ifråga om klimatpolitiken i övrigt samt fördelningspolitiken, vården och skolpolitiken eller skatterna är de tänkta regeringspartiernas inte mer disparata än att de borde kunna prata ihop sig. Knivigare blir Sp:s och SV:s vilja att överge landets överenskommelser med EU – bland annat EØS-avtalet – för att förhandla fram nya avtal. Något som den övertygade europén Støre är emot, även om det finns partikamrater som inte är främmande för tanken. Här spökar som förr i historien de partisplittrande frågorna om Norge och Europapolitiken.

Ifall spekulationerna framöver mest gäller en ny majoritetsregering, så föder valresultatet ändå några andra funderingar.

Fallet för Erna Solbergs regering och dess stödtrupp i Stortinget var rejält. Hennes eget Høyre blev största enskilda förlorare (- 4,6 procent). Fremskrittspartiet gjorde sitt sämsta val sen 1993. I Norge medges inga nyval så den rödgröna majoriteten består till 2025, vilket betyder gott om tid för borgerligheten att handskas med sina bekymmer.

Valvinnaren Trygve Slagsvold Vedum i Senterpartiet, som ökade från 10,3 procent till 13,5 procent gav på valnatten en känga åt dem i medierna som spått Sp:s kollaps och att de olika rödgröna småpartierna istället skulle gå fram och påverka regeringsbildningen. ”Världen är mer än vad Oslo-kommentatorerna anser”, sa Vedum under publikens jubel.

Han kan sägas ha fått rätt. Det var framför allt i huvudstadsområdena de små rödgröna tog sina mandat. I region- och kust-Norge är och förblir den politiska kulturgeografin annorlunda. Norge är sig alltså evigt likt, det kännbara maktskiftet 2021 till trots.