Utrikes

USA: Gud och demokraterna

Demokraterna måste visa att republikanerna inte har monopol på Gud om de ska vinna nästa val. Svaret på bönen är Barack Obama – den kristna vänsterns nya hopp.

Hillary Clintons utmanare Barack Obama har drivit en kraftfull charmoffensiv inför demokraternas primärval av presidentkandidat nästa vinter. Och hans självförtroende växer. Detta speglades inte minst av att han häromveckan valde delstaten Kentucky som plats för sitt första kampanjmöte.

Kentucky är en konservativ sydstat med en stark tobaksindustri där 60 procent röstade på George W Bush 2004. Knappast någon självklar spelplan för en svart storstadssenator med liberala åsikter om vapenkontroll och aborter. Men just den typ av delstat som Obama måste visa sig kapabel att vinna i. Kentucky tillhör nämligen bibelbältet och Obamas framgångar bygger till stor del på innehållet i ett par böcker, där han bland annat skriver om sin djupa kristna tro. Detta har gjort honom till en frontfigur för den just nu snabbt växande kristna vänstern.

Sedan 70-talet har det i USA mest varit kristna till höger som utnyttjat religionen politiskt. En kristen vänster har dock också existerat. Rörelsen hade en storhetstid på 60-talet under Medborgarrättsrörelsen, Martin Luther King och protesterna mot Vietnamkriget. Och under 70-talet fick den en egen president i Jimmy Carter. Den kristna vänstern fick sedan på 80-talet en mer marginell roll, då Reaganårens ekonomiska och utrikespolitiska framgångar berövade rörelsen många symbolfrågor.

Det bidrog till att den svarte pastorn Jessie Jackson misslyckades med att vinna demokraternas primärval 1984.

Demokraterna rörde sig under 80-talet också så långt vänsterut att de i början av 90-talet tappade kontakten med marginalväljarna och för många framstod som ett rent antireligiöst parti. 1994 kunde därför republikanerna vinna både senaten och representanthuset på löften om bland annat en återgång till kristna traditioner. Den segern följdes sedan upp av George W Bushs kristet betonade valkampanjer 2000 och 2004.

Valförlusterna ledde till att många började ifrågasätta demokraternas roll som ett liberalt, strikt sekulärt parti. I synnerhet presidentvalet 2004 blev en väckarklocka.

Partistrategerna beslutade sig därefter för att försöka konkurrera med republikanerna om kristna väljare. De tonade därför ner partiets radikala profil och nylanserade det som ett kristet centerparti. Som stöd bildades också bland annat en vänsterkristen gräsrotsorganisation, The Christian Alliance for Progress.

Inför kongressvalet 2006 gjorde demokraterna sedan en satsning på ideologiskt mer konservativa kandidater – så kallade blue dog democrats – som mot alla odds hjälpte partiet att vinna kongressens båda kamrar. Den uppdelning av sekulära och kristna väljare mellan demokraterna och republikanerna som pågått sedan 60-talet var därmed bruten. Och eftersom republikanernas styrka byggt just på dominans bland kristna kan effekterna av detta bli långtgående.

Skulle en demokratisk presidentkandidat 2008 framstå som så trovärdigt kristen att han – eller hon – kan vinna en eller två konservativa sydstater blir det svårt för republikanerna att behålla Vita huset. Därav alltså både taktiken bakom och symboliken i Barack Obamas val av Kentucky som första kampanjstopp.

Howard Reiter, chef för statsvetenskapliga institutionen vid University of Connecticut och expert på presidentvalrörelser, säger att demokraterna nu har lärt sig betydelsen av kristna väljare.

– Hillary Clinton talar exempelvis mer om sin tro nu än tidigare. Och även om ekonomiska frågor fortfarande är viktiga för demokrater i primärvalen blir religionen viktigare i själva presidentvalet när det gäller att attrahera marginalväljare, säger han.

Det finns dock svagheter med de »nya demokraternas« framtoning. Många av den kristna vänsterns debattörer står exempelvis så långt till vänster i välfärds- och skattefrågor att deras krav är oförenliga med demokraternas nya mittenprofil. Därför har den radikala Hillary Clinton, som tidigare förespråkat en nationell sjukvårdsförsäkring, nu tonat ner de ambitionerna, vilket av många ses som ett svek.

Kristna radikaler som pastor Al Sharpton är också mycket skarpare i sin kritik av kriget mot terrorismen än ledande demokrater kan vara utan att riskera att framstå som alltför mjuka.

Skillnaden mellan liberaler och konservativa i amerikansk politik sammanfaller väl med olika tolkningar av det kristna budskapet.

– Den kristna vänstern vill tillåta homosexuella äktenskap och aborter, och förespråkar offentliga välfärdsprogram, medan den kristna högern förespråkar traditionell moral och etik och privata välfärdslösningar, säger John R Hendrickson, utredare vid en tankesmedja i den viktiga primärvalsstaten Iowa.

Han poängterar också att förutom i abortfrågan så står majoriteten av amerikaner i kulturfrågor på den kristna högerns och därmed republikanernas sida. Om demokratiska kandidater 2008 skall kunna fortsätta vinna på konservativa budskap måste de därför vara beredda att argumentera mot sina egna stödtrupper.

Detta har redan skapat problem för demokraterna i kongressen där nya, mer konservativa ledamöter nu kritiseras för att svika partilinjen. Och det finns troligen inget självklart sätt att ena falangerna inför nästa års val, då George W Bush inte längre kommer att finnas kvar som enande fiende. Men demokraternas nya framtoning leder sannolikt till att amerikansk politik i framtiden kommer att präglas än mer av kristendomen än under Bush. Det är en utveckling som få skulle ha kunnat förutse bara för ett år sedan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera