August Strindberg.

NYHstrindberg

Den nya Strindbergsfejden

Regeringens ointresse för Strindbergsåret har tolkats som svag moderat kultursyn. Fokus granskning visar att det snarare handlar om svaga lobbyister.

Författaren August Strindberg är en av världens mest kända svenskar. Nästa år är det precis 100 år sedan han dog.

Ett antal aktörer – framför allt Stockholms stad med Stadsteatern i spetsen – planerar flera programpunkter under det kommande jubileumsåret.

Men den svenska staten har däremot varit närmast helt ointresserad.

I julas avsatte regeringen 200 000 kronor till en Strindbergutställning.

200 000 kronor är exakt sju promille av vad staten lade ner på Linnéjubileet 2007 (27 miljoner kronor). Är Strindberg verkligen inte värd mer för regeringen?

För en vecka sedan fick kulturminister [[Lena Adelsohn Liljeroth]] försvara sig mot en s-riksdagsledamot som underströk att de 27 miljonerna till Linné minsann kom från en socialdemokratisk regering. Misstanken om borgerlig beröringsskräck inför kulturen stärks när till och med folkpartiet, alliansens bildningsparti, säger att ett Strindbergsår egentligen »inte är statens uppgift«.

Men när man synar saken bleknar ideologierna. Det handlar mindre om höger och vänster än om testosteron.

Ända sedan år 2007 har Strindbergssällskapet tillsammans med Strindbergsmuseet, Kungliga Biblioteket och Strindbergs Intima Teater lobbat för att staten ska engagera sig för Strindbergs 100-årsminne.

Det fanns förebilder. Inte bara Linnéåret som då pågick som bäst. Utan också 2006 års Ibsenjubileum i Norge. Norska staten gick in med 44,2 miljoner norska kronor för att fira Strindbergs samtida konkurrent, varav norska UD stod för 8,4.

Den svenska Strindbergslobbyn hade med andra ord mycket att hoppas på. Ändå var deras förväntningar låga. I mitten av 1990-talet hade museet och sällskapet nämligen försökt få staten, i form av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, att fira 150-årsminnet av författarens födelse 1849.

Förgäves. Det gick inte ens att få Posten att ge ut ett frimärke med Strindberg på.

– I augusti 2007 skickade vi ett brev till kulturdepartementet för att påminna om att 2012 är det 100 år sedan Strindberg dog. Men vi fick inte ens något svar, berättar Katarina Ek-Nilsson, i dag ordförande för Strindbergssällskapet, då chef för Strindbergsmuseet, när hon berättar om ökenvandringen.

Exakt ett år senare, i augusti 2008, lyckades Strindbergsvännerna till slut få audiens hos statssekreteraren på kulturdepartementet. Som sa blankt nej till Strindbergspengar från regeringen.

– Statssekreteraren Ingrid Eiken sa att regeringen inte skulle stödja Strindbergsåret för att de inte hade stött Selma Lagerlöfjubileet. Och dessutom kunde regeringen inte fatta ett beslut som sträckte sig in i nästa mandatperiod, berättar Strindbergsmuseets chef Stefan Bohman.

Ytterligare ett år senare, i september 2009, förde Strindbergssällskapet nya samtal med kulturdepartementet. Hoppet tändes när enskilda handläggare signalerade intresse för en statlig Strindbergssatsning – de jobbade trots allt på ett kulturministerium.

Men handläggare är inte ministrar. Framför allt är kulturministrar inte finansministrar. Om drömmen stöp hos Lena Liljeroth Adelsohn eller Anders Borg får vara osagt. Stöp i budgetprocessen gjorde den i alla fall.

Bedrövade satt Strindbergsvännerna i sitt Blå Torn vid Drottninggatans övre ände. Vad hade Linné som inte Strindberg hade? Var inte Strindberg en av tidernas mest kända svenskar? Var det ett drömspel alltihop?

Ansvarig för sverigebilden i utlandet är Svenska Institutet, en myndighet under UD. Men varken institutet eller UD har initierat några Strindbergsprojekt, ut­över att löpande påminna ambassaderna om att Strindberg är en känd svensk som snart har varit död i 100 år.

Och när August kom in på regeringens agenda hösten 2010 var det helt nya lobbyister som hade lyckats. Mer om det strax.

Först tillbaka till Carl von Linnés storslagna jubileumsår. Även här fanns det en fanclub i bakgrunden. Linnésällskapet var en tidig pådrivare för ett jubileum, och 1999 grundades ett informellt nätverk, inte helt olikt det som Strindbergssällskapet hade satt i gång på 1990-talet för att driva fram Strindbergs 150-årsjubileum.

Men det här nätverket, kallat »Hela Sveriges Linné«, gick lite längre. De tog med regionala intressen på tåget.

År 2003 blev det jackpot. För då blev moderaten Anders Björck landshövding i Uppsala.

Som en av de mest garvade veteranerna i svensk politik – han hade varit riksdagsman i 35 år och försvarsminister i tre – var han den perfekte lobbyisten. Att han även är frimurare var en i sammanhanget lycklig omständighet. Att Björck var van vid framgångsrikt fotarbete i såväl öppna som slutna strukturer är uppenbart.

Anders Björck fick blankt nej från kulturminister Marita Ulvskog första gången han bad om pengar till ett Linnéår. »Det där ska staten inte hålla på med«, sa Ulvskog enligt Anders Björck. (Känns argumentet igen?).

Marita Ulvskog hade redan sagt nej en gång i riksdagen. Och hemligheten med Anders Björck är denna: han gav sig inte.

Tveklöst har Carl von Linné gjort mänskligheten större tjänster än Strindberg. Det är på så vis alltid orättvist att jämföra en naturvetenskapsman med en författare.

Men handen på hjärtat – är Linné verkligen så mycket viktigare för Sverigebilden än Strindberg? I dag får sökordet Carl von Linné 648 000 googleträffar och August Strindberg 580 000. Ingen storseger direkt. Sökordet »Linnaeus« leder klart över »Strindberg« (2,4 miljoner mot 1,4 miljoner). Men då ligger det som sagt ett gigantiskt Linnéfirande emellan. Den totala omsättningen för Linnéåret blev 100 miljoner kronor, när sponsorernas pengar räknas in.

På hösten 2004 efterträddes Marita Ulvskog av [[Leif Pagrotsky]], som även fick portföljen för utbildning och forskning. Rimligen hade han samma syn på statens ansvar för personjubileer som Marita Ulvskog. Men han var betydligt mer intresserad av Linné.

– Det var redan från början helt solklart för mig att vi skulle delta i jubileet, säger Pagrotsky till Fokus.

Anders Björck minns en sammankomst på Ostindiska Kompaniet med hela Göteborgsetablissemanget på första parkett där han bad Pagrotsky om pengar för Linnésatsningen.

– Pagrotsky ropade skämtsamt: »Förhandlar du inför hela Göteborg? Det är ju utpressning!« Jag svarade: »Det finns inget bättre än utpressning för att få pengar i politiken!«. Det blev stort jubel, berättar Anders Björk. (Pagrotsky säger att historien är »en aning kryddad«. Det är inte så statliga medel beviljas.)

Som en politikens Janne Josefsson målsökte Anders Björck även näringsminister Thomas Östros vid en frackmiddag på Stockholms slott i december 2005. Vid det här laget – december 2005 – var det bara ett drygt år kvar tills Linnéåret skulle utbryta.

Thomas Östros bor i Uppsala och är licentiat i nationalekonomi. När Anders Björck kom fram till honom, fullastad med ordnar, och enligt egen uppgift sa: »Du vill väl inte ha intellektuellt smörj i din egen hemstad?« varpå han bad om ytterligare pengar för Linnéåret, var det inte så lite fräckt. Björck svär på att han aldrig ska glömma Östros svar:

– Han sa, ordagrant: »Jag förstår vad du menar och jag börjar köpa ditt resonemang.«

2006 beviljade regeringen 10 miljoner till Linnéjubileet. 2007 ytterligare 14 miljoner.

Anders Björck och den ganska stora organisation som hade formerats hade många strategiska fördelar. De visste att lägga orden rätt inför såväl stat som sponsorer. Deras säljargument för Linné kunde ha formulerats av en pr-byrå, »Den förste ekologen«, »Mr Flower Power« och »friskvårdare«.

Att sätta in festföremålet i samtiden är A och O om staten ska fås att betala kalaset. Det insåg Ibsenorganisationen i Norge, som underströk i marknadsföringen att Ibsen hade tagit upp »socialpolitiska teman som är lika aktuella i dag, ja som faktiskt står på FN:s agenda«.

Ingen ska förringa Ibsen, men han dog 43 år innan FN ens grundades. Att han smet från faderskapet för den son han fick med en tjänsteflicka 1847 är möjligen inte i FN:s anda. Men marknadsföring handlar alltid om att sortera.

Med den här bakgrunden är det lättare att förstå Strindbergsvännernas frustration. Strax före jul 2010 lossnade ändå några skärvor. Strindbergsmuseet beviljades 200 000 kronor av regeringen för en ny utställning. Men det var också allt regeringen gav till Strindberg i meningen direkt konstnärligt innehåll.

Regeringen gjorde dock samtidigt en öronmärkning i Kulturrådets budget. En miljon kronor ska tas från myndighetens anslag för läsfrämjande för att skapa en grafisk profil, en webbportal och annan samordnad kommunikation för Strindbergsåret 2012.

Beslutet signerades den 22 december. Och nu gick det undan. På ett stormöte hos Kulturrådet den 11 februari visades till och med en grafisk profil upp som förslag. Vad hade nu hänt?

Jo: en riktigt rutinerad lobbyist hade gjort entré. En som visste hur en slipsten ska dras.

– Det är designbyrån Hera i Uppsala som har gjort profilen på beställning av Strindbergssällskapet och Strindbergsmuseet, meddelar Kulturrådets handläggare för Strindbergsåret, Erik Titusson,

Riktigt så gick det inte till, visar det sig.

Strindbergsmuseet är inte inblandat över huvud taget, enligt chefen Stefan Bohman. Strindbergssällskapet blev själva kontaktade av designbyrån Hera för att få en beställare på papperet.

Med Strindbergssällskapet som »uppdragsgivare« gjorde Hera en förprojektering av en kommunikationsplattform för Strindbergsåret inklusive en grafisk profil. Även skisser för en webbportal ingick i projekteringen.

– Reklambyrån behövde ett alibi, säger en källa till Fokus.

– Strindbergssällskapet har fått legitimera det där med grafisk profil, säger en annan.

– Så nu går pengarna till något bolag i stället för till själva kulturverksamheten.

Om Uppsalabyrån har skaffat sig ett försprång framför andra konkurrenter inför Kulturrådets upphandlingar i samband med Strindbergsåret får väl vara osagt. Klart är att reklambyrån Hera aktivt har bevakat frågan.

– Vi är specialister på jubileum. Vi jobbade med Linnéåret. Det var naturligt för oss att ta kontakt angående Strindberg, säger Michel Östlund på Hera. På frågan om Hera även har kontaktat kulturdepartementet svarar han först nej, och därefter:

– Indirekt.

Så där går det till. Och kanske handlar det inte om hur »stor« en jubilar är, om det nu ens går att mäta. Det handlar om hur stor lobbyisterna lyckas göra vederbörande – och hur rutinerade och tilltagsna de är.

Än i dag vet inte Strindbergsfolket hur i hela friden Linnés supportrar bar sig åt.

– Jag har absolut ingen aning. Det måste ha varit väldigt duktiga människor, säger Stefan Bohman.

Faktum är att Strindbergsvännerna var lösningen på spåren. De diskuterade vid en tidpunkt att »skaffa sig en stark opinionsbildare«. Men kunde aldrig enas om vem som vore helt rätt. Och namnen på deras gemensamma shortlist tackade ändå nej.

Som Strindberg sa: Det är synd om män­niskorna.

Vissa mer än andra.

Läs mer på makthavare.se.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

4 comments

  • […] Fokus skriver intressant om detta men verkar också utgå ifrån att ”regeringens ointresse” är något negativt. […]

  • Lars skriver:

    Man ska inte behöva lobba för att regeringen ska uppmärksamma vår största författare. Regeringen ser kultur som tärande och därför som någon man inte ska satsa på.

  • Annamaria skriver:

    Tack för en bra artikel! Det är makalöst slappt av Kulturdepartementet att inte kunna få fram medel till en rejäl och bred insats med anledning av Strindbergsåret. Bortförklaringarna är ju helt orimliga. Kulturskymningen råder också där, inte bara inom huvuddelarna av näringslivet, media och det offentliga Sverige. Tänk så mycket gott som kunde komma ur en satsning på Strindberg: för läsandet, samtidsdiskussionen, konsten, vetenskaperna och teatern! Vi väntar med spänning på de första signalerna från utlandet. Detta kommer att bli pinsamt för Sverige!

  • […] This post was mentioned on Twitter by Anders Billing, Fokus Redaktion. Fokus Redaktion said: »Den nya Strindbergsfejden« av @CeciliaGarme i veckans Fokus http://www.fokus.se/2011/02/den-nya-strindbergsfejden/ […]