Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Karin Andersson

Statsråd och politiker, dog den 20 juli 2012, 93 år gammal

Det är lätt att förstå varför Thorbjörn Fälldin ville ha med Karin Andersson som statsråd i sin andra trepartiregering 1979.

61 år gammal var hon veteran i centerrörelsen. Hon var väl förtrogen med såväl storstadspolitik som riksdagsarbete. Jämställdhet och invandrarfrågor låg henne varmt om hjärtat.

Däremot var det inte så enkelt för Fälldin att övertala henne. En oktoberkväll efter valet såg vi journalister hur Karin Andersson gråtande kom utrusande från ett möte om regeringsbildningen med centerns riksdagsgrupp. Hon försvann snabbt, bort från frågor och kameror.

Vår spontana tolkning var att hon skyggade för den pressande uppgiften att som invandrarminister avgöra svåra asyl- och flyktingärenden. Senare kom det fram att hon hade planerat att trappa ned. Det var begripligt. Hennes arbetsbörda måste länge ha varit extrem som både riksdags-ledamot och förbundssekreterare i centerns kvinnoförbund. Under tre år satt hon samtidigt i Stockholms kommunfullmäktige. Därtill kom uppdrag i utredningar och styrelser.

Men hon lät sig alltså övertalas att bli minister för att »solidariskt ställa upp för partiet och i första hand naturligtvis för Thorbjörn Fälldin«. Centern hade just drabbats av en stor valförlust, 22 förlorade riksdagsmandat.  Moderaterna hade blivit största borgerliga parti.

Några dagar senare svarade Karin -Andersson för den enda färgklicken på borggårdsfotot av den nya regeringen. Leende stod hon där med skotskrutig kjol och röd blus. Vackert vitt hår hade hon också.

Fälldin hade i riksdagen meddelat att Karin Andersson skulle bli biträdande arbetsmarknadsminister med ansvar för invandrar- och jämställdhetsfrågor. I regeringsförklaringen slog han fast att »jämställdhet mellan kvinnor och män är en självklar utgångspunkt för regeringens politik«. Två månader senare godtog riksdagen med ett par rösters övervikt lagen om jämställdhet i arbetslivet som också innebar att en ombudsman för jämställdheten, Jämo, infördes.

Hennes andra huvuduppgift omfattade både det vi nu kallar integrationspolitik samt flykting- och asylfrågor. Som en drivkraft har hon angivit att både kvinnor och invandrare hör till de svaga i samhället. Efter bästa förmåga försökte hon tillämpa lagen korrekt »i generös anda«. Anna-Greta Leijon, tidigare s-statsråd för dessa frågor, skriver uppskattande i sina memoarer att Karin Andersson vann invandrarnas kärlek och oppositionens respekt.

Karin Andersson hade vant sig vid att digna under mängden av arbete. Det berodde både på idealism och omgivningens övertygelse att denna duktiga flicka klarade av det. Det gjorde hon också, men ibland tillät hon sig att klaga inför en och annan medsyster.

Men det vore fel att beskriva henne som dyster pliktmänniska. Hon hade nära till soliga leenden. Glittrande och samtidigt vaksam blick bakom storbågade glasögon. Hon hamnade inte självklart i rampljuset men hade en solid självkänsla.

Hon kunde se tillbaka på en envis kamp för egen frigörelse och utbildning. Uppvuxen i en barnrik lantbrukarfamilj i Veddige i Halland blev hon, knappt 30 år gammal, journalist på Hallands Nyheter, sedan RLF-tidningen. Efter flytt till Stockholm och socionomexamen gjorde hon under flera år program för Sveriges Radio om sociala frågor.

Men politiken tog över. I centerns kvinno-förbund var Karin Andersson en eldsjäl som gav röst åt medlemmarna och förvandlade deras åsikter till politiska förslag. Hon radikaliserade också partiets egen jämställdhet i praktiken. CKF hade 1965 drygt 62 000 medlemmar, men i riksdagen fanns bara en centerkvinna, Elvy Olsson i Hölö. Åtta år senare hade hon 21 centersystrar, en följd både av centerns frammarsch och vunna nomineringsstrider.

Efter de tre regeringsåren följde en riksdagsperiod med mindre betungande uppdrag för Karin Andersson. Och så, i slutet av 1980-talet, vände hon tillbaka till hembygden. Framför sig hade hon ett kvartssekel i idyllisk barndomsmiljö med utrymme att odla vänskap och kombinera samtidsengagemang med insatser i vävstol och trädgård.

 

 


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera