Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Det nya riket

En avgång, en statsministerkandidat och en förhandling från helvetet.

Fjorton minuter över elva tystnade musiken. Han var på väg ner. Ginge det beskriva deras ögon då, och vad som syntes i dem fyra minuter senare, då hade den här långa texten inte behövt skrivas. Nya moderaterna kraschade där och då. Borgerligheten som vi känner den på den här sidan sekelskiftet försvann.

Det är i politiken vanligtvis intressantare att följa dem som förlorar än dem som vinner. Hur minoriteten hanterar en förlust, och hur majoriteten behandlar dem som inte fått sin vilja igenom, det säger i normala fall ganska mycket om en demokratis funktionssätt, om tilliten och om förmågan att se till folkflertalets intresse snarare än partiets eller de egna väljarnas.

Fast moderaternas valvaka i söndags kväll var ingen samling av förlorare. Det var en trafikolycka. En sådan man inte kan undvika att titta på, men som man genast efteråt ångrar att man behövt se, när bilderna inte längre går att sudda bort från näthinnan.

Gustaf Douglas beskrev det rätt bra. Securitasmiljardären stod bakom en pelare och hivade chips in i käften. Håret som en cyklon. Hur var läget?

– Like shit! rosslade han fram.

Det var en mycket märklig kväll.

Strax efter de första prognoserna stod Beatrice Ask på scenen och pläderade för att det här partiet skulle fortsätta vara ett parti för festprissar. Ingen begärde votering. Man kunde anta att förslaget bifölls med acklamation.

Fast folk droppade av.

– Det är fortfarande drag på Berns, vi drar dit, sa i flykten en ung kvinna som i vanliga fall gärna poängterade hur nära partiledaren hon arbetade.

Snart var lokalen halvtom.

Allt var konstigt. Anders Borg dök upp på bankettgolvet och handhälsade sig runt bland gubbarna. Tjena, tjena, hej, hej. Skulle han inte sitta med Fredrik och prata om hur de skulle hantera resultatet? Från Stockholmsmoderaternas vaka kom dessutom rapporter om att Filippa Reinfeldt inte ens dykt upp. Vad handlade det om? Någon tycktes ha vridit av motorn på det där som statsministern kallat jobbmaskinen. Jörgen Eklund, Borgs planeringschef, stod i ett hörn och halsade flasköl. Till och med Roberta Alenius, Reinfeldts presschef, hade tid att knata runt och krama folk.

När vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt dök upp på tv-skärmen vrålade en mogen man i vit t-shirt:

– Lycka till, din jävel!

Och sedan kom Fredrik ner. Han sa:

– Jag kommer till våren att överlämna ordförandeskapet i moderaterna till en efterträdare.

Partisternas ögon då, som sagt. Så förbluffade, sorgsna och skräckslagna. De kunde inte tro det. De ville inte tro det. Tårarna bara rann.

Fredrik Reinfeldt försvann och mascaran med honom.

Anders Borg och hans medarbetare drog ner till finansdepartementet och blötte på. Klockan tre eftermiddagen därpå höll de pressträff. En karaktäristisk sista föreställning. Fnissig. Anders rabblade hetsigt fram att han inte tänkte kandidera till partiledare, och i villervallan sedan lyckades han välta vepan med finansdepartementets logga. Tryckt mot väggen längst bak stod Peter Norman, mentorn, med sin kostym och ryggsäck. Han log. Jörgen Eklund, vapendragaren, lämnade lokalen med orden:

– Tack för oss! Nu får ni ta över det här!

Nya moderaterna hade dragit.

Fredrik-Reinfeldt2

En rökmaskin fyllde socialdemokraternas valvaka med lätt dimma och lukten av mellanstadiedisko. I vimlet hade Max Elger – budgetchefen – vandrat runt i en timme i sina slitna beiga tygdojjor, med händerna i fickorna och en pirrig känsla i kroppen.

Kvart i åtta släppte nervositeten. TV4:s undersökning gav socialdemokraterna strax över 30 procent, och partifolket gjorde en kollektiv suck av lättnad. Ännu mer jublade de åt feministiskt initiativ, som då såg ut att klara riksdagsspärren.

Men Max Elger tittade på partikamraterna, skakade på huvudet och svepte sitt vinglas.

Inte blev det bättre med SVT:s vallokalsundersökning en kvart senare. Den rödgröna stapeln stannade under 45 procent, och inte ens feministerna – som nu balanserade på fyraprocentsgränsen – kunde hjälpa socialdemokraterna att skrapa ihop en majoritet.

Medan omgivningen applåderade hängde Elger och hans budgetgäng bekymrat över axeln på LO-ekonomen Torbjörn Hållö, som lät miniräknaren på sin Ipad arbeta för fullt. Vilka siffror han än knappade in såg det illa ut. De röda Handelsekonomerna tittade bekymrat på varandra:

Hur i helvete får man ihop en regering och en budget med det här parlamentariska underlaget?

Alla tänkbara samarbetspartier såg ut som förlorare. Miljöpartiet gjorde klart sämre ifrån sig än vad opinionssiffrorna hade förutspått. Vänsterpartiet lyfte inte. De borgerliga småpartierna tappade också. Socialdemokraterna själva var långt ifrån sitt mål på 35 procent.

– Jag vill bara supa mig medvetslös och tänka på annat, sa Elger innan han försvann därifrån.

I andra änden av lokalen tryckte Stefan Löfvens närmsta rådgivare i sig kokta korvar och dansade vidare. De hade just besegrat Fredrik Reinfeldt och segerfesten, om man nu kan kalla den det, fortsatte på Sveavägen 68 fram till fyra fem på morgonen.

Några timmar senare stod Stefan Löven där på partihögkvarteret i ett knökfullt rum utan luft. Det var måndag, dagen efter valet, och huvudvärken var nu hans. Han såg mycket allvarlig ut. Regeringen hade visserligen förlorat, men de enda som egentligen vunnit var sverigedemokraterna som mer än fördubblats. Socialdemokraterna och miljöpartiet hade fått precis lika många mandat som tidigare.

I sitt segertal kvällen före hade han lovat att han skulle bilda en handlingskraftig regering som skulle ta ansvar för landet. Journalisterna ville nu veta hur det skulle gå till.

Hur skulle han kunna styra i minoritet i ett partisystem med stenhård blockpolitik och sverigedemokraterna som vågmästare?

Det var den parlamentariska gåtan.

Som Stefan Löfven var tvungen att lösa.

Även om Fredrik Reinfeldt var borta så hade alliansbygget kört in en kil i det socialdemokratiska maktmonopolet. Klarade Stefan Löfven att bryta blockpolitiken? Socialdemokraterna kunde inte som förr regera ensamt.

Så det första Stefan Löfven gjorde var att vädja:

– Vi sträcker nu ut en hand, sa han.

Från partiets verkställande utskott hade han tidigare på morgonen fått mandat att samtala först med miljöpartiet, sedan vänsterpartiet. Därefter centerpartiet och folkpartiet, och det var detta som var den viktiga pusselbiten. I teorin skulle Löfven visserligen kunna strunta i sverigedemokraternas vågmästarroll och bilda en minoritetsregering utan något som helst stöd från andra sidan blockgränsen. Hans förslag behöver inte ha en majoritet av rösterna, det behöver bara ha flest röster. Och praxisen i riksdagen fungerar så att det blir enklare. Man använder sig av en elimineringsprincip, där förslag ställs mot varandra. Är man missnöjd med regeringens förslag, lägger man själv fram ett motförslag.

Först ställs de minsta förslagen mot varandra och så slås de ut efterhand. Den senaste mandatperioden har alltså sverigedemokraternas förslag ställts mot de rödgrönas gemensamma eller separata, som i nästa omgång ställts mot alliansens. Enligt praxis röstar man bara på ett förslag – sitt eget. Om det slås ut lägger man i nästa omgång ner sina röster, även om man föredrar något av de förslag som står emot varandra.

Det är därför en minoritetsregering kan få igenom en budget. Så länge alla håller sig till praxis och röstar på sitt eget förslag behöver inte en absolut majoritet stödja det vinnande förslaget.

Så långt teorin. I verkligheten är det lite mer komplicerat. Inte minst sedan hösten 2013, då de rödgröna och sverigedemokraterna frångick budgetpraxis och bröt ut regeringens förslag om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt ur budgeten och röstade ner det. Konstitutionsutskottet kom fram till att det var okej, men det öppnade dörren för att samma vapen kunde komma att användas mot Stefan Löfven som statsminister.

I Agenda dagen efter valet sa Jimmie Åkesson att sverigedemokraterna kunde tänka sig att frångå praxis även i själva budgetomröstningen och rösta på alliansens budget i huvudvoteringen, efter att partiets eget förslag slagits ut. Vilket då skulle leda till en regeringskris.

Jimmie Åkesson och hans kamrater i partiledningen har sedan valnatten i övrigt svarat luddigt på alla frågor om hur de kommer att bete sig i riksdagen. Vill de utnyttja sin vågmästarroll maximalt så är det nu de har chansen. Gruppledaren Björn Söder har också sagt att partiet inte räds ett nyval.

Om man var Stefan Löfven i måndags så var det här en av de viktiga första frågorna. Hur våghalsigt skulle sverigedemokraterna agera i riksdagen? Visst fanns argument som talade för att de verkligen ville visa sin makt, men också argument som pekade i en annan riktning. Önskan att omedelbart demonstrera sin styrka som vågmästare går egentligen emot partiets långsiktiga strategi.

Sd-valvaka

En valvaka jublar. De senaste fyra åren har sverigedemokraterna oftast röstat med alliansen. (Foto: Elin Björklund)

Sverigedemokraterna tänker sig en framtid där de är ett trettioprocentsparti. De har inte fokus på den här mandatperioden utan ser långsiktigt mot 2018 och 2022. De vill – på sikt – komma ur martyrrollen. De räknar med att det kommer en tid när det inte räcker med att ställa sig på ett torg med en mikrofon för att skapa motdemonstrationer och få medial uppmärksamhet. De vill med i riksdagens kvittningssystem. De vill bli samtalade med. Vilket kräver att de visar att de kan ta ansvar.

Även om inte så värst mycket talar för att sverigedemokraterna skulle stoppa en socialdemokratisk budget så finns det ändå sätt för Jimmie Åkesson att ställa till problem för Stefan Löfven. I omröstningar där sverigedemokraterna inte lägger egna förslag kan de i stället rösta med alliansens motförslag, och då räcker det inte med stöd från miljöpartiet och vänsterpartiet för att socialdemokraterna ska få igenom sin politik.

Vilket är ett högst troligt scenario. De senaste fyra åren har sverigedemokraterna oftast röstat med alliansen, i de fall då ett förslag från alliansen och ett från socialdemokraterna stått mot varandra. När det handlar om propositioner som inte är budgeten behöver det inte ens vara ett alternativt lagförslag, det räcker att enas om förslaget att avslå propositionen. Statsvetaren Anders Sundell har brutit ner voteringarna från den senaste mandatperioden på respektive utskott och visat att i frågor som rör miljö, trafik och kultur skulle en socialdemokratiskt ledd minoritet ha svårt att göra något alls, eftersom sverigedemokraterna röstar med alliansen i mellan 79 och 87 procent av omröstningarna. Men de ständiga voteringsproblemen för Stefan Löfven hänger i sådana fall på att alliansen håller ihop och fortsätter att förhandla fram och rösta på gemensamma förslag under den kommande perioden.

Det finns flera tunga sakpolitiska skäl för en sådan linje. Sverigedemokraterna skulle till exempel kunna rösta bort traineejobben och nittiodagarsgarantin tillsammans med alliansen. Där finns även slopandet av sänkt restaurangmoms och sänkta arbetsgivaravgifter för unga, som är nödvändig finansiering för att en socialdemokratisk budget ska gå ihop. Om inte annat för att ställa till med problem för Stefan Löfven.

Man kan dock fråga sig hur ansvarsfull en sådan oppositionspolitik skulle vara, gentemot det egna partiet och väljarna. Kanske var det detta som Stefan Löfven talade om i måndagskväll när han träffade Gustav Fridolin och Åsa Romson. Två språkrör som – just då i alla fall – såg ut att vara på väg mot regeringen men som förlorat nästan allt annat.

Aldrig har så få miljöpartister dansat till ett reggaeband som på söndagens valvaka. Aldrig har ett fontänbad med feministiskt initiativ varit så långt borta. Språkrörens närmaste medarbetare var grå i ansiktet. Gustav Fridolin såg ut som att han ville ha tröstkramar av journalistkåren.

De hade siktat på tolv procent, förlikat sig med tanken på att de kanske bara skulle nå upp till nio. Sedan sett siffran 7,1 i televisionens undersökning, medvetna om att den med största sannolikhet var överskattad.

När staplarna till slut ändå visade att miljöpartiet verkade ha nått sin dröm om regeringsposition var det långa tysta sekunder på Kägelbanan vid Mosebacke i Stockholm, innan en tjej i röd blus tittade sig omkring och sa:

– Nej, men nu får vi väl ändå ...

Och så applåderade de glädjelöst.

Det fanns två förklaringar till miljöpartiets kollaps bland de sexhundra deltagarna på valvakan. Den populäraste, och den som språkrören också antydde i sitt tal, var att väljarna hade flytt till feministiskt initiativ. Den andra, som framfördes mer diskret, var att partiet varit alltför rädda för feministiskt initiativ, och därför missat positionen som mittenparti.

Miljöpartiet har alltid fladdrat mellan vänster och höger. Kallat blockpolitiken fördummande och vägrat sätta ner foten. Den senaste mandatperioden har partiet sagt nej till djupare samarbeten med alliansen av strategiska skäl och till slut valt vänstersidan.

Visst, i förra valrörelsen var det rödgröna samarbetet starkare formaliserat, men då hade miljöpartiet en tydlig mittenstrategi, som i sig fladdrade högerut. Det viktigaste var att vinna valet ihop med de rödgröna. Så länge man drog väljare över blockgränsen gjorde det ingenting om man samtidigt tappade till socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Vänsterblockets totala resultat var det viktigaste. Maria Wetterstrand blev liberalernas gullegris. Partiet profilerade sig i frågor om överstatlighet och övervakning. De kallades för latteliberaler.

Det här valet såg strategin annorlunda ut.

Miljöpartiet gjorde bedömningen att för att kunna växa i valet 2014 behövde de göra ett tydligare sidoval, vara vänster och peka ut moderaterna som huvudfiende. Att växa bland vänsterväljare skulle också stärka dem i förhandlingarna gentemot socialdemokraterna, i ett val som ändå såg ut att vara klart. De behövde inte längre dra väljare från andra sidan blockgränsen för att få sitta i regering.

Dessutom hade världen omkring dem förändrats. Att vara mitten i svensk politik handlar för miljöpartiet inte så mycket om punkten mellan höger eller vänster, utan om att befinna sig mitt i centrum för vad som råkar vara den senaste politiska trenden. När samhällsdebatten flyttar sig från FRA till vinst i välfärden, då följer miljöpartiet med. När feministiskt initiativ gör succéval till Europaparlamentet, drar artister och hipsterkids till sina fester, då håller Åsa Romson ett tal om vita maktmän.

Miljöfrågan fick inte tillräckligt stort utrymme i valet, var språkrörens analys på valnatten. Vilket kanske berodde på att de själva ägnade sig åt att mota feministiskt initiativ.

Problemet: det funkade inte. De unga trendiga i storstäderna gick till Gudrun Schyman i vilket fall. Vänsterväljarna gick till socialdemokraterna och vänsterpartiet. Man tappade inte jättemycket över blockgränsen, enligt siffrorna från valnatten, men man drog inte heller tillräckligt mycket missnöjda alliansväljare. Det kan man höra socialdemokrater beklaga, att miljöpartiet inte längre gör det jobbet.

Miljöpartiet läckte åt alla håll samtidigt. Kvar stod två språkrör med ett valresultat som gick nedåt, för första gången sedan 1998.

Miljöpartisterna har ju hybris, har människor från andra partier sagt under hela valrörelsen. Språkrören lyckades i alla fall se glada ut när de klev ut på socialdemokraternas innergård i riksdagen i måndags för att fastna på bild tillsammans med Stefan Löfven. Men deras förhandlingsposition var mycket sämre än de hade väntat sig. De trodde att de skulle bli en tredjedel så stora som socialdemokraterna, nu blev de en femtedel.

Under valrörelsen har de låtit som att de kan kompromissa om precis vad som helst. I det skakiga parlamentariska läge som råder har de inte mycket att sätta emot. Eller ska miljöpartisterna bli de som skapar regeringskris när de ägnat dagarna efter valet åt att tala om att alla antirasistiska partier måste vara med och ta ansvar för att Sverige ska kunna styra? Då är det svårt att skylla på kärnkraften eller en ny motorväg. Sakpolitiskt kan de komma sämre ut ur den här förhandlingen än den från 2002 som gjort dem legendariska som tuffaste parti runt diskussionsbordet. Då fick de ett program i 121 punkter och tjänster på departementen. De införde både trängselskatter och friår.

Detta var Stefan Löfvens huvudvärk, det också. Hur han än vred och vände på den besvärliga situationen gick det inte komma runt grundfaktum: Vad han än tog sig till skulle han behöva lita till hundra procent på partiet som förr förhandlat med ultimatum.

Så vad var nästa steg om man ville bli statsminister?

Man var tvungen att göra något åt vänsterpartiet. Tänkte Stefan Löfven.

Fridolin-Romson-Lofven

Foto: Henrik Montgomery/TT

Han såg verkligen nydumpad ut, vänsterpartiledaren. Chockad, ledsen, arg. Jonas Sjöstedt hade träffat Stefan Löfven på måndagskvällen i tron att de skulle börja förhandla om en regeringsbildning. Det enda s-ledaren hade att meddela var att vänsterpartiet inte skulle få en plats i hans regering.

Till pressen sa en känslosam Sjöstedt.

– Vi stod sida vid sida i slutdebatterna. Och jag tycker att vi vann dem. Det var viktigt för oss att Stefan Löfven skulle bli statsminister. Dagen efter så är vi inte välkomna.

– Vi sträckte fram handen, de tog den inte.

Det var som om vänsterpartiledaren aldrig tagit del av de signaler Stefan Löfven sänt före valet. Om att han faktiskt var mer intresserad av centerpartiet och folkpartiet än av vänsterpartiet. Eller så var det bara en politisk demonstration från det ständiga oppositionspartiet. Under valrörelsen, när mikrofonerna inte varit på, hade vänsterpartisterna pekat på internationella exempel och talat om risken med att sätta sig i en regering. Faran var att man skulle förlora röster för varje kompromiss man gjorde. Om man i stället fick vara i opposition mot en socialdemokratiskt ledd mittenregering kunde man vinna över missnöjda sossar och miljöpartister.

Kanske var allt perfekt för Jonas Sjöstedt.

Valet hade ju inte heller blivit den förväntade framgången. Varken vänstervind eller vinst-i-välfärdsdebatt hade räckt till vårens storvulna snack om tredje största parti. När fler och fler partier hållit med om problembeskrivningen, men presenterat andra lösningar än förbud, hade vänsterpartiets enda fråga blivit för oviktig.

Oavsett hur många gånger partisekreteraren Aron Etzler kallats genistrateg så tycktes väljarnas oro för välfärden snarare ha hamnat hos sverigedemokraterna än hos vänstern.

För Stefan Löfven återstod oavsett allt det ett problem. Han var tvungen att ha stöd av vänsterpartiet ändå, på något sätt, för att få igenom en budget. Vilket i klartext innebar skärpta åtgärder mot vinsterna i välfärden.

– Jag tror socialdemokraterna gjort ett stort misstag, som Sjöstedt uttryckte det efter mötet med Löfven.

Det höll de förstås inte med om, borta hos Stefan Löfven. De tyckte det var ett enkelt beslut att stänga dörren för Sjöstedt.

För det första var det något de tvingades till: socialdemokraterna behövde någon form av samarbete över blockgränsen och med vänsterpartiet i regeringen skulle det bli betydligt svårare.

För det andra var det något de ville och nu kunde göra: efter turbulensen under Mona Sahlin och Håkan Juholt hade vänsterfalangen i partiet försvagats så pass mycket att den inte utgjorde något hinder. Och Stefans folk ville inte vara vänster.

Den tredje, och kanske viktigaste, orsaken var att dumpningen av vänsterpartiet flyttade över ansvaret på centerpartiet och folkpartiet. Nu låg bollen hos dem. Tänkte de vara med och hålla sverigedemokraterna ute eller inte?

Så utan vänsterpartiet men med ett stukat miljöparti stod Stefan Löfven på måndagskvällen. Han var tillbaka på ursprungsfrågan, den som egentligen hela valrörelsen hade handlat om: Gick det att bryta den vägg mellan blocken som Fredrik Reinfeldt hade murat upp? Fanns alliansen?

För att kunna ta itu med de frågorna var han dock tvungen att först besvara en annan.

Finns moderaterna? Det var svensk politiks verkligt stora spörsmål i tisdags morse. De två personer som satt dagordningen och bestämt spelreglerna i tio år var plötsligt borta. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var moderaterna. När de lämnade svensk politik gjorde också partiet det. Just som Stefan Löfven satte in attacken mot den cementerade blockpolitiken stack Fredrik Reinfeldt. Moderaterna övergav alliansen.

Att orientera i det här nya politiska landskapet, det är inte alldeles enkelt. På söndagen hade de gråtit och applåderat honom när han beskrivit hur tankarna gått när han valt tillfälle: partiet behövde få tid att finna efterträdare och denne skulle sedan ha tre år på sig att förbereda sig. Till och med statsvetarna hade hyllat agerandet. Snyggt och värdigt, hade Jenny Madestam och Tommy Möller ropat i kör.

Så lät det inte riktigt i partiet. Om man säger så.

– Det är så in i helvete jävla egoistiskt gjort av Fredrik, sa en.

– Jag fattar fan varken vad Fredrik eller Anders tänkte med. Idioter! sa en annan.

– Det sista man kan säga om den här avgången är ju att den är ansvarsfull, en tredje.

Och detta, ska poängteras, från moderater med framstående positioner i partiet.

Letade man internkritik mot Fredrik Reinfeldt var man tvungen att gå tillbaka till 1998 för att finna något motsvarande. De tyckte, kort sagt, att han betett sig som en barnrumpa.

Det var enkelt att förstå. Moderaterna slutade fungera som parti i måndags kväll. De ställde sig utanför den process som handlar om nästa statsminister och om blockpolitiken ska överleva. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade kunnat sitta kvar över budgetprocessen åtminstone, avvaktat utvecklingen. Inte bara av partiegoistiska skäl, utan för att det kunde komma ett läge där en oppositionsledare faktiskt måste kliva in och ta ansvar för landet. De hade kunnat hålla ihop alliansen.

I stället hoppade de av.

Och Sverige stod utan oppositionsledare.

Självklart finns moderaterna, i någon mening. Partiet har en hel hög riksdagsledamöter fortfarande, och maktvakuumet lämnade plats för gruppledaren Anna Kinberg Batra – i onsdags ersatte hon Fredrik Reinfeldt när talmannen höll sonderande samtal inför regeringsbildandet – men den rikspolitiska samtiden har de checkat ut ifrån.

De har en annan strid att klara ut först, den inom sig, en som så småningom kan få stora konsekvenser för Stefan Löfven.

Namnen flög i luften i början av veckan. Catharina Elmsäter Svärd! Anna Kinberg Batra! Ulf Kristersson! Samma som nämnts i två års tid nu. Följer man bakgrundssamtalen går det dessutom att dra linjer till kampanjerna, eller åtminstone kretsarna.

Kinberg Batras namn drivs från Stockholms stad, från ledande personer där och från de delar av ungdomsförbundet som är i opposition mot sin ledning. Och, tycks det som, från ett par stilistik- och antikvariatintresserade herrar i sina bästa år.

Elmsäter Svärd har sin bas i Stockholms län, varifrån hennes stöd nog härrör, även om kampanjmakaren bör sökas bortom de i dag aktiva – om det nu inte är så att länets kommunalråd bluffar. Vilket inte ska uteslutas.

Ulf Kristersson tycks inte ha någon kampanj alls, eller så har han lyckats gömma den väl. Vilket väl talar för att det till slut blir han, sedan de andra pretendenterna slagit varandra sönder och samman. Hans reseschema riket runt i valrörelsen – imponerande i sig – är nog det viktigaste dokumentet hittills i frågan om Fredrik Reinfeldts efterträdare.

Emellertid är det inte rabblandet av personer som kommer prägla moderaternas närmaste kvartal. Det är valanalysen. Diskussionen om vad det var som gick fel, och vad partiet sedan ska göra. Vad kommer begreppet nya moderaterna betyda om fyra år?

En avgörande utgångspunkt, även om få moderater hittills haft ork att dra den slutsatsen, är att det var ansvarslinjen som förlorade i söndags. Att den långa linje i svensk politik som startade med Göran Perssons budgetsaneringar och gick vidare över Anders Borgs nya arbetslinje till Magdalena Anderssons överskottsmålskramande såg sitt slut i den här valrörelsen. Åtminstone i väljarnas ögon. Svenska folket övergav de två partier som har statsbärande ambitioner. Mycket av moderaternas framtid kommer avgöras av vilka slutsatser man drar av detta. Hur kan man fortsätta bära ansvar men inte fastna i slagordet ordning-och-reda, som uppenbart passerat bäst-före-datum?

Orkar man inte ta den diskussion kan man alltid härja ett tag om sverigedemokraternas framgångar. Det var också vad som skedde i veckan. Överallt la mer eller mindre till moderaterna anknutna personer fast tesen att valförlusten berodde på Jimmie Åkesson. I sammanhanget finns en intressant historisk poäng, som det kommer bli intressant att se om partiet tar in:

2004 skapas nya moderaterna, som av väljarna uppfattas som en rörelse vänsterut, mot mitten. 2010 tar sig sverigedemokraterna in i parlamentet, samtidigt som moderaterna framhärdar i sin inriktning. 2014 är sverigedemokraterna landets tredje största parti.

