Svart Svensson sökes

Text: Philip Teir

Foto: Scanpix

Det är synd om författaren Monk Ellison. Inte nog med att han skrivit 17 poststrukturalistiska romaner som ingen vill läsa – hans senaste bok refuseras med motiveringen att den inte är »tillräckligt svart«.

Monk är en svart författare, svart som i afrikansk-amerikansk, men hans ständiga dåliga samvete är att han inte tänker på det. Han kan inte skriva böcker om den »afroamerikanska erfarenheten« eftersom han aldrig grubblar på rasfrågor. Visserligen har han blivit arresterad i tre olika delstater, men han kan inte dansa eller spela basket, och han kommer från en familj där både farfar och far är utbildade läkare.

När Ellison är som mest desillusionerad med den amerikanska litterära världen får han bevittna hur en kollega, som lämnat sin medelklassmiljö och firat ett veckoslut med släktingar i Harlem, får ett enormt genomslag med sin roman »We’s Lives in da Ghetto«.

Själv blir han så frustrerad att han skriver en rasande parodi på en ghettoroman. Kritikerna faller på knä av upphetsning och snart har Ellison sålt filmrättigheterna.

Monk Ellison är huvudpersonen i Percival Everetts delvis självbiografiska succéroman »Erasure« (2001), om en dysfunktionell, svart övre medelklassfamilj och en lika dysfunktionell amerikansk förläggarpolitik.

Den verklighet som målas upp i Everetts roman är knappast långt ifrån sanningen: svart kultur är inte förbisedd eller marginaliserad, men den förväntas fungera enligt vissa givna ramar.

I dag är omkring 50 procent av den svarta befolkningen i USA medelklass, men det kan nog ändå dröja innan vi får se en svart »American Beauty«, »Revolutionary Road« eller »Six Feet Under«. Frågan är varför?

Ett par dagar före presidentvalet i USA i höstas sade det satiriska nyhetsankaret Stephen Colbert att en av orsakerna till att man inte skulle rösta på Barack Obama var för att det var empiriskt bevisat – i Hollywoodfilmer – att svarta presidenter ofta ledde sina länder mot undergång. Det kan hända att han tänkte på Morgan Freemans president i katastroffilmen »Deep Impact«, eller Chris Rock dito i kalkonrullen »Head of State« – poängen är att det var en bra bekräftelse på teorin om att populärkulturen ofta kan förutspå vart verkligheten håller på att röra sig.

Redan för mer än 20 år sedan hade hela världen en afrikansk-amerikansk »first family«: läkar-advokatparet Huxtables. Många artiklar har skrivits på temat »Bill Cosby-effekten« på det amerikanska presidentvalet (Cosby själv var naturligtvis en uttalad Obama-anhängare), men frågan är om inte den teorin ändå faller på sin egen slapphet. Är en 20 år gammal sitcom den första parallellen vi drar när USA får sin första svarta president? Det finns de som hävdat att det vore klokare att titta på faktiska förebilder, som Colin Powell och Condoleezza Rice.

Problemet med att jämföra Obama med populärkulturella ikoner är väl snarare att alla bleknar: förra höstens största svarta tv-stjärna var ju Obama själv.

Man kan också svänga på frågan helt och hållet. Det intressanta är inte vem eller vad som gjort det möjligt för USA:s befolkning att välja en svart president – det intressanta är vad som kommer att hända nu.

Om populärkulturen ägnat de senaste fyra åren åt att förutse att det här skulle ske, vad är då nästa steg?

Förväntningarna finns nog inte bara hos popjunkies. Popu­lärkulturen är snabb och kan av­spegla saker i samma takt som de händer (i de senaste avsnitten av Tina Feys »30 Rock« har det redan blivit tydligt att USA gjort ett regimskifte). Betydligt långsammare är den litterära världen, som i regel planerar boksläpp två år i förväg. Vad vi kommer att se under närmaste halvåret är inte en boom av författare som skriver ur svart medelklassperspektiv, utan fakta­böcker som alla försöker förklara presidentvalet. Det kommer att dröja till slutet av 2009 innan själva analyserna har betats igenom.

Det är lätt att föreställa sig de trötta förläggare som nu blir tvungna att omförhandla med sina författare: Kan du inte skriva något mer … hoppfullt?

En typisk mekanism inom litteraturen är att den utvecklas genom att berättelser kommer in från marginalen. Anglosaxisk litteratur är inte främmande för diversitet, tvärtom är det en av de viktigaste byggstenarna för den samtida succélitteraturen.

De postkoloniala brittiska författarna – Salman Rushdie, Zadie Smith, Hanif Kureishi – är exempel på att det går att skriva inifrån den färgade medelklassen och dessutom göra det med enorm framgång. En av fjolårets mest uppmärksammade amerikanska romaner var Joseph O’Neills »Netherland«, som handlade om holländska och jamaikanska immigranter som spelar cricket i Brooklyn. Underbarnet Jonathan Safran Foer skapade tillsammans med författaren Gary Shteyngart en hel litterär industri: den post-sovjetiska »expat-romanen«.

Men det finns orsaker, historiska och kulturella, till att den svarta minoriteten inte kan komma in från samma håll.

För två år sedan skrev Martha Southgate en text i New York Times där hon resonerade kring problemet med att så få svarta författare lyckas – som hon formulerade det – få sin fjärde roman utgiven.

Southgate ger åtminstone två förklaringar. För det första, menar hon, är det svårt att skriva när man varken har tid eller pengar, eller förebilder. Toni Morrison debuterade först när hon var 40, och det var hennes förläggare som lyckades övertala henne, först tre år senare, att säga upp sig från sitt dagliga jobb. Vilket tangerar Southgates andra poäng: författaryrket har låg status bland svarta familjer. Författaren Edward P Jones lyckades skriva sin Pulitzerroman »Den kända världen« på sex månader – men först efter att han sparkats från sitt jobb. Idén om att leva »bohemlivet«, vilket kan vara en förutsättning för att få tid att skriva, smäller inte högt i svarta familjer där man klättrar uppåt.

Det finns också tecken på att de här sakerna går i trender. 1997 fanns det femton »svarta« komediserier på amerikanska kanaler. I dag finns det två, »Everybody Hates Chris« och »The Game«. Och dessa två känns i sig som reliker från 90-talet, belastade av en överdriven självmedvetenhet.

Jubileumsmånaden »Black history month« firas i februari – för första gången är det många som frågar sig om den behövs överhuvudtaget. Varför inte bara fira en »American history month«? För att parafrasera ett av Obamas mer minnesvärda tal: det handlar inte om svarta eller vita, utan om »The United States of America«.

Mer ur reportaget: Intervju med författaren Carleen Brice