Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Slutplädering i metoo-debatten

Men frågan är vem som får sista ordet – Aftonbladet eller Dagens Nyheter?

I veckan har vi sett crescendot i en årslång såp­opera om Sveriges två största tidningshus i varsin ytterlighetsposition – försvararens och åklagarens. På Aftonbladet gick kulturchefen Åsa Linderborg så långt att hon började tala i den nu dömde våldtäktsmannen Jean-Claude Arnaults sak – om hur han använts av många kvinnor. 

För fyrtio år sedan gjorde Aftonbladets kvinnor ett metoo-liknande miniuppror. I »Dokumentet«, nu återpublicerat på Norstedts, publicerades vittnesmål från tidningens kvinnliga journalister om sexism och trakasserier. Det ledde till att villkoren faktiskt blev bättre, vilket framgår av det nyskrivna förordet. 

I år ville kvinnorna på Aftonbladets redaktion göra ett »Dokumentet 2.0«. Det stoppades av ledningen och såg till skillnad från 60 000 andra svenska kvinnors metoo-berättelser aldrig dagens ljus. 

Det är inte bara Svenska Akademien som har haft svårt att överleva metoo-året. Aftonbladet har haft stora problem att hantera detta uppror som inte bara kommer underifrån, utan i minst lika hög grad ovanifrån och från sidan. En bidragande orsak kan vara att den första »tiotaggaren« att falla på grund av anklagelser om sexuella övergrepp var en helt tongivande krönikör i Aftonbladets spalter.

Åsa Linderborg var en av de första att gå ut med det viktiga påpekandet att rättssäkerheten blev helt åsidosatt när män hängdes ut som förövare långt innan dom eller ens förundersökning. Sedan dess har hon visat påtagliga problem med att skilja sin relation som jobbarkompis till den metoo-uthängda Fredrik Virtanen från sin roll som opinionsbildare. Hon skriver själv i ett debattinlägg i maj i år att »allt jag skriver om Virtanen ska ses som partsinlagor«, och kallar drevet mot honom för det »största övergreppet i svensk presshistoria«.

Samtidigt, på andra sidan debattpolen, sitter Dagens Nyheter med det senaste årets största journalistiska trofé: Matilda Gustavssons granskning där 18 kvinnor trädde fram och anklagade »kulturprofilen« för sexuella övergrepp och våldtäkter. Genomslaget för artikeln är så omfattande att det knappt går att överblicka. Förutom den fällande domen mot Arnault så är Svenska Akademien närapå förintad. Nobelpriset har fått »skjutas upp« och vadslagningen om vilket år det återinförs är inte långt borta. Tror någon fortfarande på 2019? 

Ändå räcker inte det. Det är som att DN har investerat allt sitt kapital i en enda publicistisk framgång, med ett konstant eldunderstöd från kulturchefen Björn Wiman. Wiman var först ut att slå fast att samtliga akademiledamöter var medskyldiga och borde avgå. I maj handlade det inställda Nobelpriset i första hand om DN:s artikel. 

Under mina första år som journalist kallades det för att vara hovreporter, något som oftast föll på vikarier och praktikanter, när man tvingades skriva artiklar som egentligen var marknadsföring för den egna tidningen. 

Det är i detta ställningskrig mellan två tidningshus som fullständigt låst sig som Linderborg kan börja en text om veckans dom med orden: »Så har Dagens Nyheter fått som de vill. Jean-Claude Arnault är dömd för våldtäkt.« Linderborg som har så lätt att se igenom nyliberalt prat om att alla har samma chans när det gäller klass, verkar ha lika svårt att acceptera att chanser inte är jämlikt distribuerade på kön eller ras. Redan i maj skrev hon om hur många kvinnor som »har kalkylerat med möjliga fördelar« i sitt umgänge med »kulturprofilen«. 

Men så ankommer det ju på försvarsadvokaten att ifrågasätta kärandes tadel.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera