Därför röstar jag inte på S längre

En gång i tiden var undertecknad en av Sveriges rödaste röster och socialdemokratins villigaste fanbärare. Som ledarskribent på Dala-Demokraten jobbade jag med Göran Greider och som ledamot i distriktsstyrelsen i Dalarna nära ordföranden Peter Hultqvist, Sveriges tidigare försvarsminister. På CV:t står också politisk sekreterare i den röda arbetarstaden Borlänge. Min unga och radikala person var övertygad om att jag skulle leva och dö som socialdemokrat. Men en dag fick jag nog och lämnade partiet. Och många andra traditionella socialdemokrater gör samma sak. Den här texten handlar om varför det sker.

Historiskt röstade svenska arbetare vänster och tjänstemännen höger. Men vid valet 2022 var arbetarnas och tjänstemännens röster för första gången någonsin nästan helt jämnt fördelade mellan höger- och vänstersidan. Socialdemokraterna har sedan ett antal val tappat röster bland arbetare samtidigt som Sverigedemokraterna har vuxit kraftigt i samma grupp. S har också, sedan valet 2006, halverat sitt stöd bland LO-medlemmarna. I förra valet röstade 50 procent av arbetarna på M, KD, L eller SD.  S blev också för första gången lika starka bland tjänstemän som bland arbetare. Kvinnor, storstadsbor, utrikesfödda och pensionärer röstade i högre utsträckning på de rödgröna partierna medan förstagångsväljare, män, landsbygdsbor och invånare i mindre städer röstade högerut i större utsträckning.

Hela 26 procent av förstagångsväljarna lade sin röst på Moderaterna och tappet hos unga som är LO-anslutna är kännbart för Socialdemokraterna. Partiet är till och med starkare hos unga som tillhör akademikerorganisationen Saco, än bland LO-medlemmar. Vallokalsundersökningen 2022 visade också att arbetslösa i större utsträckning röstade på M än på S. Unga och män väljer högerpartierna, medan högskoleutbildade kvinnor föredrar vänstern. Det politiska rörelsemönstret ändras – och det är uppenbart att Socialdemokraterna inte längre primärt är arbetarnas parti.  Men vad är det som gör att så många arbetare vänder partiet ryggen?

För egen del började skavet redan 2006, när en trött Göran Persson på ett hack-i-skivan-liknande sätt mantrade ”Alla ska med” och ”Det går bra för Sverige”. Han log brett när han i media basunerade ut att hans regering äntligen hade fått fart på hjulen i svensk ekonomi – och att arbetslösa och sjukskrivna skulle få det bättre. Men när det kom till hur hederliga arbetare som jobbade, skötte sig och bidrog till välfärdssystemen skulle gynnas, ja, då teg Persson som en mussla. Att tala om sjuka och arbetslösa var givetvis inte fel, men problemet var att många arbetare i min verklighet i Dalarna varken kände att det gick bra för landet – eller att deras samhällsinsats var viktig. För vad fick de som jobbade, slet och betalade skatt tillbaka av samhället?  

Socialdemokraterna saknade svar. I takt med att arbetarna hade fått det bättre bytte partiet fokus till arbetslösa, sjuka, kvinnor, missbrukare, försörjningsstödstagare samt invandrare och beskrev dessa som ”svaga grupper” i behov av stöd. Under 2000-talet har delar inom arbetarrörelsen till och med börjat ifrågasätta om det längre fanns någon arbetarklass. Författare som Anneli Jordahl, Alexandra Pascalidou, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg, som placerades i facket ”klassresenärer”, bidrog starkt till att spä på bilden av arbetaren som en sorts underklass och därmed ytterligare en ”svag grupp”.

Den röda tråden i deras berättelser var misären, kampen, tragedin, supandet, oordningen, fattigdomen, det dåliga självförtroendet gentemot samhällets välbeställda, skammen och det nattsvarta mörkret. Fruktansvärda skildringar som berör djupt, men de beskriver också en arbetarklass som aldrig har varit min, uppvuxen som jag är i den tradition som sociologen Ronny Ambjörnsson kallar ”Den skötsamma arbetaren”. Även om jag föredrar beteckningen ”Den stolta arbetaren”. Det är den sortens arbetarklass som har en yrkesstolthet, ordning och reda i hemmet och i ekonomin, som sätter barnen i första rum och som vet att utan dess insatser så stannar Sverige.  

I mitt barndomshem i en by i södra Dalarna, med en mamma som var undersköterska och en pappa som var industriarbetare, fick man tidigt lära sig vikten av att jobba, bidra till samhället och göra rätt för sig. Den arbetarklass vi tillhörde – och som också fanns på industrigolvet på SSAB i Borlänge där jag arbetade en tid – skulle aldrig tycka synd om sig själv, betrakta sig som svag eller göra sig till offer. Den reser sig efter motgångar och tror på människans förmåga att växa genom att ta ansvar. Det innebär samtidigt att en individ som är kapabel att begå ett brott också är kapabel att ta sitt straff. Människor i den här kategorin skulle aldrig någonsin leva på försörjningsstöd.

 De betraktar bidraget som ett stöd för människor i kris under en begränsad period i livet. Det är inte en livslång försörjning, utan syftar till att få människor på fötterna igen. Arbetarklassens syn på ansvarstagande med fokus på arbetslinjen, upprätthållande av samhällskontraktet, och en tro på rättigheter och skyldigheter existerade länge också som en strömning inom Socialdemokraterna. I decennier levde det ansvarstagande respektive det omhändertagande perspektivet sida vid sida i någon sorts unik socialdemokratisk paradox som var både självklar och motsägelsefull. Paradoxen tjänade sitt syfte genom att balansera meningsskiljaktigheterna och skapa en dynamik i partiet. Som ledarskribent på Dala-Demokraten betraktade jag mig som arbetarklassens och vanligt folks företrädare och drivkraften var att bidra till att arbetarklassens livsval, yrkeserfarenheter och värderingar skulle värderas lika högt som den normsättande medelklassens. Klass handlade i det perspektivet inte i första hand om under- och överordning, utan var snarare ett sätt att tänka , att se på livet. I min roll upplevde jag att Socialdemokraterna alltmer svek sitt ursprung, men jag kämpade för en ändring – för så länge det finns hopp om bättring, går det att leva med ett svek.

Men vågskålen tippade efterhand allt mer över mot omhändertagande utgångspunkter. Klassbegreppet raderades näst intill ut och jämställdhet, kön, genus  och etnicitet hamnade högst på agendan. Efterhand slutade ”Den skötsamme arbetaren” att känna igen sig i den verklighet som partiet beskrev.

Snedstegen bidrog till att kosta Socialdemokraterna makten år 2006, då arbetare för första gången i någon utsträckning vågade lägga sina röster på Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna. Efter det nederlaget blev Socialdemokraterna sig aldrig mer likt. Det var som om att partiet var vilse och inte längre visste hur det skulle ta arbetarnas kamp.  Därför sökte man med ljus och lykta efter nya orättvisor och en ny underklass i behov av samhällets stöd som passade in i partiets nya ideologiska mall som kräver en över- och underordning mellan olika ”strukturer” i samhället.

De växande flyktingströmmarna under 2000-talet och med flyktingkrisen 2015 som klimax blev Socialdemokraternas räddning. Då fick partiet en ny grupp att ta kamp för. Invandrarna blev den nya underklassen – en ”svag grupp som har haft det svårt” och som Sverige därför behövde ”hjälpa” och ”ta hand om”.  Flyktingar fick tillgång till välfärdssystemen, men utan krav på motprestation. Kvinnor och män kunde gå år in och ut på SFI och uppbära försörjningsstöd.  Något krav på att inom en viss tid hitta ett jobb och skaffa sig försörjning fanns inte. Den generösa migrationspolitiken och obefintliga integrationspolitiken medförde hög arbetslöshet, usla skolresultat, ökade kostnader för försörjningsstöd och framväxten av parallellsamhällen. Arbetslinjen byttes mot en bidragslinje och fullt arbetsföra människor försattes i passivitet. Arbetarklassens gamla devis ”gör din plikt, kräv din rätt” var blev ett minne blott när Socialdemokraterna började domineras av det omhändertagande förhållningssättet och en tycka-synd-om-attityd. Jag kände inte längre igen mitt parti.

Socialdemokraterna vägrade att se sanningen i vitögat: nämligen att en del människor helt enkelt vill leva på bidrag i stället för att arbeta. Partiet försvarar också människans inneboende godhet till varje pris, trots att alla har både godhet och ondska inom sig. Men alla väljer inte att begå onda handlingar. Det är därför som Socialdemokraternas rättspolitik utgår från förövaren. I den tankevärlden är en förövare alltid ett offer för omständigheter som krig, missbruk, misshandel, mobbning eller problem i skolan. Samhället har därför, enligt denna syn, ett ansvar att ge förövaren chans efter chans att bättra sig. Men den som kritiserade migrationens baksidor och pekade på integrationspolitikens brister tystades under flera år av partiet.

I min gamla hemstad Borlänge var förändringen påtaglig och gick att se med blotta ögat: grupper av män som fikade på köpcentret Kupolen i stället för att hitta en väg till arbete och somaliska kvinnor som förvisades till sykurser i ABF:s lokaler i utanförskapsområdet Tjärna Ängar. De gick snett bakom sina män och tilläts oftast inte att föra sin egen talan. Mannen var deras röst – och deras överhuvud.  Under ytan pyrde missnöjet i Borlänge, vanliga människor som jobbade och skötte sig undrade hur alla utlandsfödda skulle komma i arbete. Frågor började ställas långt innan flyktingkrisen inträffade, men om jag eller någon annan påtalade det viftades det bort av ansvariga politiker.

Att tiga och ignorera är också att ta ställning. Verkliga problem som hedersvåld och klanstrukturer sopades under mattan. Ingen fick kritisera invandringen – och att sätta ord på dess följder var lika med rasism. S-kvinnorna menade exempelvis att svenska män också slog sina fruar, det var minsann ett strukturellt problem, inte ett kulturellt fenomen. De tidigare statsråden Mona Sahlin och Margaretha Winberg var tydliga med att S aldrig fick falla i rasismens fälla och därför skulle vi undvika att tala om hedersvåld. Mona Sahlin har långt senare bekänt sina misstag och sagt att det handlade om rädslan att uppfattas som rasist.  

Trots tystnadskulturen var partiet väl medvetet om parallellsamhällets baksida och hur klanerna styrdes av andra regler och normer än våra demokratiska världen. ”En hel klan skulle kunna komma på ett arbetarekommunmöte och ta över hela socialdemokratin, därför är det viktigare att vi har dem med oss än mot oss”, sade en socialdemokratisk nämndordförande i Borlänge. Borlängesossarna träffade därför imamer, besökte källarmoskéer och höll sig väl med de nya invandrargrupperingarna – som de samtidigt betraktade som röstboskap.  

Socialdemokraterna vågade aldrig sätta ner foten mot utlandsfödda som misskötte sig och utnyttjade välfärden. I stället för att skapa en hållbar väg till arbete, språkkunskaper och svenska värderingar, så tillät partiet framväxten av gängkriminalitet och krafter som systematiskt utnyttjande välfärdssystemen. År 2017 fick jag nog och stängde dörren till det röda Borlänge och socialdemokratin. Fem år senare chockade jag många genom att komma ut som moderat. Moderaterna var det parti som bäst representerade mina egna grundvärderingar om ansvar, som hade en tydlig arbetslinje och stod på hederliga, arbetande människors sida.

Vid förra valet fortsatte arbetare att vända S ryggen. Partiet förlorade makten och gjorde trots en ökning med två procentenheter till 30,3 procent sitt näst sämsta val i modern tid. Inför höstens val försöker S nu desperat vinna tillbaka de väljare man tappat, men självinsikten om partiets problem är begränsad. Det märks redan i den lama och förutsägbara eftervalsanalysen 2022, där partiet kom fram till att det varit svårt att genomföra socialdemokratisk politik eftersom högerns ekonomiska politik hade fått genomslag i riksdagen och folkets tilltro till den var hög.

Socialdemokraternas förmåga att vända den negativa samhällsutvecklingen med ”gängkriminalitet, segregation och dödligt våld” saknade trovärdighet. Partiet misslyckades också, enligt analysen, med att anpassa sin agenda till akuta plånboksfrågor. ”Värderingar räcker inte, de måste fyllas med konkret innehåll”. Vidare heter det att ”en hypotes som ter sig sannolik är att de grupper där Socialdemokraterna över tid minskat i väljarstöd – exempelvis unga och personer i LO-yrken – helt enkelt inte upplevt att deras egen situation eller samhället i allmänhet blivit bättre av ett socialdemokratiskt styre. Flera valanalyser har tidigare pekat på vikten av att socialdemokratin klarar av att göra skillnad i människors vardag.”

För att återvinna väljare som lämnat S måste partiet, enligt analysen, beskriva en vardag som väljarna känner igen, föra en mer klassisk välfärdspolitik och ”förebygga klyftor och motverka orättvisor”. Så långt låter det rimligt, men i valanalysens utblick står också att det har varit framgångsrikt för andra socialdemokratiska partier i Europa att etablera den klassiska höger-vänsterkonflikten och därmed slå fast traditionella socialdemokratiska värden.  Samtidigt som S alltså verkar ha viss klarsynthet när det kommer till problematiken, så är lösningen att etablera en klassisk höger-vänsterkonflikt med fokus på att förebygga klyftor och motverka orättvisor problematisk och kontraproduktiv. För det innebär att verkligheten filtreras genom en förutbestämd och förvrängd ideologisk mall och förvandlas till oigenkännlighet.

Dagens konfliktlinjer och samhällsproblem går nämligen inte att inordna enligt en klassisk vänster-höger-strid. Det står i stället mellan hederligt folk som jobbar och sköter sig å ena sidan, och de som lever på bidrag trots att de är fullt arbetsföra å andra sidan. Mellan människor som bidrar till välfärden och människor som utnyttjar den. Mellan vanliga och farliga människor och mellan demokratiska och odemokratiska värderingar.  

Skärningspunkten går också mellan ett ansvarstagande synsätt och ett omhändertagande. Och här kommer vi in på den allt djupare politiska klyftan mellan kvinnor och män. En del på vänstersidan har sin förklaringsmodell färdig: kvinnor utbildar sig och har i större utsträckning akademisk utbildning. Män hamnar därmed på efterkälken och har en mer pessimistisk syn på framtiden. Men den förklaringen kräver en nyansering. För tänk om det är så att kvinnor som studerar längre gör det på bekostnad av arbetslivserfarenhet och verklighetsförankring, och att avståndet mellan akademiska teorier och verkligheten gör att kvinnor har lättare att ta till tolkningar om hur samhället ser ut, än att se det för hur det verkligen är?  

Både Socialdemokraterna och Moderaterna spekulerar i om klyftan mellan kvinnor och män handlar om partiernas olika relation till Sverigedemokraterna. Och om det handlar om att kvinnor i större utsträckning arbetar inom välfärden och därför vill veta att politiker har ett hjärta och bryr sig om människor? Fast även här krävs nyansering. För nog är det skillnad på yrkesutbildade undersköterskor och vårdbiträden som i åratal försökt lyfta konsekvenserna av språkförbristning och bristande kompetens hos utlandsfödda kollegor inom äldreomsorgen och de akademiskt utbildade socialcheferna som tycker synd om förövare?

Den ena gruppen står i verkligheten, ser konsekvenserna och tar ansvar. Den andra gruppen betraktar verkligheten ovanifrån och tycker synd om människorna där nere. Ingen har väl glömt när Anna Bakken Krantz, enhetschef inom socialtjänsten i Gävle, förespråkade fler förebyggande insatser, bland annat ”gratis fotbollsskor och massage till trötta föräldrar” sedan en gängkriminell 14-åring hade skjutit sex personer på öppen gata i Gävle. Eller den chef inom socialförvaltningen i Göteborg som nyligen stoltserade med att hon rivit ner Sverigedemokraternas valaffischer.

Arbetarklassens och medelklassens kvinnor lever i olika världar och det är svårt att tro att svaret på frågan varför de röstar som de gör är lika för alla. För politik handlar inte bara om logik och sakargument, utan också om känslor och identitet. Vem vi tror på, vem vi uppfattar som folklig och vem vi kan identifiera oss med och vill representeras av.  

Många väljare som står och väger mellan Socialdemokraterna och Moderaterna anser att M, till skillnad från S, är ett parti som har lösningar på samhällsproblemen och står på skötsamma människors sida. Dock anser en större andel, enligt statistik från Moderaterna, också att S förstår sig på vanligt folks vardag – och att M inte gör det. Så även om de tror mer på M:s sakpolitik, så uppfattar de, trots besvikelse och uppgivenhet, att S är det enda parti som kan representera dem.

En gång i tiden resonerade jag också så och sade att min hjärna var moderat och mitt hjärta socialdemokratiskt. Jag trodde också att Moderaterna var ett stramt, tillrättalagt parti för en liten överhet och alltså inget för mig.  Men Moderaterna i dag består av människor med alla bakgrunder som är både folkliga och handlingskraftiga, och när jag insåg det förstod jag att även mitt hjärta är moderat. Kanske resonerar många arbetarklasskvinnor så som jag en gång gjorde, vilket gör att de har ett längre steg över till högersidan än männen. Medan däremot de akademiska medelklasskvinnorna med tycka-synd-om attityd är många mil bort från högersidan och förmodligen känner sig mer hemma i Socialdemokraternas offermentalitet.  

Fast även om kvinnor som grupp fortfarande föredrar vänstern är det inte det minsta konstigt att arbetarna samtidigt vänder Socialdemokraterna ryggen. För ett socialdemokrati vars politik fjärmar sig alltmer från verkligheten har knappast någon framtid. Den bidrar i stället till att radera ut sig själv.

Sofie Wiklund är egenföretagare, opinionsjournalist och författare till boken ”Från S till M – mitt sidbyte i politiken”. Hon verkade nästan 15 år inom Socialdemokraterna i Dalarna men bytte till Moderaterna år 2022.

***

Läs även: Sofie Wiklund: Förtigande av islamism efter dådet i Berlin

Läs även: De svenska partibytarna: ”Är lite som en skilsmässa”