Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Den nya industrin stämplar in

Bortom krisen kommer en tid när efter­frågan på arbetskraft åter kommer att öka. Men det är nya jobb och nya företag som väntar. Sverige kan glömma att bygga bilar.

Ulrika rullas in på akuten av två ambulansmän. De får hjälp av en sköterska att flytta henne till en sjukhussäng som sedan skjutsas in i undersökningsrummet på ortopeden. Hennes knäskål är synbart sned och tårarna rinner.

– Du ska få lite medicin nu, säger sjuksköterskan Annika Johansson och ger henne mer smärtstillande intravenöst. Läkaren Anna Bondensson kommer in. Hon stryker varsamt längs Ulrikas ben. Sedan går det fort. Ulrika skriker medan knäskålen läggs tillrätta.

Det skulle kunna vara vilket sjukhus som helst men det är Capio S:t Görans sjukhus, privatägd välfärd med offentlig finansiering. För ett tiotal år sedan otänkbart, nu är det den nya svenska modellen. Här råder ännu högkonjunktur, Capio är framtiden och Anna Bondensson och Annika Johansson har Sveriges framtidsyrken.

Bilden av Sverige som ledande industrination har svenskarna fått med modersmjölken. Det är Volvo, Ericsson och härdat svenskt stål som bygger vår framtid. Redan för hundra år sedan hade agrarsamhället Sverige en stadigt växande industri. Även om hälften av landets befolkning livnärde sig på jordbruk, jakt eller fiske i början av 1900-talet, så arbetade redan då var tredje person inom industrin, och ett par årtionden in på seklet var industriarbetarna fler än bönderna.

Nu när Saab hotas av nedläggning och industrivarslen duggar tätt, rämnar självbilden. Kanske är det på tiden, för sedan Sveriges storhetstid som industrimakt på 60- och 70-talet har andelen sysselsatta inom industrin sjunkit stadigt. I dag jobbar färre svenskar inom industrin än för hundra år sedan – 24 procent år 2007 jämfört med 32 procent år 1910.

Bara mellan oktober och februari har 49 709 av runt 750 000 industrianställda varslats om uppsägning. Och det är inte över än. Konjunkturinstitutet bedömer att totalt runt 120 000 personer inom industrin, eller var sjätte anställd, kommer att förlora jobbet under perioden 2009–2010.

Även om omställningen från sysselsättningsintensiv industri har pågått ett halvt sekel har den senaste tidens varsel återigen drabbat traditionell tillverknings­in­dustri. Och de flesta tror inte att den typen av jobb kommer tillbaka när konjunkturen vänder upp.

– Vi kommer få en halvering av sysselsättningen inom industrin – på inte alltför lång sikt kommer den att ligga under tio procent, tror Christer Lundh, professor vid Handelshögskolan i Göteborg.

Näringsminister [[Maud Olofsson]] tror inte att industrijobben kommer att försvinna för gott från Sverige men konstaterar att systemskiftet försvåras av den prestige och affekt som följer med vissa industrier.

– Det är väldigt mycket känslor. Särskilt förknippat med fordonsindustrin där jag alltid får kommentera varsel – det brukar jag aldrig göra om Ericsson eller något annat storföretag varslar anställda, säger hon och konstaterar att hon fått många samtal den här dagen då Volvo AB varslade ytterligare 1 500 anställda om uppsägning.

Men även om lejonparten av industrijobben försvunnit från svensk arbetsmarknad innebär det inte att industrin gjort det. Industrins betydelse som näring för Sverige består, men långsiktiga rationaliseringar innebär att de blir mindre betydande som arbetsgivare.

Samtidigt kommer innehållet i arbetet att förändras och de jobb som blir kvar inom industrin är högkvalificerade tjänster med »högt förädlingsvärde«. Många bedömare anser att vi bara kommit en bit på väg vad gäller automatisering av olika processer.

– Vi kommer att ha industriproduktion kvar i Sverige men den kommer att vara alltmer tjänstebaserad. Mer och mer kommer att utföras av robotar – från kassan på Konsum till mer sociala funktioner. Marknaden för att utveckla, marknadsföra och sköta de här apparaterna kommer att växa, säger Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster.

Därmed har strukturomvandlingen från industrisamhälle förvandlats till en omstöpning av industriproduktionen. I stället för att skruva ihop bilar handlar det om att se till att det finns en maskin som gör jobbet, att efterfrågan på marknaden är upptrissad och att servicen sedan fungerar ordentligt. Inte heller den här utvecklingen sker plötsligt – sedan länge består en stor del av exportföretagens verksamhet av produktutveckling, marknadsföring och service av sålda varor.

– Hårdvaran kan tillverkas var som helst – det är finishen som är viktig. Volvo säljer inte en bil, de säljer en livsstil, säger Thomas Fürth, forskningsledare på Kairos Future.

Ett exempel är Lindholmen på Hisingen i Göteborg. En gång ett pulserande och levande varv, en industri som dog ut. Nu har livet återvänt och varvets gamla röda tegelbyggnader trängs med ljusa moderna kontorsbyggnader, stora öppna ytor och fönster. I navet ligger Lindholmen Science Park. Ett centrum för teknikutveckling inom it, telekom, design, miljö, utbildning och forskning. I parken finns nästan 180 företag, med totalt 9 000 anställda, allt från multinationella Ericsson till enmansföretag. Här finns flera av de kunskapsintensiva delarna inom fordonsindustrin som spås ha en framtid i Sverige även efter krisen.

– Det finns fortfarande väldigt mycket att göra i utvecklandet av produkter som sedan genererar en mängd tjänster, säger Niklas Wahlberg, vd för Lindholmen science park, som menar att även om tjänstesektorn kommer att bära Sverige ur krisen och i framtiden, kommer det finnas produkter i botten.

Några våningar upp i Lindholmens nav ligger Wireless Car. Företaget är en del av Volvo IT och ligger i gränslandet mellan fordonsindustrin och telekom. Det levererar avancerade telematiklösningar till fordonstillverkare, till exempel automatiska anrop till SOS-alarm vid olyckor. Företagets affärsutvecklingsansvariga Magnus Johansson menar att faktumet att de har sitt ursprung från fordonsindustrin innebär att de lättare får gehör för sina produkter hos biltillverkarna:

– Det är inte så lätt för fordonsindustrin att ta till sig ny teknik. Det är en framgångsfaktor att vi kommer från den gamla världen, det gör att de förstår oss.

På väggen sitter en stor bildskärm som genom Google Maps visar var alla fordon med Wireless Cars anropsutrustning befinner sig.  I Dubai syns ett myller av bilsymboler. BMW är en av företagets kunder – och många av deras bilar finns just där.

– Det här är en framtidsbransch. Även i krisen ligger vi långt fram och den här typen av verksamhet kommer att stanna i Sverige. Vi levererar tjänster till 33 länder, men all utveckling och drift finns här i Göteborg, säger Magnus Johansson.

Så om nu den sysselsättningsintensiva verkstadsindustrin bantas ned till forskning och tjänster med ett begränsat antal anställda – vad ska då resten av svenskarna livnära sig på? Svaret är att tjänstedelen fortsätter att växa. Redan för tjugo år sedan var fler svenskar sysselsatta inom tjänstesektorn än inom industrin och i dag arbetar tre av fyra med tjänster. Åtta av tio nystartade företag är tjänsteföretag, tjänstesektorn står för över häften av landets BNP och exporten uppgår till 30 procent av det samlade exportvärdet. I sina långtidsprognoser fram till 2030 uppskattar både regeringen och SCB att sysselsättningen inom tjänstesektorn bara kommer att fortsätta öka.

– Det är definitivt här återväxten av arbeten kommer att ske, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Tjänstesektorn är stor, spretig, diffus. En tjänst är en handling som utförs mot betalning till nytta för den som köper den. Första tanken går kanske till städning eller gräsklippning hos privatpersoner, men det är så mycket mer än så. Tjänsterna kan vara offentliga eller privata, hög- eller lågproduktiva, välkvalificerade eller okvalificerade, hög- eller lågbetalda.

Störst tillväxt de senaste åren har kunskapsintensiva tjänster haft, dit hör bland annat tjänster inom it, byggteknik, forskning och utveckling, hälso- och sjukvård, finansiell sektor, transporter, post- och telekommunikation och information. I den ekonomiska krisens spår har främst industrianknutna tjänster drabbats, men även hotell och restauranger, transporter, resebyråer, finansiella företag och fastighetsförvaltning. It-tjänster, personaluthyrning, utbildning, hälso- och sjukvård har hittills klarat sig hyggligt.

Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg drivs Göteborg-BIO, ett projekt ämnat att öka innovationskraften men också kommersialiseringen av forskning inom biomedicin, den snabbast växande branschen i regionen. Nobelpristagaren Arvid Carlsson går förbi i korridoren. I ett av labben odlar Jenny Mossberg och Hanna Johansson celler för att se hur olika substanser påverkar kroppen. De säljer sedan tjänsten till olika företag som vill veta vad deras produkt har för effekt på människan.

– Branschen växer konstant och det finns en enorm potential. Många som får gå inom fordonsindustrin kommer att behövas inom medicintekniken, säger Christer Hedman, doktor i medicin och chef för Göteborg-BIO.

– I takt med att befolkningen ökar har sjukvården dessutom ett behov av att utvecklas. Samhället kommer inte ha råd att låta patienterna ligga lika länge i sjukhussängarna, fortsätter han.

Det finns flera förklaringar till tjänstebranschens expansiva utveckling i Sverige. Varuproduktionen har alltmer kommit att innefatta tjänster, avregleringar har genomförts inom vård och skola och möjlighet till skatteavdrag har införts på reparationer i hemmet och hushållsnära tjänster. Inte minst väcker det svenska välståndet i sig önskemål om utökad service, för om det är något som krävs för att tjänstemarknaden ska blomstra så är det att inkomsterna och levnadsstandarden ökar.

Den moderna svenska tjänstesektorn måste också bli konkurrenskraftig på den globala tjänstemarknaden. Redan i dag står stora delar av den exporterande tjänstesektorn på egna ben, oberoende av industrin, och med en krympande industri blir den ännu viktigare.

Sverige är ett föregångsland när det gäller modellen med gemensamt finansierad välfärd utförd i privat regi och anses ha god förmåga att organisera och styra sjukvård och utbildning. Efterfrågan på den här kunskapen finns i andra länder och svensk välfärd exporteras redan i dag. Det svenska skolföretaget Ultra Education driver skolor i Norge. Diaverum har länge varit ett världsledande företag inom njursjukvård och finns i dag i 14 länder. Umeå Dentallab har kunder på alla kontinenter och levererar tandimplantat. Vårdföretaget Capio omsätter i dag 12 miljarder kronor och har vårdinrättningar i bland annat Spanien, Frankrike och Tyskland.

– I Sverige har vi en vård av hög kvalitet och som är jämlik om man jämför med många andra länder. Den modellen kan vi exportera – vi är bra på vård helt enkelt, säger företagets vd Gunnar Nemeth.

Men ändå, kan svenskarna verkligen leva på att byta tjänster med varandra? Ja, i takt med att produktiviteten ökar, ökar efterfrågan på tjänster. Att någon genomför och säljer hälsoundersökningar är egentligen inte konstigare än att någon tillverkar och säljer telefoner.

– På 1700-talet tyckte man att det bara var jordbruket som var produktion. I dag lever vi i föreställningen att det bara är det materiella som är produktion. Det är hög tid att inse att immateriell produktion, alltså tjänster, kan vara lika värdefullt, säger Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Hur stor tillväxtpotentialen hos tjänstenäringen är kan ingen svara på säkert men efter att ha pratat med en rad experter framträder tre grupper av tjänster som har framtiden för sig. De bildar en tydlig pyramid av jobb där högutbildade personer med kvalificerade välbetalda arbeten hamnar i en liten men lukrativ tätklunga, därefter en större välfärdsliga som rymmer både högkvalificerade läkartjänster och yrken som vårdbiträden och dagispersonal, och till sist den stora massan av privata tjänster som hushållstjänster, service och snabbmatsrestauranger som behövs i ett allt rikare samhälle.

Hoten mot framtidens jobb finns enligt tjänsteföretagens branschorganisation Almega i risken för politiska begränsningar, där sätts gränsen för hur stark tillväxten kan bli.

– Lägre skatter på arbete är avgjort den viktigaste åtgärden för att skapa flest jobb i Sverige nu och den närmaste tiden, säger Ulf Lindberg, Almegas näringspolitiska chef.

Enligt Almega har skattereduktionen på hushållens köp av tjänster haft en kraftig jobbskapande effekt och nu efterlyser de nästa steg som skulle avse privata köp av it-tjänster för att bistå folk i den allt komplexare tekniska hemmiljön.

– Det skulle vara en insats direkt riktad mot ungdomsarbetslösheten eftersom de är överlägsna oss andra på it-området, säger Ulf Lindberg.

För att råda bot på den växande arbetslösheten krävs att hundratusentals nya arbeten skapas i Sverige de närmaste åren. Tillväxtområdena i tjänstesektorn, kunskapsinternsiva tjänster, välfärd och service, skulle enligt branschbedömare på ett par års sikt kunna generera 100 000 jobb men att det kan bli många fler med rätt förutsättningar. Sedan tillkommer andra tjänstenäringar som turism, där branschen pekar på stora tillväxtmöjligheter.

Men för att tjänstesektorn ska blomstra fordras även att politiker och beslutsfattare satsar på rätt saker. Från tjänstesidan efterfrågas översyn av skattesystemet, förenklingar av regelverk, satsningar på infrastruktur och kunskapsstöd för mind­re företag som vill exportera sina tjänster.

– Politikerna ser bara skruvar och muttrar och kan inte blicka framåt. De klamrar sig fast vid den traditionella tillverkningsindustrin – det är inte framtiden, säger Ulf Lindberg.

Maud Olofsson svarar att industrin måste anpassas till nya förhållanden och framhåller de nya möjligheter som klimatkrisen tvingar fram på energi- och miljöområdet. Samtidigt håller hon med om att skattesystemet är omodernt och alltför anpassat för den traditionella industrin. Detta är något som centern vill förändra.

– Det är för höga skatter på tjänster men vi måste ta detta steg för steg – i synnerhet i det här läget kan vi inte minska statens inkomster utan att ha råd med det, säger hon.

För hundra år sedan krävde jordbruket nästan hela landets arbetsförmåga, men med effektiviseringen frigjordes resurser till en växande industri. Industrin har med varje decennium, varje kris och varje ny hungrig konkurrent på världsmarknaden tvingats rationalisera och effektivisera produktionen. Samtidigt har den utvecklat ett allt större tjänsteinnehåll, och den ökade sofistikationen i välfärdsländerna har också skapat nya behov och nya tjänster.

Därför kommer jobben att vidareutvecklas i den självgenererande tjänstebranschen där den kunskapsintensiva eliten säljer tjänster på den svenska eller internationella marknaden. Sedan spenderar de pengarna på hälso- och sjukvård, personlig tränare, skola till barnen, kemtvätt, utbildning, personlig utveckling, städning, matlagning, barnpassning, trädgårdsarbete, hjälp med datorn, läxläsning, snickarhjälp, bilservice, massage, festfixeri och upplevelser.

Läs även: Kriser och utveckling

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera