Hotet mot Taiwan – situationen ställs på sin spets

Ingen paus för vinter-OS i spänningarna mellan diktaturens Kina och demokratiska Taiwan – bara ökat tryck från fastlandet.

Under fyra dagar tog sig uppemot 150 kinesiska stridsflygplan in i Taiwans luftförsvarszon. Fler än någonsin tidigare under en så kort period. Himlen fylldes av avancerade plan med förmågan att bekämpa ubåtar och ett dussintal som kan bestyckas med kärnvapen.

Det var den 1 oktober i fjol och Kina firade sin nationaldag. Pandemin tillät inte någon pampig parad på Himmelska fridens torg. I stället skickade militären sina stridsflygplan på uppdrag kring grannen.

Intrången fick Taiwans försvarsminister Chiu Kuo-cheng att beskriva den senaste tidens kinesiska påtryckningar som de allvarligaste han erfarit under sin 40 år långa karriär. Han varnade samtidigt för att Kina redan år 2025 kommer ha kapacitet att genomföra en lyckad invasion av Taiwan med minimala förluster.

Det är lätt att se vad Chiu Kuo-cheng menar. Enligt Taiwans försvarsministerium ägde omkring 950 intrång av kinesiska militärflygplan i Taiwans luftförsvarszon rum under 2021. Det är en ökning med 150 procent jämfört med det tidigare rekordåret 2020. Samtidigt växer Kinas försvarsbudget i en betydligt snabbare takt än landets ekonomi, och är nu över 20 gånger större än Taiwans.

En dryg vecka efter Kina firade Taiwan nationaldag. När president Tsai Ing-wen började tala övergick den heta förmiddagssolen i regn och kastvindar. Presidentens hår svallade mot de plötsliga mörka molnen likt en scen ur Sagan om ringen.

– Taiwan, sa han, låter sig inte skrämmas till kompromiss kring sin nationella suveränitet.

Tsai Ing-wen påminde om att ju större framgångar Taiwan uppnår, desto större blir pressen från Kina. Något som bland annat märks av att de militära aktiviteterna kring Taiwan ökar i samband med att landet får internationell uppmärksamhet.

När Joe Biden svors in som president för ett år sedan, tilläts för första gången på över fyra årtionden den taiwanesiska toppdiplomaten i Washington att delta. De kommande dagarna siktades dussintals kinesiska stridsflygplan i Taiwans luftförsvarszon.

I somras nämnde G7 för första gången Taiwan i sin gemensamma kommuniké efter ett toppmöte i Storbritannien. Som svar skickade Kina 28 kinesiska militärflygplan in i Taiwans luftförsvarszon.

Taiwans försvarsministerium har varnat för att strategin tröttar ut det betydligt mindre taiwanesiska flygvapnet, vars piloter allt oftare med kort varsel skickas upp för att avhysa inkräktarna. Den redan stora risken för misstag ökar, vilket kan anas genom flera olyckor med dödlig utgång.

Vidare ses Kinas två hangarfartyg allt oftare i det 130 kilometer smala sund som skiljer länderna åt. En syn som lär bli vanligare framöver, då ett tredje han­garfartyg snart ska sjösättas och ännu fler är på väg.

Samtidigt trappar Kina även upp desinformation och cyberattacker riktade mot Taiwan. Sammantaget utgör handlingarna en psykologisk krigföring, genom vilken Peking hoppas kunna ta kontrollen över ön utan några egentliga strider.

I skuggan av hoten rullar vardagen på som vanligt i huvudstaden Taipei, där vice ordförande Ketty Chen tar emot vid Taiwan Foundation for Democracys kontor. Organisationen grundades 2003 på initiativ av landets utrikesministerium, och har som uppgift att konsolidera Taiwans demokrati och främja en demokratisk utveckling även på andra håll i Asien. Detta sker bland annat genom bidrag och anslag till civilsamhället.

– Taiwans demokrati har blivit mer pulserande sedan 2016. Mer än dubbelt så många organisationer söker finansiering från oss nu, berättar Ketty Chen.

2016 var året då Democratic Progressive Party (DPP) tog över makten efter åtta års styre av Kuomintang (KMT), som förespråkar närmare band till Kina. Ketty Chen påpekar att medan demokratin sedan dess varit på tillbakagång i stora delar av Asien fortsätter Taiwan att prestera väl i internationella rankningar.

Tankesmedjan Freedom House, som finansieras av USA:s regering, bedömer varje år de politiska och civila rättigheterna i 210 länder och territorium världen över. Taiwan placerades i fjol på en delad artonde plats, tillsammans med bland andra Island och Tyskland.

I Asien, med tre femtedelar av världens befolkning, rankas bara Japan högre.

Enligt Ketty Chen har tillbakagången på andra platser i regionen skapat ett större intresse för Taiwans demokrati:

– Med början för ett par år sedan, så är det flera internationella organisationer och utländska medier som inte längre känner att de kan verka i Hongkong och i stället flyttar hit.

Ketty Chen säger att Peking vill attackera Taiwans öppna system av flera skäl: Taiwans framgångsrika hantering av covid-19 går stick i stäv med Kinas argument att ett auktoritärt system är överlägset för att stoppa smittspridning. Taiwan motbevisar också tesen att demokrati inte passar kinesisk historia och kultur.

Taiwans demokrati är inte främmande för kinesiska hot. Inför landets första presidentval 1996 avfyrade Kina missiler i Taiwansundet så sent som dagen innan valet. Provokationerna fick motsatt effekt, och den i Peking avskydde sittande presidenten Lee Teng-hui vann en betryggande majoritet.

Som salt i såren skickade USA snart två hangarfartyg till sundet, varpå ett förödmjukat Kina tvingades avbryta sina militära aktiviteter.

Inför valet år 2000 sa Kinas premiärminister att man inte kommer tillåta DPP:s kandidat Chen Shui-bian att vinna. En vitbok publicerades med budskapet att militär intervention är nödvändig om Taiwan vägrar förhandla om en så kallad fredlig återförening.

Återigen trotsade väljarkåren hoten, och gjorde slut på KMT:s 55 år långa oavbrutna styre. DPP påbörjade projektet att kultivera en taiwanesisk identitet, vilket fick all dialog med Kina att kollapsa.

Förberett. Taiwans president Tsai Ing-wen övervakar i slutet av 2021 när ett militärflygplan taxas längs en motorväg i Jiadong. Efter att förvarsministern sagt att Taiwan måste försvara sig självt, sa president Ing-wen att hon tror att USA skulle komma till undsättning. Foto: Johnson Lai/AP.

När Chen Shui-bian 2004 säkrade en andra mandatperiod med 0,22 procentenheters marginal – efter att tumultartad blivit skjuten i magen innan valdagen – antog Kina 2005 en lag som föreskrev militär attack om Taiwan förklarar sig självständigt.

Men det är först under Xi Jinping som situationen har ställts på sin spets. Redan när Xi Jinping blev Kinas president 2013, lät han veta att »Taiwan-frågan« inte får förbli olöst till nästa generation.

Donald Trump inledde i slutet av 2016 sitt presidentskap med att lyfta på telefonluren för att ta emot ett samtal från president Tsai Ing-wen som ringde för att gratulera. En småsak kan tyckas – men de båda ländernas ledare hade inte talats vid utan mellanhand sedan USA upprättade diplomatiska relationer med Kina 1979.

Samtalet angav tonen för det gräl som kom att prägla relationen mellan Kina och Trumps administration: USA:s kongress antog en lag som godkänner att flottans fartyg anlöper i taiwanesiska hamnar. En kinesisk diplomat i Washington sa att en attack mot Taiwan är att vänta redan samma dag som så sker, med hänvisning till lagen från 2005.

I sitt nyårstal 1 januari 2019, tittade Xi Jinping självsäkert in i kameran och garanterade att »alla nödvändiga medel« kommer användas för att få till stånd en återförening med Taiwan. Militära medel, tillade han, kan inte uteslutas.

Det var första gången Xi Jinping lovade att tillgodose den taiwanesiska befolkningens välmående genom »ett land, två system«. Den modell som sedan överlämningen från Storbritannien 1997 använts för att styra Hongkong.

Ironiskt nog skulle detta spela en viktig roll i Taiwans ödesmättade presidentval 2020, om än inte på det vis Xi Jinping hade tänkt sig.

Den sittande Tsai Ing-wen ställdes i valet mot en karismatisk populist vid namn Han Kuo-yu, som i en för samtiden bekant anda kommit från ingenstans och trollbundit det gamla maktpartiet KMT med bombastisk retorik om ett ekonomiskt uppsving. Det skulle främst åstadkommas genom en förbättrad relation med Kina.

Under våren 2019 visade flera nationella väljarundersökningar att Han Kuo-yu hade ett försprång på upp till 15 procentenheter. Så utbröt de jättelika demonstrationerna i Hongkong, vars myndigheter försökte driva genom ett utlämningsavtal med Kina.

I takt med att situationen där urartade kom många taiwanesiska väljare till insikt om att Pekingregimen bäst skulle hållas på en armlängds avstånd.

– Hongkong ligger en kort flygresa från Taiwan. Det är en stad som är oss nära på många vis, och vi är väl medvetna om skillnaderna innan och efter Xi Jinping, säger Jesse Chen, ordförande för Taiwan Nextgen Foundation, en tankesmedja som bedriver forskning kring politisk utbildning och offentlig opinionsbildning med fokus på den yngre generationen. Kontoret, mitt emot den enda kvarvarande porten från den stadsmur som omgärdade delar av Taipei under Qing-dynastin, är nästan tomt under den sena fredagseftermiddagen.

Trots att det snart är helg får den annars kolugne Jesse Chen något upprört i blicken när Hongkong kommer på tal. Stadens utveckling ses som ett bevis för att Kina inte håller sina löften.

Även Ketty Chen framhåller hur Hongkong väcker känslor. Som en del av sitt arbete har hon besökt flera demonstrationer för Hongkongs sak här på Taiwan:

– Där såg jag för första gången deltagare så unga som mellanstadie- och högstadieelever, som protesterade med budskapet »i dag Hongkong – i morgon Taiwan«.

Medan Han Kuo-yu och KMT svävade på målet gällande Hongkong, så var Tsai Ing-wen och DPP från början mycket tydliga med att ta ställning. DPP uttryckte stöd för demokratirörelsens krav, och Tsai Ing-wen lovade att Taiwan aldrig skulle bli ett nytt Hongkong under hennes ledning.

En viss spänning låg fortfarande i luften under valdagen. Men när rösterna räknats vann Tsai Ing-wen med närmare 20 procentenheter, och blev den första presidentkandidat någonsin att få över åtta miljoner röster.

I många andra demokratier är kön och inkomst betydelsefulla faktorer för väljarkårens sympatier. I Taiwan är åldern viktig, då stödet för DPP är särskilt högt bland unga väljare. Något som har att göra med de olika generationernas annorlunda erfarenheter och identitet, berättar Jesse Chen.

Många i den äldre generationen är själva födda i Kina, eller har föräldrar som kom hit från fastlandet i slutet av 1940-talet, när Kuomintang och Chiang Kai-shek flydde till Taiwan för att upprätta Republiken Kina efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunister.

De växte upp när Taiwan var en diktatur, och höll sig i regel borta från politiken för att tjäna pengar på landets ekonomiska utveckling. De såg sedan Kinas ekonomi växa efter Deng Xiaopings reformer. Många kände stolthet över sina kinesiska rötter, och gjorde affärer på andra sidan sundet när kommunistpartiet började välkomna investeringar utifrån.

– Sedan har vi min generation, som är född efter 1980. Vi har växt upp i ett samhälle utan undantagstillstånd, med helt annorlunda läroböcker, och utvecklat en identitet som taiwaneser, säger Jesse Chen.

Hans uppfattning återspeglas i de undersökningar som National Chengchi University i Taipei varje år utför om befolkningens upplevda kulturella identitet. Den första enkäten gav 1992 vid handen att över en fjärdedel kände sig som kineser, jämfört med de 17,6 procent som identifierade sig som taiwaneser.