Med detta inte sagt att det är nya moderaternas fel, bara det att tidigare partiledningar faktiskt sett som sin uppgift att hålla ytterhögern utanför riksdagen. Lars Tobisson, den mångåriga partisekreteraren, skrev om det i sina memoarer 2009, och pekade på detta som alliansens svaghet. Utan att ge något riktigt förslag på lösning.

Avgörande för framtiden kommer nog vara i vilken grad eftervalsanalyser gör skillnad på Jimmie Åkessons succé och själva migrations- respektive integrationspolitiken. Från vänsterpartierna finns en hejdlöst upphetsad oro över att moderaterna utan Fredrik Reinfeldt ska följa den väg som många konservativa partier gjort runtom i Europa. Mot minskad invandring och analyser om kulturkrig som det inte går att mäkla fred i. Oron är nog överdriven. Två generationer i partiet är synnerligen liberala i de här frågorna. De som växte upp i ungdomsförbundet på nittiotalet och de som växte upp i ungdomsförbundet på nollnoll-talet. Det kommer förstås bråkas om det nu. Högljutt, som det brukar bli, men Fredrik Reinfeldts linje lär i grunden överleva.

Vilket leder in på den stora frågan: I vilken grad kommer moderaternas eftervalsanalys att handla om välfärden? Tittar man på de sakpolitiska områdena är det tydligt att moderaterna anses svaga eller usla på skola, på sjukvård och på omsorg. I vilken grad kommer det prägla eftervalsdebatten? Är det nya moderaternas nästa steg? Det har folk tjatat om i fem år nu, utan att några synliga insatser kommit på plats – skolan möjligen undantagen. Är det här man inte bara kan lösa ett samhällsproblem utan också frågan om Jimmie Åkesson? Vem har i så fall idéerna? Blir den personen därmed partiledare? Och hur påverkar det alliansen?

Det är frågor som kommer vara viktiga för moderaterna i veckan. De hade inte tid att ägna sig åt vad Stefan Löfven höll på med. Moderater med insikt började snart snacka om Lars-Ingvar Ljungman, valberedningens ordförande. Det var till honom makten i deras parti hade förflyttats. En imposant herre i södra Skåne, som aldrig brytt sig om att vara rikspolitisk primadonna, men som styr upp saker i bakgrunden. De närmaste månaderna kommer alla kungamakare ägna sig åt att nå fram till honom med sina analyser och sina namnförslag.

På det sättet spelade Fredrik Reinfeldts avhopp roll.

När Stefan Löfven vaknade i tisdags morse var läget i alliansen följande: föräldrafritt och förvirrat.

Borta var deras statsministerkandidat! Borta var trycket på de små partierna att hålla ingångna avtal om samarbete! I stället en hastigt infunnen frihet! Och några obesvarade frågor. Vem var egentligen borgerlighetens ledare nu? Fanns det ens någon sådan? Som kunde hålla ihop alliansen? Sådant kan ju vara bra att veta om man ska försöka bli statsminister. Vem skulle man till exempel gå till om man ville ha den svenska borgerlighetens syn på den ekonomiska politiken i framtiden?

Vilka hade hybris nog att tro att de kunde ta över efter Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?

Annie, Annie, Annie! skanderade centeranhängarna när partiledaren klev upp på scenen för att hålla tal.

Högst ropade ynglingarna med skogsgröna slipsar som stod närmast scenen.

– Fan, det är helt och hållet hennes förtjänst, viskade en av dem i örat på en annan.

Partiet hade tappat väljare sedan förra valet – från 6,6 till 6,1 procent – men efter ett par motiga år för partiledaren Lööf var valresultatet ändå en framgång. Långt över den fyraprocentsspärr som länge såg ut som ett hot. Och i den skadeskjutna alliansen var centerpartiet det parti som backade minst.

Just det sista betydde mycket för de två personer som just nu är centerpartiet – Annie Lööf och chefsekonomen Martin Ådahl. Vars självförtroende efter EU-valet i maj, det bästa på 19 år, allteftersom har övergått i mer och mer övermod. I deras framtidsplan är centerpartiet inte längre alliansens gröna röst utan arvtagaren till moderaterna efter Reinfeldts och Borgs sorti.

– Det finns ett vakuum inom alliansen, och centerpartiet kommer jobba för att fylla det, som Ådahl uttryckte det i veckan.

Centerpartisternas eftervalsanalys var kort och löd så här: Ju hårdare Annie Lööf attackerade Stefan Lövfen, desto mer lyfte centerpartiet.

Tänk Annie Lööf som en något yngre Gösta Bohman, moderatledaren som på 1970-talet tog sitt parti från borgerlighetens minsta till att bli större än centerpartiet och folkpartiet tillsammans. Det är så Lööf och Ådahl resonerar. Och något samarbete med socialdemokraterna ingår inte i den strategin.

Till detta centerparti var det alltså som Stefan Löfven sträckte ut handen i tisdags, i förhoppningen att nå överenskommelser på samma sätt som när Göran Persson på 1990-talet styrde med stöd av Olof Johansson. Det var som om de inte hade gjort någon research, socialdemokraterna. Annie Lööf har aldrig kramat röda. Och Martin Ådahl fungerade som informell rådgivare åt Lennart Daléus på dennes väg mot partiledarposten, och drev då på processen som förtöjde centerpartiet stadigt i den borgerliga hamnen.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Oavsett det, blev livet inte enklare för Stefan Löfven på tisdagseftermiddagen. Då kallade talmannen Per Westerberg till presskonferens och berättade att läget var så komplicerat att han hade fått kalla in alla sina vice talmän för att prata om processen.

– Den svåraste frågan är att hitta en regeringsbildare som kan få igenom sin budget i december, sa Per Westerberg och förklarade att han i sina sonderingar också skulle höra hur partiledarna skulle ställa sig i budgetfrågan.

Det var inte säkert att han skulle föreslå en statsminister som inte kunde visa att budgeten skulle gå igenom.

Ovanligt för en talman.

Så ovanligt att han fick skäll av både Olof och Olof – svensk statsvetenskaps veteraner.

Olof Petersson, professorn som ledde den stora maktutredningen och tidigare var forskningsledare vid näringslivets tankesmedja SNS, skrev på sin blogg att det är uppenbart att talmannen försöker försvåra processen. Frågan om budgeten kunde möjligen partierna ta hänsyn till vid statsministeromröstningen, inte talmannen, som verkade förhålla sig mycket fritt till regeringsformen.

»Det är anmärkningsvärt att en avgående talman utnyttjar situationen och inför en ny och problematisk praxis i svensk parlamentarism«, skrev Petersson.

Han fick medhåll av grundlagsexperten Olof Ruin som i Dagens Arena anklagade talmannen för att ha köpt alliansens budgetretorik.

– Det är två olika saker, talmannen kan absolut inte gå ut och säga att »mitt förslag baseras på hur jag ser möjligheterna att få igenom budget«, sa Ruin.

Men Per Westerberg verkade inte lyssna. I onsdags kom partiledarna en efter en ut från sina möten och redogjorde för vad de sagt om budgeten till talmannen. Så hamnade frågan hos Stefan Löfven igen:

Hur skulle han egentligen kunna skapa majoritet i den här riksdagen?

Så där har det ju egentligen tjafsats hela den senaste mandatperioden också. De rödgröna har sagt att Fredrik Reinfeldts minoritetsregering inte hade fått igenom någonting utan sverigedemokraternas stöd. Inte alls, har alliansen motargumenterat, det är de tre rödgröna partierna som har samarbetat med sverigedemokraterna för att sänka regeringen.

Och så har olika partier beställt dokument från Riksdagens utredningstjänst för att visa statistik på att just de har rätt. Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra har till och med producerat en egen rapport för att bevisa att alliansen skulle fått igenom sin politik oberoende av sverigedemokraterna.

Även om sverigedemokraterna – som de rödgröna gärna framhäver – i nio fall av tio har röstat med regeringen så har faktiskt Anna Kinberg Batra och alliansen en poäng. I praktiken behövde de inte sverigedemokraterana röster för att få igenom sin politik, så länge inte sverigedemokraterna och de rödgröna gick ihop och röstade tillsammans.

Så kommer läget också att vara för Stefan Löfven nu.

Därför är frågan som surrat i medierna den här veckan egentligen felställd. Det handlar inte om Stefan Löfven kan få med sig en majoritet av riksdagsledamöter för att få igenom sin politik. Det handlar om han kan se till att alliansen inte håller ihop.

Det är i det ljuset man ska se veckans händelser. Från det att Fredrik Reinfeldt övergav sina allianskamrater till den allt starkare pressen på centerpartiet och folkpartiet.

I onsdags morse förklarade Martin Ådahl plötsligt att hans parti, till skillnad från resten av allianskollegerna, skulle respektera budgetens integritet och inte bryta ut delar i efterhand. Det var ett glädjebesked för Stefan Löfven. Alliansen var redan oenig! Hela förhandlingsläget förändrades!

Stefan Löfven var förstås beroende av centerpartiet – och av folkpartiet också – men nu öppnade sig möjligheterna att söndra och härska. Efter åtta år i en koalition där alla blivit konturlösa var det kanske enklare än man först trott, nu när småpartierna skulle börja profilera sig igen. Annie Lööf insåg förstås problemet och försökte stänga igen den dörr som Martin Ådahl öppnat. Det spelade ingen roll.

Inte om man lyssnade på hur det lät inne i folkpartiets kaotiska korridorer.

På tisdagen stängde folkpartiets partistyrelse in sig i möte och uttalade unisont sitt förtroende för sin partiledare. Vid lunch stack Jan Björklund ut huvudet och meddelade journalisterna detta.

Trots att partiet tappade mest av de borgerliga småpartierna, trots det näst sämsta valresultatet någonsin. Nu skulle de visa enighet.

Annat hade det låtit kvällen före. Då sa partistyrelseledamoten Anna Ekström till Expressen:

– Jag tror att han gjort sin tid, jag har förtroende för honom men jag tror ändå att vi behöver byta. Jag tror precis som med Reinfeldt att det behövs lite skifte helt enkelt.

Efter partistyrelsemötet hade hon rättat in sig:

– Om han skulle avgå, ser jag gärna att han inte gör det nu, utan först om två år, mellan valen, sa hon till Sydöstran.

Ändå fortsatte hela partiet att spekulera om eller kritisera men ändå prata om spekulationerna om partiledarbytet.

Inte blev det lugnare när Birgitta Ohlsson – som internt vann provvalet i Stockholm över partiledaren – också såg ut att kryssa sig förbi honom i valet. Vad är folkpartiet? Jan Björklund eller Birgitta Ohlsson? Feminism eller försvar? Hur skulle väljarna veta?

Alla tre profilfrågorna – skola, jämställdhet, försvar – var stora under valrörelsen. Men de spretade. Det fanns ingen sammanhållande samhällsbeskrivning mer än den att socialdemokraterna var skulden till dåliga skolresultat och mycket ont. Hur bra flög den?

På onsdagen utsågs Maria Arnholm till ny partisekreterare. Den förra, Nina Larsson, såg ändå ut att tappa sin plats i riksdagen. Ett öde som också drabbat Carl B Hamilton, den ekonomiskpolitiska talespersonen, och Adam Cwejman, ungdomsförbundets och de moderna liberalernas stora hopp. Det var rörigt överallt i partiet. Folk försökte tolka den debattartikel Birgitta Ohlsson skrivit i Expressen på måndagen, som varit riktad till Stefan Löfven och som uppmanade honom att behålla miljöpartiets och alliansens migrationsreformer. Detta samtidigt som alla gamla surdegar börja jäsa över. Det klagades på en mansdominerad och gammal riksdagsgrupp. På att kommunikation och budskap behövde moderniseras. Hela partiets struktur skulle ses över, krävde någon. Vi måste sätta oss ner och göra en ordentlig analys, begärde ännu fler.

Typiskt folkpartistiskt förstås. Att kräva en akademisk utredning för att lösa dilemmat. Lika typiskt som partiets gamla oförlösta kärlek till socialdemokraterna. Eller deras tradition av att strunta i resten av borgerligheten.

Det var ett parti i uppbrott.

I onsdags promenerade Stefan Löfven genom riksdagens korridorer, med sammanbiten min och omgiven av livvakter. Han ville inte svara på journalisternas frågor utan klev direkt in på talmannen Per Westerbergs kontor. Som partiledare för det största partiet fick han den klassiska frågan först av alla, och han svarade att han var beredd att sondera möjligheterna för att bilda regering. Med vem eller vilka diskuterade de inte.

Efter en kvart kom han ut och sa då till den väntande pressen:

– Jag är självfallet medveten om det svåra parlamentariska läget, vilket ju sätter oss alla i en position att se till att göra det yttersta och det är därför jag också är öppen för samarbete i olika former.

Han agerade i ett nytt politiskt landskap, fyllt av förlorare. Ett kollapsande miljöparti med svår identitetskris. Ett övergivet vänsterparti som sorgset höll fast vid sin enda fråga. Ett sexprocentigt landsbygdsparti som redan hade måttbeställt alliansens nya ledartröjor. Ett folkparti som verkade styras av alla och ingen på samma gång. Ett nya moderaterna som inte fanns. Ett kristdemokraterna som ingen brydde sig om.

Och så ett sverigedemokraterna med växande tuppkam, som tvekade mellan att bevisa sin styrka och att verka ansvarsfullt.

Efter tre dagar i det nya Sverige gick saker hans väg. Även om Jimmie Åkesson efter sitt möte med talmannen åter hotade att fälla Stefan Löfven, var det nog väl magstarkt att tro på nyval. Få, eller ingen, hade något att tjäna på det.

Alliansen hade kanske inte upplösts, de skulle samla ihop sig, på något sätt, någon gång. Fast vad Stefan Löfven uppnått, det var ändå anmärkningsvärt mycket. Han hade ingen regering, ingen budget, men han hade visat folkpartisterna och centerpartisterna vad förhandlingen handlade om. Vad insatserna var. Och de, de hade insett, de också. Ansvarslinjen kanske har fallit i svensk politik, men fullständigt kaos är det inte många väljare som vill ha. Från och med i onsdags handlade det mest om vad priset på folkpartistiska och centerpartiska röster i riksdagen låg. Hur bra betalt kunde de få? Vilka idiotiska vänsterförslag skulle socialdemokraterna vara tvungen att stryka från agendan?

I oppositionsledarens frånvaro hade Stefan Löfven lyckats uppnå något som ingen av hans två senare föregångare gjort. Han hade stuckit in en liten knivspets i alliansen, och det var vad allt handlade om. Blockpolitiken var på väg bort.

När den före detta statsministern stått däruppe i söndags kväll och musiken varit tyst och det hade blänkt i deras ögon, vad tänkte han egentligen då? Han hade sett lättad ut. Som vore han lycklig för att han överlevt alltihopa. Det är en seger i sig, att man klarar av att komma ut som en hel människa på andra sidan.

Sista kvällen var inte många kvar.

Sven Otto Littorin fanns inte längst fram och såg på honom. Inte Hans Lindblad, inte Ulrica Schenström, inte Per Schlingmann, inte Eva Uddén Sonnergård, inte Kristoffer Tamsons heller. De som räknat, formulerat, sålt och skapat de nya moderaterna.

Jo, förresten, Per Schlingmann var där. Han såg alldeles chockad ut. Ulrica Schenström satt i direktsändning i Sveriges Radio när beskedet kom. Hon bara reste sig och gick ut från studion.

Det var en dröm som dog där i söndags kväll. De nya moderaterna förlorade sin strategiskt viktigaste erövring – en sammanbunden borgerlighet. Det var som om ett gammalt spöke svepte in över bankettgolvet.

Carl Bildt stod långt bak i lokalen. Han såg allt ske med en konstant uttryckslös min. Sedan svepte han det sista av sitt vita vin.

Carl-Bildt

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera