Kejsaren är naken

Vattenfall AB är ett haveri. Missförstå mig rätt. Vattenfall är ett av Sveriges mest välskötta statligt ägda bolag, med många högkvalificerade medarbetare som levererar vinster åt dess ägare, svenska staten. Problemet är att dessa medarbetare och denna organisation i dag saknar mål och riktning, från sin ägare och från sin ledning.

Den borgerliga regeringen har under sina år vid makten framgångsrikt sålt ut statliga företag för åtskilliga miljarder kronor. Den har ståndaktigt motstått krav på att förstatliga Saab och Volvo.

Regeringen resonerar klokt att staten inte är bra på att äga bolag. Vi behöver inte tala om den rena planekonomin, vars kollaps vi i dagarna firar 20-årsjubileet av. Det räcker med att titta på att statligt ägda bolag över tiden utvecklats sämre än privat ägda även i marknadsekonomier.

Men även borgerligheten har gjort några få undantag. Vattenfall har behållits i statlig ägo därför att det anses ha strategisk betydelse. Det ska enligt bolagsordningen »inom ramen för affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till en ekologiskt uthållig svensk energiförsörjning«.

Problemet är att företagets vd Lars G Josefsson agerar tvärtom. Investeringarna i fossilkraft överskuggar fullständigt de i förnybart. Att det sedan investeras lite mer grönt i Sverige, och fossilt utomlands, det har ingen betydelse alls för växthuseffekten. Vattenfall röstades på dessa grunder fram som världens främsta miljöhycklare 2009, det så kallade Greenwash Award.

Den senaste idén, att sälja ut de svenska näten för att köpa brittisk kärnkraft, är inte det värsta.

Det är visserligen lite genant att Vattenfall kan kvittera ut tiotals miljarder i värden ur de lokala nätmonopol som konsumenterna är tvångsanslutna till och betalar. Dessutom är det oklart varför dessa pengar sedan ska användas till att köpa brittiska kärnkraftverk som ingen annan vill ha, på grund av osäkra kostnader och risker.

Nej, det värsta är i stället Vattenfalls aggressiva uppköp av fossilkraft runt om i Europa, som nu gör att företagets samlade klimatutsläpp är nästan dubbelt så stora som Sveriges totala utsläpp.

Inte minst var köpet för svenska skattepengar av holländska Nuon, ett gas- och kolföretag med liten del vindkraft, svårt att förstå.

I praktiken har Josefsson låst in företaget i ett nästan perfekt moment 22. Lyckas regeringens och Reinfeldts uttalade klimatstrategi, och priset på koldioxid i EU stiger kraftigt medelst skatter och utsläppsrätter, då blir värdet på Vattenfalls tillgångar dramatiskt lägre och skattebetalarna förlorar miljarder.

Från Josefssons sida hävdas det att man måste äga kolkraft för att kunna utveckla den nya (och ännu dyra) CCS-tekniken, där man samlar upp koldioxiden och lagrar den under jord. Men för det behövs främst demonstrationsanläggningar, vilket Vattenfall redan har. Sedan kan Vattenfall sälja tekniken till intresserade. Med Josefssons resonemang, att man också måste äga de smutsiga verken, kan vi lika gärna köpa alla kolgruvor i Kina också, och tjäna pengar på dem.

Vattenfalls exempel bevisar en annan paradox som är typisk för statligt ägda företag – staten är en svag ägare. Regeringars uppdrag är att regera, inte att driva business. Staten är därför i regel en frånvarande, oerfaren och splittrad ägare, som ständigt har ont om kapital. I detta fall har vi en fyrpartiregering som tycker olika i energifrågan, vilket ger Josefsson spelrum att köra sitt eget race.

I detta läge finns bara två vettiga alternativ för regeringen:

Alternativ 1: Sälj ut Vattenfall på en stigande börs. Kvittera in pengarna och använd dem till att betala av statsskulden och sänka skatterna, bygga höghastighetsbanor, finansiera forskning kring klimat­vänlig energi, eller något annat med samhällsnytta. Låt Vattenfalls nya glada aktieägare bedöma riskerna med att köpa gamla brittiska kärnkraftverk.

Alternativ 2: Sparka Lars G Josefsson. Om det ska finnas någon som helst poäng med det statliga ägandet kan inte den person som upprepade gånger gått på tvärsen mot flera regeringars uttalade ambitioner sitta kvar. Josefsson är visserligen en mycket erfaren industriledare, men är han oersättlig? Det finns andra kraftbolags-vd:ar som är lika ekonomiskt framgångsrika, men betydligt mer nytänkande.

***

För övrigt borde 20-årsjubileet av kommunismens fall i Östeuropa faktiskt uppmärksammas ännu mer, och vara ännu mer inriktat på vad vi kan göra i dag för våra grannar. Det är inte lätt att för en tjugoåring som aldrig upplevt kommunismen beskriva vardagsförnedringen, lögnen, grådasket, lukten av planekonomiskt skurmedel. Minnena måste vårdas.

Text: