Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Eva Adolfsson

Författare, dog den 20 april, 67 år gammal.

Någon gång på 1980-talet hade jag skolkat från skolan för att göra en intervju med Ivar Lo-Johansson som jag beundrade hejdlöst. Uppe på Bastugatan böjde han sig konspiratoriskt fram och sa att det vore bra om jag blev litteraturforskare och ägnade mig åt hans verk.

Inte skulle jag få det lätt, akademikerna avskydde och fruktade honom, sa han stolt, men jag skulle dra mitt strå till den radikala stacken. Dessutom skulle jag ersätta en kvinnlig forskare som nyss, sa Ivar, »gjort om doktorspengen till barnbidrag!«.

Så dumt, tyckte också jag, vad är ett ointressant barn mot en enda bok?

Det var Eva Adolfsson vi talade om utan att jag visste det. Då var hon litteratur­forskare och kritiker, före detta redaktör för tidskriften Ord & Bild, ännu inte skönlitterär författare.

Ganska snart efteråt började jag läsa henne och förstod mera om den där klyvnaden, som också fanns inom mig. Den som manliga ikoner som Ivar Lo kallade striden mellan kärlek och ära, men som Adolfssons essäer visade handlade om att som kvinna slåss för att erkännas av kulturen. Och därför nicka nervöst när patriarkerna stämplade ut kvinnor som inte var tillgängliga, som blivit mödrar.

För att bli en skapande människa måste man förneka sin kvinnlighet, eller hur? I en av Adolfssons romaner tänker huvudpersonen, en litteraturforskare:

»Varför reste mina barns far ifrån mig? Jag förstår det inte. För att jag var mamman? För att vår kultur hatar mammor? För att mammorna inkarnerar kretsloppet, dödligheten, detta födande ’grensle över en grav’? Lämnade han mig därför att kvinnor som blir mammor inte får plats i vår kultur – och nu har jag blivit en av dessa utstötta, dessa icke-personer?«

Det personliga är politiskt, lärde oss kvinnorörelsen i min mammas generation – och Evas. Hennes essäer var inte rädda för det personliga i en analys. Få kunde som hon inleda till exempel en essä om den ryska socialministern och författaren Alexandra Kollontaj med en liten blixtbild av sin egen övergivenhet efter en kärlekshistoria, och bevara auktoriteten, ja snarast stärka den.

Mitt universitet, Eva Adolfssons första essäsamling »Livstycken« från 1980, härstammar från det politiska och feministiska 1970-talet men är fortfarande användbar. Det beror på att Eva Adolfsson redan från början invände mot det dogmatiska och arrogant tänkta i varje frihetsrörelse.

Hon brukade säga att hennes far Gunnar Adolfsson, arbetarförfattare och kommunist, lärde henne att vara på sin vakt mot det auktoritära. Hon skrev in sig själv och den lågvärderade vardagen i tidens revolutioner. Barnkroppar, arbetstider, gatukorsningar, väderlekar, klänningstyger och älskare skulle finnas med i en analys av livets ordning som den skulle kunna vara.

Hennes stil var särpräglad och alltid direkt igenkännlig. Jag kunde tycka att hon använde utropstecken för ofta. Hon använde verb som »hänföras«, och i essäsamlingen »I gränsland« från 1991 skrev hon att hennes texter om kvinnliga författarskap handlade »om förälskelser«.

Det var förälskelserna som gjorde att hon alltid skrev om viktiga saker i både sin kritik och sin skönlitteratur, om döden och livet vid gränsen, om alla lättskadade saker, avgrunderna. När hon kallade Peter Weiss »de heroiska ambitionernas och de stora nederlagens uttolkare« som lämnade kvar »den tunga, makalösa skriften« var det också ett självporträtt, bara med skillnaden att hennes skrift inte var tung, utan lätt och så rörlig att den krävde uppspärrade ögon och ett huvud på skaft. Hennes tema var alltid rörelsen.

Under några dygn läser jag om Eva Adolfssons romaner från debuten 1989 och framåt. De bästa kom sist. För »Förvandling«, som kom 2006, belönades hon med Sveriges Radios romanpris. En bok om hunger och skapande med Knut Hamsuns »Svält« som en undertext när den följer en gravid kvinna i Sundbyberg och hennes sätt att pröva sin plats i världen.

Och så den sista boken, den intellektuella, vackra kärleksromanen »En liten historia« som kom förra året. Slutorden: »Jag ser: Jag kan inte skriva slutet, någon annan får.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera