Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Svaga stjärnor lyser starkast

Har du inte ett själsligt sår att visa upp har du inte i offentligheten att göra. Eric Schüldt ser en ny typ av kändis ta form i tv-rutan.

Låt säga att det är möte om nya programidéer på Sveriges Television.

– Alla går ju i terapi nu för tiden, det borde vi göra något på, säger en av cheferna.

Hon har kanske mörkt hår, och entusiastisk blick.

– Men vem är intresserad av en massa människors problem? Förresten har ni ju redan ett program om parterapi, svarar den inhyrda marknadsstrategen, som ser det som sin uppgift att säga emot.

Då blir chefen sur.

–  Tror du att vi hade gått om TV4:s tittarsiffror ifall vi hade gjort program om vanliga människor? Jag pratar om kändisar.

– Kändisar?

– Javisst. Vi kör Carola, Marcus Birro och Sofi Fahrman på varsin divan. Och så får man följa hur de tillsammans med sin terapeut tränger ner i alla inre hemligheter, bortträngda sår och olösta konflikter.

Nu vill en praktikant visa sig duktig.

– Vi får inte glömma att blanda in lite KBT också, vi kan inte bara snacka Freud. I varje program får varje kändis en konkret uppgift att lösa och så bockar man liksom av deras olika psykiska problem.

Marknadsstrategen börjar nicka.

– Du menar alltså att vi kan få ett program där vi pratar om kändisars problem. Och har ett tävlingsmoment?

– Ja, svarar praktikanten, och så kallar vi det för »Stjärnorna på divanen«.

Alla i rummet tittar på varandra. Det här är bra. På riktigt. Det här skulle kunna bli ett fantastiskt program.

Vår tid är inte besatt av yta, vår tid är besatt av att tränga under ytan. Det är därför som det här påhittade mötet på Sveriges Television absurt nog är sannolikt.  Så många tv-program, radiointervjuer och tidningsreportage i dag försöker fånga den där känslan som finns när en patient möter sin terapeut. Vi vill vara med bakom den stängda dörren och nå den inre sanningen. Förstå hur det känns att vara Carola, egentligen.

Varje lördagskväll när de dukar upp bordet hos »Stjärnorna på slottet« är poängen att de folkkära artisterna ska träda ur sina roller och visa vilka de är på insidan. Logiken är likadan när Fredrik och Filip stänger in sig tillsammans med olika kändisar i en hiss upp till tolv timmar i Kanal 5. I TV4 hälsar Mia Skäringer, komikern och skådespelaren, alla från Amanda Ooms till Alex Schulman välkomna till en dags innerliga samtal i det pittoreska skärgårdsparadiset Grötö.

Det intressanta är att de kreddigare programmen gör samma sak. I intervjuprogrammet »Min sanning« ser det till och med ut som hos en terapeut, två fåtöljer och en frågestund om hur livet känns. Och hipsternas favoritpoddradio Värvet, lockar massa lyssnare med inre sanningar från olika mediepersonligheter. Till och med morgontidningarnas helgintervjuer följer mönstret. Med den senaste framgången som fond träder kulturkändisar fram och berättar att bakom succén har mörkret kommit krypande. Jag blev utbränd, säger en. Jag kunde inte tacka nej, säger en annan. Jag förlorade kontrollen, säger en tredje. Och så tillsammans med en röst: Men nu mår jag bra igen!

Niklas Strömstedt, musiker, har snart premiär för scenshowen »Stömstedt och Freud – du borde gå och prata med någon«.

Niklas Strömstedt har tagit trenden längst. Han har med sig en psykolog upp på scenen! Nästa vecka har mannen med guldtanden premiär på sin föreställning »Strömstedt och Freud –  Du borde gå och prata med någon!«. Psykologen Per Naroskin, också känd för sina spaningar i radio, agerar terapeut och analyserar vad i musikerns inre som ligger bakom låtarna. Från premiären i Sunne på måndag ska duon kuska runt i landet i veckor med sin terapishow.

Det fanns en tid då all form av mental instabilitet sågs med misstänksamhet. Aldrig darra på rösten, aldrig öppna dörren till det hemliga, privata, alkoholismen, sexmissbruket, all sorts missbruk, övergreppen, svagheterna och tillkortakommandena. Hellre dra sig undan världen än att erkänna.

I dag är det inte bara okej att erkänna ett inre sår, det är en merit. Vår tids kändis är svagare, mer bräcklig och har mer kontakt med sitt inre jag än tidigare. En kändis utan tvångstankar eller en taskig barndom kan inte bli fullt ut accepterad. För om såret inte finns, vad ska man då prata om i alla program?

Kanske började allt med att radions sommarpratare ändrade ton. Säg att det hände för ungefär fem år sedan.

När Tage Danielsson en gång kläckte programidén lät det helt annorlunda än i dag. Det var 1959 och ett tillknäppt tilltal i etern behövde mjukas upp.

– Det ska vara lätt musik, med prat med mening i, sa Tage till producenten Jörgen Cederberg och så var det bestämt.

Under några sommarmånader skvalade populära låtar ut över nybyggda fritidshusområden, i segelbåtarnas ruffar och på sandstränderna dit barnfamiljerna kunde ta med sin nyinköpta Luxor Turist.

Det var inte så noga med vem som pratade. Tage Danielsson var själv värd för programmet hela sexton gånger. En stor del av sommarpratarna var vanliga anställda på Sveriges Radio. Det sägs till och med att det gick prestige i att komma ned till studion utan något skrivet manus. Var man trygg bakom mikrofonen behövdes bara några plattor och en handfull halsbrytande anekdoter. Det handlade ju ändå om lättsam sommarunderhållning. Lite avkoppling i solstolen, en timmes sällskap när verandan ändå skulle målas om.

Men sedan kom Dolph Lundgren. Det var den 19 juli år 2008. Actionhjälten, filmstjärnan och muskelbyggaren skulle sommarprata. Han gjorde som alltfler hade börjat göra, han berättade om det mörka i sitt liv. Och som han berättade. Naket, ärligt, med alla känslor i rösten. Pappan som slog, tonårstiden, upproret, sorgen.

Få har blivit så hyllade som Dolph Lundgren efter sitt sommarprogram. Allt var så oväntat. Tänk att den hårde Hollywoodskådisen hade ett så mjukt inre! Och att han visade det. Skulle inte en sådan som Dolph Lundgren bita ihop och slå ut sin aggression i sandsäcken under långa träningspass? Inte längre. Folk gillade att han var svag.

Tack vare det här nya tilltalet har sommarpratarnas framgång blivit ännu större. Och för varje ytterligare steg som tagits mot den terapeutiska livsberättelsen har populariteten ökat. Nu finns det till och med vinterpratare. Och konkurrenterna försöker kopiera succéreceptet. Stjärnor på slott och stjärnor i skärgård som berättar sin sanning. Sina sår.

Svaghet har blivit en styrka.

Egentligen är det lustigt, för vad har kändisskap alltid handlat om? Jo, om att vara upphöjd. Perfekt. Det där gamla finns kvar på sätt och vis. Mia på Grötö bjuder in till ett ombonat fritidshus i mångmiljonklassen. Det äts ostron och dricks champagne. Man känner doften av hav. Och samtalen i köket handlar om storfilmerna, schlagerfestivalerna, bokframgångarna. Kändisarna har fortfarande det där som nästan ingen ens vågar drömma om.

Det nya är att det inte räcker med upphöjdheten. Det moderna kändisskapet handlar om att kombinera avstånd med närhet. Publiken vill se när den upphöjde visar sig svag. Och ur längtan efter den där närheten springer drömmen om kändisen på terapisoffan.

Dolph Lundgren, Hollywoodskådespelare, pratade ut i »Sommar«.

På Grötö hänger man av offentlighetens förklädnad i farstun. Man får gå i gummistövlar. Man är backstage och bakom kulissen. Där kan man öppna sig. Nej, säger Kattis Ahlström, jag är inte alltid glad som så många tror. Ja, säger Mat-Tina, jag har ett privat skratt och ett jobbskratt. Egentid? Nej, det finns nästan aldrig, men här i tv-programmet, här kan vi finna en liten frist, här kan vi pusta ut, och tala ut, om det där jobbiga under ytan, viktfunderingarna, tvivlen och ångesten.

Som när man går till sin terapeut.

Fast, är det här verkligen terapi?

Psykologin härstammar från en tro på att det finns något dolt inom människan. I slutet av 1800-talet hade läkarvetenskapen gjort enorma framsteg, men neurotikernas och hysterikornas märkliga symtom var det ingen som blev riktigt klok på. Det verkade helt enkelt inte finnas någon fysisk förklaring.

Då kom Siegmund Freud med sina idéer om bortträngningar, drömmar, sexualitet och det omedvetna. Psykoanalysen fick ett enormt inflytande, inte bara för de patienter som behandlades, utan den mjuka divanens idéer har gått igen i allt från surrealistisk konst till Woody Allens återkommande porträtt av sig själv i rollen som den hämningslöse neurotikern i möte med sin analytiker.

Men granskar man den samtida kändiskulturen så är det inte direkt oidipuskomplexet som står i centrum när champagnen sprutar efter lyckad sabrering på Mias veranda på Grötö. Både i den verkliga vården – där kognitiv beteendeterapi sedan ett antal år vunnit framsteg på psykoterapins bekostnad – och i populärkulturen har Freuds idéer kastats i papperskorgen. Det intressanta är att kändisprogrammen inte har tagit intryck av den moderna KBT-vågen. Stjärnorna på slottet möter inte sina rädslor och försöker heller inte förstå sitt beteende.

De biktar sig.

Ta det där avslöjandet som Lill-Babs gjorde när hon var på slottet. Hon berättade om att hon blivit med barn som femtonåring, hur hon gått ned till Skeppsbron i Stockholm med en pillerburk för att ta sitt liv. Men känt att fostret sparkade. Och ångrat sig.

Det är en gripande historia, som kan ge många både stöd och hopp. Men man går till en psykolog för att komma tillrätta med det man inte vet om sig själv. När man funnit svar, förstått sina egna beteenden, lärt sig att acceptera sin egen livsberättelse, då kommer nästa steg. Då kan man tala om sina sår offentligt.

Det Lill-Babs gjorde vid den där frukosten var en bekännelse. Hon ville inte förstå något, hon ville bara visa att också hon har varit svag.

Man kan säga att sommarpratet och slottet har blivit ett modernt biktbås. Precis som i den tidiga bikten eller syndabekännelsen finns det två parter som lyssnar. Kändisarna runt frukostbordet eller journalisten som gör djupintervjuer fyller prästens roll som fysiskt närvarande medmänniska. Publiken fyller Guds gamla roll, den tredje parten som är den egentliga mottagaren. Man erkänner sina svagheter inför någon som hör och ser men inte ger sig tillkänna. Jag är inte mer än människa.

När Lill-Babs och Dolph Lundgren gör sina bekännelser så finns det faktiskt någon som bryr sig. Som i all stillhet bekräftar. Ja, det du berättar hände. Vi ser det. Vi känner med dig. Vi är lika.

Också på den avgörande punkten liknar de här programmen ett biktbås. Nämligen i förekomsten av förlåtelse. Den kristna tanken är att Gud hör bekännelsen och ger syndernas förlåtelse. I den moderna tappningen förlåter publiken. Du har visat din svaghet och ditt sår. Nu blir allt så mycket bättre.

Det där funkar väldigt bra. Kanske för att vårt kristna arv är så starkt.

Den första kändisen som självmant visade sig svag var Jesus. Tyngden i  passionsberättelsen, västvärldens viktigaste myt, är att dess centrala gestalt både är upphöjt gudomlig och vanligt mänsklig. Och att han själv väljer tillfället för att visa sin svaghet. Jesus bär sitt kors – precis som Mia Skäringer och Lill-Babs och Dolph Lundgren gör.

Den svenska publiken är kanske inte så sekulär som den tror. För tittarna är snara att ge förlåtelse till den som visar upp sin svaghet. Det är det som gör att den moderna biktkulturen fungerar så bra. Visa ditt livs trauma och folket kommer faktiskt att älska dig.

Mia Skäringer, skådespelare och manusförfattare, leder samtalsprogrammet »Mia på Grötö« och har pratat i både »Sommar« och »Vinter«.

Det konstiga är att inte alla kändisar utnyttjar den här nya möjligheten. Politikerna gör det inte alls.

Två exempel. Håkan Juholt och Annie Lööf. Båda lyftes först till skyarna och drogs sedan ner i en smärtsam avklädnadsprocess. Vad hade hänt om de, när det blåste som mest, sökt upp en lugn intervjusituation där de inför en hyfsat snäll reporter bara sagt som det var? Lämnat sin bekännelse. Att de hade sina svagheter. Att de led av kritiken, också för att det fanns ett korn av sanning i den.

Ja, skulle Håkan Juholt kunnat ha sagt, jag blev förvånad när jag fick frågan, jag som inte hade någon större erfarenhet av vare sig ledarskap eller att röra mig på den högsta politiska nivån. Ja, det har varit skitjobbigt, och jag har ofta tvivlat, när jag blir stressad gör jag fel, det kommer att hända igen, jag är en slarver, och när jag blir kritiserad blir jag rädd, precis som ni innerst inne är jag också rädd.

Det där gäller mig också, kunde Annie Lööf fyllt i. Jag är ju ung, jag har mina brister. Jag berättar gärna om dem. Det händer att jag tvivlar på att det kommer funka med mig som partiledare, men jag försöker. Se mitt sår, förstår ni mig kommer ni också börja respektera mig.

Det är konstigt att just den typ av kändisar som eftersträvar inflytande inte använder sig av den moderna bikten. Den har nämligen ytterligare en fördel. Den ger makt. I den tidigare synen på kändisskapet fanns hela tiden rädslan att avslöjas som en fejk, som någon som faktiskt inte kunde göra anspråk på att vara upphöjd. Nu blottlägger kändisarna det där själva. De styr själva över bekännelsen. Och därmed tar de makt över situationen och avgör själva när de ska vara mänskliga och när de ska vara halvgudar. Sett i det perspektivet är såret egentligen ett skydd. Man värnar sig genom att blotta sig. Kanske är det bara en tidsfråga, politikerna kommer nog följa efter populärkulturens företrädare, det brukar de göra.

Få saker är lika lätta att raljera över som kändiskulturen. Den ständ iga rundgången av ungefär samma ansikten på löpsedlarna, ute på skärgårdsöarna och runt det dukade bordet på slottet. När till och med det enda konstprogrammet på tv leds av en välkänd schlagerartist, ja då är det säkert många som tycker att det har gått för långt. Men om det ska gå att förstå samtiden är det ändå mot kändisarna man måste blicka. Hur de här personerna framställs säger något om vår tid. Kändiskulturen är en spegel. Inte av oss, men av våra drömmar.

Ingen är ofelbar, men tidigare har man kunnat tro det. Att svaghet kan utgöra styrka vittnar därför om en intellektuell rörelse. Dagens dröm uppmuntrar inre reflektion, bekännelse och förlåtelse. Trots en kändisvärld fylld av ytlighet och stränga ideal kring utseende, skönhet, lycka, rikedom och framgång finns det alltså utrymme för en tydlig röst som säger att man faktiskt får vara rädd.

När Niklas Strömstedt i veckan har turnépremiär och när familjerna på fredag fyller tv-sofforna för det senaste bekännelseprogrammet handlar det om människor som klär av sig för att visa på sin potential till förbättring. Det är fint. Kanske är det här ett uttryck för en globaliserad värld – när världen blir större krymper människan – kanske har vårt samhälle nått vissa insikter om människans komplexitet. Ska man tolka samtiden och sia om framtiden kan man i vilket fall säga att räddningen för till exempel centerpartiet mer handlar om att de borde gå och prata med någon än att de borde byta ledare.

Annie Lööf, du behöver inte vara rädd, du behöver bara visa dig svag.

Bakgrund | Bekännelser i medierna

Så har den terapeutiska trenden tagit över tv-tablån.

Strömstedt och Freud

Niklas Strömstedt tar med sig psykologen Per Naroskin upp på scen i en show som ska analysera de mentala drivkrafterna bakom musikerns låtar.

Hissen

Filip och Fredriks senaste idé är att stänga in sig med kändisar i en hiss för att få fram de hjärtslitande, innerliga och dolda historierna från intervjuobjekten.

Mia på Grötö

TV4:s variant av »Stjärnorna på slottet« är lika mysig och samtidigt fylld av tårdrypande och hjärtskärande bekännelser om svaghet.

Min sanning

Bara titeln. Här pratar vi om ett intervjuprogram som redan i första anslaget vill visa att man ska få komma in bakom objektets fasad.

Så mycket bättre

Det som resulterat i att insomnade karriärer återuppväcks är inte bara nya sånger utan också tv-programmets förmåga att tränga in under ytan på artisterna.

Värvet

Radiopodd av journalisten Kristofer Triumf som mest intresserar sig för intervjuobjektens mentala hälsa och stundtals låter som en terapisession.

Stjärnorna på slottet

Originalet. Kändisar samlas och äter fina middagar och berättar om sina trauman, svinigheter och svagheter. Kort sagt att de är människor som alla andra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera