Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

En porrskådis testamente

Att Linda Lovelace blev porrmotståndare är mer än en bra historia. Utan henne hade den sexuella revolutionen sett annorlunda ut.

Linda Lovelace är uppgiven och frustrerad. Hon ligger med både killar och tjejer och det känns väl bra och så. Men hon upplever aldrig en sådan där sprakande fyrverkerihimmel som hon föreställer sig att man ska göra. Någonting är tveklöst fel på henne. Hon är helt enkelt tvungen att gå till doktorn och låta sig undersökas. Och han upptäcker mycket riktigt någonting märkligt, men helt ofarligt. Linda Lovelaces klitoris sitter i halsen. Långt ner i halsen. Det är huvudstoryn i porrfilmen »Deep Throat« (»Långt ner i halsen«) från 1972, där Linda Lovelace enligt rollistan spelar sig själv. Nu har filmen om världens mest kända porrskådis premiär.

1960-talet hade just blivit 1970-tal och i USA:s konstvärld rådde ett frisinnat, glatt, naket och naturromantiserande klimat. Men i vardagslivet var krocken mellan det gamla konservativa och det unga, revolutionära intensiv och konfliktfylld. Tjugoåriga Linda Boreman var konvalecent efter en allvarlig bilolycka och uttråkad där hon vilade upp sig i sitt föräldrahem i Fort Lauderdale. Hon var deppig över hur hennes kropp förändrats med stora ärr. Hemma var hon hårt hållen. Pappa Boreman var visserligen polis, men var Linda en kvart försenad om kvällarna gav mamman henne en örfil, en misshandelsritual som startade när Linda bara var fyra år. När så en kompis och en manlig bekant dök upp i en Jaguar som såg ut som en gratisbiljett bort från föräldrahemmet tog hon tacksamt emot den. Linda stängde bildörren om sig, vände ansiktet mot solen och kände friheten stråla mot henne. Men vad hon inte visste var att hon var på väg mot en mycket, mycket värre mardröm än tillvaron hon lämnade. Snart varken hörde eller såg familjen Boreman mer från dottern. Förrän hon slogs upp stort i en Playboytidning – som Linda Lovelace.

I de mer progressiva delarna av 1970-talets USA var sex inte någonting att smussla med. Vilgot Sjömans »Jag är nyfiken gul« hade gått på biografer i konstsammanhang på Manhattan. Men det var när »Deep Throat« och Linda Lovelace gjorde entré som tre händelser startade en smärre revolution. 1) För första gången skildrades en kvinnlig orgasm i en porrfilm med hjälp av visuella metaforer. 2) Med filmen nådde den sexuella frigörelsen långt utanför konstcirklar och 60-talsflumvärlden. 3) En porrskådespelerska blev en internationell filmstjärna.

Samtliga punkter följdes snart av radikala reaktioner. En stark feministisk motståndsrörelse, en porrindustri som fintade biograferna och klassiskt filmproducerande och gick pang på rödbetan på videomarknaden – samt en filmstjärna som avslöjade att hon blivit våldtagen filmen igenom. Historien om Linda Lovelace är första kapitlet i den komplexa roman porrindustrin utvecklades till att bli.

»Deep Throat« hade premiär på World Theatre mitt på Times Square i New York i juni 1972. Publiken strömmade till visningen och under de sju första veckorna hade filmen dragit in en miljon dollar. Den välartade biopubliken fick inte bara se Linda Lovelaces sexuella cirkuskonster. De fick också med sig en lustig historia om en flicka med en ovanlig missbildning (klitoris i halsen), en ursäkt att testa samma sak där hemma (frun kanske lider av samma åkomma?) och ett »bevis« för att kvinnor verkligen njuter av att utföra oralsex. Och så förstås ett gott skratt. Filmen innehåller många komiska inslag: »Hur skulle du känna dig om du hade testiklarna i öronen?« »Då skulle jag höra när det gick!«...

I takt med att den amerikanska medelklassen köade för att få se filmen och flickan alla pratade om, gjorde myndigheterna allt de kunde för att stänga ned, tysta och gömma undan det syndiga som de menade påminde om anarki. Polisen stormade World Theatre tre gånger – med den omedelbara effekten att »Deep Throat« blev världens första pornografiska blockbuster. Jackie O såg filmen, Martin Scorsese och Truman Capote också. Succén manifesterades genom en fem sidor lång artikel i New York Times Magazine under rubriken »Porno Chic«. Uttrycket fick ge namn till en hel våg av glad 70-talsporr som bland annat skildras i Paul Thomas Andersons rulle »Boogie Nights« från 1997.

Linda Lovelace trollband världen med sitt fräkniga ansikte, sin oförstörbart oskuldsfulla uppsyn och för genren otraditionella kropp. Hon blev en symbol för feminister som ville att kvinnor skulle ha rätt till sin kropp och till sin sexualitet. Producenten Lou Perry, Linda Lovelace och filmens regissör Gerard Damiano var övertygade om att deras filmgenre skulle plockas upp av Hollywood – den chica porren skulle bli en del av den vanliga filmindustrin. Och Lovelace, som hade tränat bort kräkreflexen och kunde låta objekt glida ner genom hela halsen, likt en svärdslukerska, skulle bli en respekterad stjärna.

Det var bara det att stjärnan egentligen var precis som de allra flesta porrskådespelerskor – utnyttjad, tvingad och misshandlad. Lindas äkte make, Chuck Traynor, hade under deras tvååriga äktenskap bland annat hållit henne fången under ständig övervakning, pryglat henne svårt, våldtagit henne, sålt henne som prostituerad och tvingat henne att spela in en film där hon fullbordade ett samlag med en hund. Allt under pistolhot. Så även under inspelningen av »Deep Throat«. Och i filmen kan man se stora svarta blåmärken över hela hennes kropp.

Det här skriver Lovelace själv om i boken »Ordeal«, från 1980. Men Linda Lovelaces situation kom snart att förändras. Efter tre års äktenskap såg hon en chans att fly från Traynor. Hon lyckades övertala en kollega att köra henne till ett hotell i Los Angeles, där hon gömde sig tills maken slutat leta och hittat en ny porrskådis att sko sig på.

Amanda Seyfried  spelar Linda Lovelace i filmen med samma namn, som har premiär den 29 november. Foto: Sundance Institute/TT

Och som vi alla vet, det blev ingen Hollywoodifiering av porrgenren. Den hårdföra erotiken portades och censurerades och »The Golden Age of Porn« var snart bara en era. Den tekniska utvecklingen, som också gjorde det lättare att filma och klippa själv, förändrade också produktionsteamen. Det behövdes inte längre någon regissör, eller ens en historia för att få ihop en rulle att sälja. Och när videobandspelaren blev en interiör i medelklasshemmen öppnades en ny marknad för porrfilm. När 1980-talet rotade sig fanns ingenting kvar av det till synes glatt porriga 1970-talet i videobutikernas undangömda hyllor. Det som började som ett försök till sexuell frigörelse hade blivit en renodlad industri. Samtidigt som hårdporren blev brutalare växte sig feministrörelsen starkare – porrindustrin var verkligen ingen kvinnosymbol längre. Idén om att en kvinna skulle få orgasm av att nästan kvävas av en gigantisk kuk sprack som troll i det feministiska ljuset. Linda Boreman – sitt porrstjärneefternamn hade hon lagt på hyllan – följde opinionen. Ju mer hon repade sig desto tydligare blev hennes uttalade porrmotstånd. Hon föreläste på universitet om sin tid i branschen. Och när Ronald Reagan gjorde en rapport (den så kallade Meese-rapporten) om pornografi 1986 vittnade Boreman och sa det ingen i den fina medelklasspubliken på biograferna under 1970-talet ville höra: »Varje gång någon ser »Deep Throat«, ser de mig bli våldtagen. Det är ett brott att filmen fortfarande visas, jag hade en pistol mot mitt huvud under hela inspelningen.«

Linda Boreman dog i en bilolycka 53 år gammal år 2002, men arvet efter henne lever på sätt och vis kvar. Det är inte så att det finns en ny våg av glad erotik på bio. Bortsett från Lars von Triers experiment »Nymphomaniac« och en handfull effektsökande filmer är mainstreamfilmen hyfsat rensad från sex. Det finns liksom ingen mening med att slösa sina 90 minuter på stön och stånk när vem som helst när som helst kan se vilken typ av porr den vill på internet. Men den oerhörda succén kring boken »50 Shades of Grey« säger någonting om hur lusten alltjämt mainstreamifieras. Och kanske även om hur viktig men också komplex den kvinnliga sexuella frigörelsen fortfarande är.

Samtidigt blåser både en stark vind av ung moralpanik över offentlig nakenhet och en överdrivet exhibitionistisk trend som ändå delvis verkar handla om att ta makten över kvinnokroppen och sexualiteten. Den här vintern säljer Kappahl heta »50 Shades«-underkläder till äldre damer som aldrig vågat eller ens fått för sig att köpa den typen av plagg utan bästsäljarens logotyp på lappen. På samma sätt som New York Times begrepp »porno chic« gjorde det legitimt och spännande för medelklassdonnorna att bege sig till biografen för att se Linda Lovelace för fyrtio år sedan. Skillnaden är förstås den att ingen kommer till skada i dagens »50-Shades«-förtjusning. »Porno chic« anno 72 öppnade för kvinnans rätt till lust, men på andra kvinnors bekostnad.

Det produceras också alternativa porrfilmer, inte minst här i Sverige. Mia Engbergs projekt »Dirty Diaries« – som utgår från ett manifest där det bland annat framhålls att de tretton verk som ingår ska motverka homofobin i traditionella filmer – fick finansiering av Svenska Filminstitutet och hade premiär på en helt vanlig biograf i Stockholm. Erika Lust har ett eget litet imperium där hon gör erotiska filmer som nästan är tillbaka där revolutionen en gång startade. Det filmiska får utrymme: handling, foto och scenografi. Men med ett viktigt undantag som skiljer hennes filmer från all traditionell pornografi: fokus på kvinnans njutning. Och centrum för den sitter inte långt ner i halsen.

 

Fakta | Mer om Linda Lovelace

1974 »Inside Linda Lovelace« och »The Intimate Diary of Linda Lovelace«. Två biografier som skrevs medan Linda Lovelace fortfarande var i maken Chuck Traynors våld.

1980 »Ordeal«. Linda Lovelaces egna ord om tiden tillsammans med Chuck Traynor.

1980 »Out of Bondage«. Linda Lovelaces bok om kampen för att starta ett nytt liv som porrmotståndare.

2005 »Inside Deep Throat«. Dokumentärfilm om porrfilmen och dess påverkan på det amerikanska samhället.

2010 »After Porn Ends«. Dokumentärfilm om hur före detta porrstjärnor som Linda Lovelace, Mary Carey och Asia Carrera kämpar med att återanpassa sig till samhället

2013 »Materia – Jag är inte Linda Lovelace«. Pjäs som under hösten visats på Turteatern i Stockholm.

2014»Inferno: A Linda Lovelace Story«. Det är ännu oklart om och när spelfilmen där svenska Malin Åkerman gestaltar Linda Lovelace får premiär. (2005 spelade Courtney Love porrstjärnan i en film som aldrig slutfördes.)

»Linda Lovelace«  har biopremiär den 29 november.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera