”Vi ska ha tunga ministerposter”

En sommarklädd Jimmie Åkesson möter Fokus på Sverigedemokraternas kontor i riksdagen. Han kommer just från en partiledardebatt och verkar rätt nöjd. Kanske för att den delvis handlade om att Vänsterpartiet tvingats stänga av kandidater i valet i höst som i olika sammanhang försvarat terrorism.

Men i våras var SD-ledaren själv i blåsväder efter en uppmärksammad SVT-dokumentär där Åkessons uttalande om muslimer väckte kritik. Så vad tycker han egentligen? Går det att vara troende muslim och svensk samtidigt?

– Det beror på graden av tro. Du kan kalla dig för kulturellt muslim eller sekulär muslim och samtidigt kalla dig för svensk. Problemet blir när – som väldigt många muslimer gör, för det ligger liksom i islams natur att man sätter islam före en svensk identitet eller före det svenska samhället – när den svenska lagboken inte är lika mycket värd som sharia till exempel. Då är man inte svensk. Sen finns det såklart en gråzon däremellan. Men jag känner många människor som har sin bakgrund i muslimska länder och som inte har konverterat utan förmodligen skulle kalla sig själva för muslimer, men som inte tycker att den identiteten är särskilt viktig.

Handlade uttalandet i våras egentligen om islamism?

– Det är ingen tydlig gräns mellan att vara religiös muslim och islamist. Många debattörer påpekar att det är svårt att hitta skillnaden. I islams natur ligger det här att du inte har gjort upp mellan det världsliga och det andliga. Är du en rättrogen muslim så är det sharia, haditerna och Koranen som ska styra ditt liv och alla detaljer i ditt liv. Med den utgångspunkten kan man inte fullt ut fungera i Sverige som är ett sekulärt land, där vi betraktar religiös tro som en privatsak. Sverigedemokraterna är det enda av riksdagspartierna som inte förespråkar ett mångkulturellt samhälle. I stället förordar partiet assimilering, alltså att minoriteters kulturer ska smälta in i den svenska majoritetskulturen. Jimmie Åkesson använder uttrycket passiv assimilering som han ser som ett slags mjuk anpassning till det svenska samhället.

– Jag kan inte se att det går att göra på något annat sätt. Vem ska sätta upp de där skarpa gränserna och bestämma vem som är svensk och inte är det? Jag kan ge förutsättningar och tillgängliggöra det svenska samhället. Jag kan tillgängliggöra värderingar och språket. Jag kan tillgängliggöra vår kultur och vårt kulturarv. Det kan man göra politiskt. Sen är det ytterst upp till den enskilde om han eller hon vill förhålla sig till det. Min poäng är att man inte ska kunna tillgodogöra sig det svenska samhället om man inte anpassar sig i tillräckligt hög grad.

Intervjun glider över till att handla om nationalism som idé. Länge var begreppet närmast ett skällsord i det politiska samtalet. Men på senare år har flera politiker, exempelvis Magdalena Andersson, börjat kalla sig själva om inte nationalister så i alla fall patrioter. Och svenska flaggan är numera regel, snarare än undantag, vid exempelvis presskonferenser.

Vad är nationalism anser du?

– Nationalismen som politisk idé, om vi börjar där, bygger på att statens gränser ska sammanfalla med nationens gränser eller folkets gränser i någon mening. Alltså den kulturella gruppen människor som lever inom en stat ska ha en gemensam identitet. Det är det bästa sättet att bygga ett konfliktfritt samhälle på. Det bästa sättet att bygga demokrati på och sammanhållning. För mig är det det som är nationalism, säger SD-ledaren.

– Vi har haft en förhållandevis homogen befolkning under väldigt lång tid, och vi har kunnat organiskt bygga upp gemenskap och trygghetssystem. Den välfärdsmodellen hade inte fungerat om det inte fanns en gemensam idé om vad Sverige är och ska vara. Det är min största farhåga. Man har övergett idén om den gemensamma identiteten. Ett samhälle som bygger på inre solidaritet. Då urholkas fundamenten för systemen.

Våren 2026 har varit dramatisk för SD på flera sätt. I februari var partiet uppe och nosade på 23 procent i olika mätningar. Därefter kom Liberalernas omsvängning och den omtalade kramen mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson.

Efter det förklarade statsminister Ulf Kristersson att Sverigedemokraterna skulle bjudas in i en regeringsmedverkan om högerpartierna vinner höstens val. Därefter har sympatierna sjunkit. I senaste SVT/Verian hade SD ett stöd på 18,9 procent. Och för Tidösidan ser det ännu sämre ut. I SCB:s undersökning nyligen ledde oppositionen med över 12 procentenheter. I dag ser alltså Rosenbad avlägset ut för SD. Men om det ändå skulle gå att vända opinionen fram till valdagen, vilka ministerposter kan bli aktuella då?

– Jag väljer inte på det sättet utan det vi är förvissade om är att vi ska ta plats i en ny regering och är vi fortsatt ett stort parti i regeringsunderlaget så ska vi ha tunga regeringsposter. Vi ska ha tungt ansvar i en sådan regering och sen så är det ju en förhandling som sker efter valet hur platserna ska fördelas helt enkelt.

Är kulturministerposten en sådan ministerpost som ni spanar in er på?

– Vi spanar nog lite på alla poster naturligtvis. Jag har många potentiella kulturministrar i mitt parti.

Efter intervjun blir kattvännen Jimmie Åkesson fotograferad med en katt i famnen utanför riksdagen och många som går förbi vill ta en selfie med SD-ledaren.

– Jag skulle inte kunna leva utan katter. Men när min yngsta katt kommer hem med råttor eller fåglar och tar in genom kattluckan och lägger snyggt i bästa fall i köket, ibland bredvid sängen, då är man inte så glad. Men han har ju ändå åstadkommit någonting så man får ändå premiera flit och hårt arbete.

Fotnot: Detta är ett utdrag ur Fokus partiledarintervju med Jimmie Åkesson. Lyssna på hela intervjun här. Där finns också partiledarintervjuer med Ebba Busch, Simona Mohamsson och Nooshi Dadgostar.

***

Läs även: ”Vi förbereder oss noga inför maktskiftet”

Läs även: ”Om de ska klaga så här borde de inte ha en enda krona till”