Men 2021 såg sig blott 2,7 procent av befolkningen som kineser och 63,3 procent som taiwaneser. Den resterande andelen, som anser sig vara en kombination av de båda alternativen, minskade under samma period.

Utvecklingen är extremt ofördelaktig för KMT. Partiet har alltid gått till val på att stödja 1992 års konsensus, som menar att båda sidorna av Taiwansundet är Kina. Överenskommelsen stakades ut när det ekonomiska utbytet började ta fart, efter att diktatorerna Mao Zedong och Chiang Kai-shek gått ur tiden med bara ett års mellanrum i mitten av 1970-talet.

Men i teorin pågick inbördeskriget fortfarande. Vare sig kommunistpartiet eller KMT kunde göra avkall på ambitionen att vara hela Kinas rättmätiga regering. Därför ingicks en tillfällig kompromiss enligt vilken Folkrepubliken Kina och Republiken Kina tillhör en och samma kinesiska nation, med tillägget att det står båda sidor fritt att själva formulera innebörden av denna nation.

Till skillnad från KMT begränsas DPP inte av några liknande dogmatiska dubbelknutar. Tsai Ing-wen gick redan 2016 till val på att förkasta 1992 års konsensus, som hon påpekade ingåtts mellan två diktaturer och inte har stöd bland Taiwans befolkning.

Just innan valet visade en nationell undersökning mycket riktigt att bara en dryg fjärdedel stödde överenskommelsen, medan 69 procent föredrog svarsalternativet »ett land på var sida av sundet«.

Den taiwanesiska opinionen rörde givetvis inte Peking i ryggen. I stället verkställdes 2016 genast hotet om att bryta dialogen med Taipei, då Tsai Ing-wen inte nämnde 1992 års konsensus i sitt invigningstal.

En rad kinesiska straffåtgärder rullades snart ut. Taiwanesiska affärsmän i Kina utsattes för påtryckningar, och antalet kinesiska turister som tilläts åka till Taiwan begränsades kraftigt.

Vidare blockerades Taiwans närvaro i FN och andra internationella sammanhang. Landet tilläts inte längre som observatör vid Världshälsoorganisationens årsmöte 2017, och har heller inte fått delta under pandemin trots statusen som viktig regional hubb för handel och resande.

En kampanj påbörjades även för att få de 22 länder som fortfarande hade diplomatiska relationer med Taiwan att bryta dessa. När Taiwan 2017 avslog ytterligare en låneförfrågan från den korrupta ledningen på Sao Tome och Principe, sa den afrikanska önationen genast upp relationen med Taipei efter att ha garanterats ett lån från Peking.

Så sent som i december belönades Nicaraguas nyvalde president Daniel Ortega med ett handelsavtal värt 4,5 miljarder kronor samt en miljon doser vaccin mot covid-19 för att stänga Taiwans ambassad i Managua och i stället välkomna en kinesisk beskickning.

Alla dessa åtgärder kom inte som någon blixt från klar himmel för DPP. Som svar har partiet fokuserat på att fördjupa relationen med andra demokratier, och utvidga det ekonomiska utbytet med flera länder i regionen. Taiwan återfick också sin status som geopolitisk spelpjäs mellan världens stormakt, i takt med att den till synes oundvikliga geopolitiska konflikten mellan Kina och USA trappades upp.

Denna status verkade till Taiwans nackdel när USA under kalla krigets mest intensiva fas sökte en motvikt till Sovjetunionen, som var Hanois närmaste allierade i det för Washington så katastrofala Vietnamkriget. 1971 besökte Henry Kissinger Peking under största hemlighetsmakeri och höll samtal med premiärminister Zhou Enlai. Året därpå gjorde president Richard Nixon själv samma resa för att offentligt skaka hand med Mao Zedong.

1979 tog USA steget fullt ut, och upprättade diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina. Då det är omöjligt att på samma gång ha fullvärdiga diplomatiska relationer med Peking och Taipei, innebar detta att amerikanerna övergav sin tidigare allierade från det kinesiska inbördeskriget.

Men i kongressen fanns krafter som inte ville lämna Taiwan i sticket. Därför antogs samtidigt lagen Taiwan Relations Act, enligt vilken USA bland annat måste se till att Taiwan kan fortsätta försvara sig självt.

Taiwan hamnade i blickfånget när Donald Trump lovade att agera tuffare mot Kina. Detta främst genom en rad vapenaffärer, kongressomröstningar och till synes slumpvisa uttalanden från presidentens håll.

Det är först under Joe Bidens presidentskap det senaste året som Taiwans internationella status förändrats på allvar. Biden har gått ännu längre än Trump genom att vid ett par tillfällen mena att USA har ett åtagande att försvara Taiwan i händelse av en kinesisk attack.

Detta stämmer alltså inte med den medvetet kryptiska Taiwan Relations Act, som möjliggjort för Washington att bedriva en så kallad strategisk tvetydighet i frågan. Genom att vare sig bekräfta eller förneka att man kommer försvara Taiwan militärt, har såväl krigiska kinesiska presidenter som entusiastiska förespråkare av taiwanesisk självständighet kunnat hållas på mattan.

Det råder delade meningar huruvida Joe Biden har försagt sig, eller om uttalandena är medvetna för att visa var hans administration egentligen står i frågan. Oavsett vilket så bedriver han öppet och i klar kontrast till Trump en strategi som går ut på att få fler demokratier att sluta upp bakom Taiwan.

Denna strategi har varit framgångsrik. När Tsai Ing-wen höll sitt tidigare nämnda tal på nationaldagen 10 oktober i fjol konstaterade hon att Nato, G7, EU och andra multilaterala organisationer offentligt uttryckt oro för Taiwan och med anledning av Kinas framfart. Hon kunde även tacka en dryg handfull länder som sedan pandemins utbrott skänkt vaccin till Taiwan, kinesiska protester till trots.

Även det annars säkerhetspolitiskt mycket reserverade Japan har gjort kraftiga markeringar. När Japans premiärminister Suga Yoshihide träffade Joe Biden i april i fjol, nämndes Taiwan i den efterföljande gemensamma skrivelsen för första gången sedan 1969.

Under sommaren sa vice premiärminister Aso Taro att en kinesisk invasion av Taiwan vore ett hot mot Japans överlevnad, och att man därför kommer försvara ön tillsammans med USA. Den geografiska positionen gör nämligen att Kina enkelt skulle kunna skära av såväl oljeimport som varuexport från det resursfattiga Japan.

En vecka senare publicerade den japanska militären en årligt vitbok som för första gången på flera decennier framhöll Taiwans betydelse för Japans säkerhetspolitik. Försvarsministeriets vice chef uppmanade samtidigt omvärlden att »vakna upp« inför det hot som Kina utgör mot Taiwan.

I början av 2022 ingick Japan en försvarspakt med Australien, med udden riktad mot Kina. Det var efter att Australien i höstas offentliggjort en säkerhetspakt med USA och Storbritannien, som bägge varit vänliga nog att lova förse den australiensiska flottan med atomdrivna ubåtar.

Taiwan var visserligen inte uttalat fokus i något av dessa samarbeten. Icke desto mindre sa Australiens utrikesminister Peter Dutton i november att det vore »otänkbart« att man inte stöttar USA i en situation där landet agerar militärt för att försvara Taiwan.

I Tokyo finns en ökad oro över den upptrappade konflikten med Kina om en omstridd ögrupp vid namn Senkaku. I Canberra växer irritationen över bilaterala kinesiska handelssektioner, som pågått i över ett år efter att Australiens regering bland annat efterlyst en internationell utredning kring uppkomsten och spridningen av covid-19.

Således är det inte bara USA:s återvunna faiblesse för militärallianser som ligger bakom kraftsamlingen kring Taiwan. Snarare oro över Pekings framfart i regionen.

Under det senaste året har Taiwan också hamnat på agendan i Europa. I oktober antog Europaparlamentet en rapport sammanställd av den svenska ledamoten Charlie Weimers (SD), som uppmanar EU att försvara Taiwans demokrati genom att närma sig landet diplomatiskt och ekonomiskt. Rapporten vill se Bryssel inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal med Taiwan och rikta uppmärksamhet på öns spänningar med Kina.

Kort efter rapporten genomförde sju europaparlamentariker en banbrytande resa till Taiwan. Veckan innan dess åkte den taiwanesiska utrikesministern Joseph Wu till Europa, där han förutom Bryssel även besökte en tankesmedja i Bratislava och Prag på inbjudan av den tjeckiska senaten.

Enstaka länder har gått ännu längre. I november slog Taiwan Representative Office upp dörrarna i Litauen. Motsvarande kontor i Sverige och andra länder utan fullvärdiga diplomatiska relationer med Taiwan tillåts bara ha »Taipei« i namnet. Kontoret i Vilnius utgör ett av de tydligaste försöken på vad som i Peking vore fullständigt otänkbart; att på samma gång erkänna både Kina och Taiwan.

Därför måste Litauen straffas. Kina har nu nedgraderat sin diplomatiska relation med det baltiska landet. Litauiska diplomater beordrades att lämna tillbaka sin id-kort, och valde att lämna Peking efter uteblivna garantier om fortsatt diplomatisk immunitet.

De ekonomiska påföljderna sträcker sig inte bara till ett stopp för litauiska exportvaror. Även multinationella företag har fått veta att de kan mista tillgången till den lukrativa kinesiska marknaden om de inte klipper banden med leverantörer i Litauen.

Taiwan är mycket viktigt också för Europa. Även om ön bara är något större än Dalarna tillverkas närmare 90 procent av världens sofistikerade halvledare här. Ett produktionsstopp för jättebolaget Taiwan Semiconductor Manufacturing Company skulle få ödesdigra konsekvenser för den europeiska industrin.

Kinas kommunistparti anser att motsättningarna beror på utländska aktörer samt Taiwans nuvarande regeringsparti. Under de åtta år som föregick Tsai Ing-wens styre pågick ju inget liknande diplomatiskt kaos. 2008–2016 leddes Taiwan av KMT och Ma Ying-jeou, vars administration omfamnade 1992 års konsensus.

För detta belönades man. Ända sedan FN:s generalförsamling 1971 röstade för att ersätta Taipei med Peking som representant för Kina har Taiwan blockerats från att närvara i FN-sammanhang. År 2009 tilläts dock Taipei på nåder att för första gången på 38 år medverka som observatör i FN, det var vid Världshälsoorganisationens årsmöte.

Men vid sidan av 1992 års konsensus innebar upplägget även att Taiwans ekonomiska beroende av Kina ökade. Ett omfattande frihandelsavtal infördes 2012, och flera andra ekonomiska samarbetsavtal efter det. Vid slutet av Ma Ying-jeous första mandatperiod var Kina i särklass Taiwans största handelspartner, och 80 procent av alla taiwanesiska direktinvesteringar gick till fastlandet.

I början av den andra mandatperioden undertecknades ett avtal som lyfte restriktionerna för kinesiska investeringar inom flera områden, och öppnade Taiwans servicesektor för aktörer från Kina.

När KMT försökte driva avtalet genom Taiwans lagstiftande församling utan debatt, kom innehållet till allmänhetens kännedom. Rädslan uppstod för att Kinas ekonomi skulle svälja Taiwan. Studenter och landets slumrande civilsamhälle vaknade till liv, och inledde den så kallade solrosrörelsen genom att i mars 2014 ockupera landets parlament.

Sammandrabbningar med kravallpolis ledde till hundratals skadade och dussintals arresterade. De ledde även till allmänhetens sympatier, och demonstrationer med budskapet att Taiwan inte är till salu, som bara i Taipei drog en halv miljon människor.

KMT tvingades lägga avtalet på hyllan och förlorade stort i mellanårsvalet samma år. 2016 vann DPP för första gången såväl presidentvalet som en stor majoritet i parlamentet.

Landets yngre generation tog kontroll över sin framtid på ett vis som överensstämde med den egna mentaliteten. National Chengchi University har sedan 1994 även undersökt befolkningens inställning till att förenas med Kina. (På Taiwan används sällan ordet »återförening«, med hänvisning till att Kinas kommunistparti aldrig har styrt ön.)

Andelen tillfrågade som 1994 ville förena sig med Kina, omedelbart eller på sikt, stod på 20 procent. I fjol hade motsvarande siffra sjunkit till drygt 7 procent.

En majoritet vill fortfarande antingen bestämma sig senare eller behålla status quo för alltid, låt vara att det blir allt svårare att se hur detta skulle gå till. Men den andel som vill att Taiwan blir självständigt har sedan 1994 ökat från drygt 11 procent till 31,4 procent i dag.

Jesse Chen menar att uppfattningen har påverkats av Kinas förändring:

– Det fanns en tid då Kina upplevdes som mer öppet, och många taiwaneser åkte dit för att tjäna pengar. Men nu har vi börjat upptäcka farorna med att ha fabriker och forskning i Kina. Den yngre generationen ser enorma skillnader i kulturen och på marknaden.

Under Xi Jinpings första tid som kommunistpartiets generalsekreterare, 2012–2016, upplevdes han enligt Jesse Chen som »ännu en kinesisk ledare«. Men efter 2016 och framför allt efter utbrottet av covid-19, så ses Kina av den yngre generationen mer som ett hot än en samarbetspartner.

Enligt Ketty Chen har utvecklingen även fått KMT att tänka om sin utrikespolitik:

– Det pågår en ideologisk debatt inom KMT, främst mellan det yngre och det äldre gardet. Bland de många konflikterna finns en diskussion om hur man ska förhålla sig till 1992 års konsensus.

Hon noterar att KMT vid årsskiftet öppnade ett representationskontor i Washington, för att försöka bygga upp partiets relation med USA.

Peking börjar alltså få slut på meningsfränder både bland allmänheten och inom politiken i Taiwan. Men analytiker är eniga om att Xi Jinping, genom att ta kontroll över Taiwan, vill skriva in sig i kommunistpartiets historieböcker – bredvid Mao Zedong och Deng Xiaoping – som ledaren vilken slutligen förenade moderlandet.

När kommunistpartiet firade 100 årsjubileum 1 juli i fjol, talade Xi Jinping från Himmelska fridens port iförd en grå Mao-kostym. Där lät han sina »taiwanesiska landsmän« veta att återförening är ett historiskt uppdrag som kommunistpartiet aldrig kommer göra avkall på.

Då Xi Jinping och Joe Biden i november höll sitt första videomöte, drog Jinping likhetstecken mellan att stödja Taiwans självständighet och leka med elden. Han menade att Peking redan visat stort tålamod för att få till stånd en fredlig återförening, och att »drastiska åtgärder« är det enda kvarvarande alternativet om separatisterna på Taiwan fortsätter sina provokationer.

Hur skulle då dessa drastiska åtgärder se ut? Oavsett storleken på Kinas militärbudget vore en amfibisk invasion av Taiwan riskabel och kostsam. En blockad framhålls ofta som mer sannolik.

»Aktivt försvar« är termen Pentagon i november använde i en rapport för att beskriva Kinas militära strategi att neka USA:s militär tillträde till området kring Taiwan. Snarare än fartyg för trupptransport präglas Kinas militära upprustning av ballistiska missiler och annan utrustning som kan hålla amerikanska hangarfartyg borta från området.

Enligt Taiwans försvarsministerium har Kina redan kapacitet att införa blockad mot öns viktigaste hamnar och flygplatser. Det skulle inte bara pressa Taipei till förhandlingar om återförening på Pekings villkor, och möjliggöra ytterligare ockupation av öar i de närliggande haven som Kina gör anspråk på. Det skulle även drabba demokratins ställning i Asien, handeln på några av världens viktigaste farleder till sjöss och den globala tillgången på livsviktiga elektronikkomponenter.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text: Jojje Olsson

Toppbild: Illustration: Andreas Nilsson