Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Sven Wernström

Författare, dog den 6 september, 93 år gammal.

Barnboken bör vara ett vapen för mot-indoktrinering mot borgerlig ideologi, konstaterades i en dansk-svensk antologi om marxistisk barnboksteori, där Sven Wernström medverkade i mitten av 70-talet.

Hade Sverige gått åt det håll Sven Wernström önskade, hade han antagligen blivit en skräckfigur. Eller åtminstone en av alla dessa intellektuella som går diktaturens ärende, tills de själva försvinner i ett läger, eller tvingas falla på svärdet. Nu stod den borgerliga demokratin pall och Sven Wernström kunde bli en radikal sagofarbror i stället.

Han fick nästan 94 år i ständig opposition. Då börjar man räkna redan från födelseögonblicket, våren 1925, och det är antagligen korrekt. Det fanns en konstans över Sven Wernström, redan från ungdomen, som de flesta saknar.

– I mitt hem fick jag ateismen gratis. Den var självklar. Socialismen och socialdemokratin också. Vi demonstrerade varenda första maj. Antifascismen var också självklar. Jag har aldrig behövt ta ställning själv, sammanfattade Wernström, när han intervjuades som LO:s kulturpristagare 2004.

Måhända överdrev han en aning, för i samma intervju sade han att han aldrig tillhört något annat parti är Socialdemokraterna, trots att han 1985 kandiderade till kommunfullmäktige i Norrköping för KPML(r) och på annan plats meddelat att han röstat på Vänsterpartiet. Men partisympatier åt sidan, tycks Sven Wernström ha kommit till jorden med en färdig uppsättning övertygelser och personlighetsdrag.

Han hade läshuvud och fick erbjudande om att börja på Södra Latin, på Södermalm i Stockholm en stor sak för en arbetarklasspojke från barnrikehusen vid Skinnarviksbergen. Han tackade nej – hans föräldrar är märkligt frånvarande i den här berättelsen – för han såg det som klassförräderi. Skolan syftade bara till att lura i ungdomarna en falsk bild av världen, till gagn för de besuttna.

Wernström gick i stället i sin fars fotspår och blev typograf på Aftonbladet. När han efter 20 år ombads bli arbetsledare sade han upp sig:

– Jag vägrade att ge order åt mina kamrater.

Det var 1963 och då hade Wernström redan skrivit drygt 40 böcker, många under pseudonym och i sällskap med Stig Malmberg. Titlar som »Anita, tv-värdinna« eller »Ulla och juvelkuppen« hörde inte till Sven Wernströms egna favoriter. Äventyrsberättelserna, eller djurromanerna som »Mazir, den vita kamelen« och »Njaga, strutsen«, var mera opium för småfolket än revolutionär ungdomsfostran. Men de var god övning i hantverket.

Wernström yvdes aldrig över sin stil. Det var politiken, hävdade han, som han var bra på. Många läsare var av annan uppfattning. Politiken kunde bli tjatig. Wernströms stil, däremot, var enkel, talspråksartad, journalistisk och tidvis lakonisk. Gestaltningen var kanske inte alltid av toppklass – särskilt när det handlade om överklass – men ingen kunde ta miste på Sven Wernströms genuina intresse för människor.

Han lämnade sällan några luckor för läsaren att själv fylla i vad gällde böckernas budskap, däremot uppstod en spänning mellan den dogmatiska kollektivismen och de individer Wernström skrev fram. Det, och en återhållen humor, räddade många av hans böcker från platt fall.

Många svenskar som växte upp på sjuttiotalet sögs in i rebellromantiken kring Fidel Castro i »Upproret«, eller influerades av bilden av Jesus som en ateistisk frihetskämpe i »Kamrat Jesus«. Det uppfostrande samhällsbygget på en öde ö i »De hemligas ö«, blev en kort tid ett populärt marxistiskt alternativ till William Goldings »Flugornas herre«. Men det var romansviten »Trälarna«, om 1000 år av arbetarklasshistoria i trakterna kring Norrköping, som gjorde Sven Wernström till mer än en fotnot för litteraturvetare. Det är en alternativberättelse om Sverige, där författaren med säker hand fäster sitt ideologiska ramverk – alltid konstant – vid människooffer, digerdöd, krig och industrialism.

Just Sven Wernströms ständiga opposition gjorde honom, dubbelt paradoxalt, under en period till favorit bland de lärare och bibliotekarier som han misstrodde som klass.

Han träffade sin hustru Inga som 19-åring på LO-stipendium på Marieborgs folkhögskola 1944. De förblev ett par i sjuttio år. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera