Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Är SD ett svenskt modellparti?

Både Sverigedemokraterna och deras fiender brukade vara överens om att SD inte är ett parti som andra. Nu vill partiet överraska med sin resonabla kompromissvilja.

Alla vet hur det är med ungdoms- och studentförbund. De kan inte låta bli att larva sig.

Socialdemokraterna fick lägga ner sitt studentförbund 1970, efter att det tagits över av Clarté och bokstavsvänstern. Ungefär samtidigt röstade folk i FPU:s förbundsstyrelse på VPK, om man ska tro Lars Leijonborg. Allmänna valmansförbundet fick bryta med Sveriges nationella ungdomsförbund 1934, sedan de unga fastnat för nazismen. Efterträdarna – Ungsvenskarna, som sedan blev Högerns ungdomsförbund och till sist MUF – var under 25 år från 80-talet dominerade av troende nyliberaler. Stafettpinnen togs över av Centerns ungdomsförbund, som var så framgångsrikt att det baxade idéer om fri invandring, månggifte och slopad skolplikt ända till ett idéprogram för moderpartiet för några år sedan.

Radikaliteten är lika ofrånkomlig som puberteten. Och därför undrar man vad som försiggår i vår tids Ungsvenskarna, Sverigedemokraternas andra försök till ungdomsförbund.

Precis som alla andra ungdomsförbund sprudlar Ungsvenskarna av energi och entusiasm. De berättar historier från valrörelsens fälttåg i risiga bussar på färd genom Sveriges inland. De söker girigt efter svårgenomtränglig idélitteratur. De bildar minnen, koalitioner och antipatier, som de fortsatt aktiva kommer att bära med sig i årtionden.

Men det är något som inte riktigt stämmer.

På en av alla dessa kurser som varje ungdomsförbund älskar, var nyligen Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt gäst. Han talade ekonomi och lade tyngden vid det ämne som för tillfället låg närmast i hans tankar: pensionssystemet.

Somnade ungsvenskarna? Lyssnade de artigt i väntan på eftersläckningen? Nej, den nyss tonåriga publiken kunde knappt få nog. Varenda fråga rörde pensionerna.

Vad blev det av radikaliteten?

Det enkla svaret är att den uteslöts. Det är mindre än fyra år   sedan Sverigedemokraterna klippte banden med sitt dåvarande ungdomsförbund, efter att först ha kastat ut dess starke man, Gustav Kasselstrand. Det var en övning av samma snitt som socialdemokrater och moderater fick hantera på 30- respektive 70-talen: en blandning av radikalisering, ideologiska övertramp, maktambitioner och personmotsättningar. Från de utkastade kom anklagelser om stalinism, toppstyre och förräderi. Några riksdagsledamöter följde med och tillsammans bildade de ett nytt parti.

Alternativ för Sverige fick 0,31 procent i valet 2018.

Det var ett spännande drama, men nästan ingen ägnade bildandet av det nya ungdomsförbundet, formellt Ungsvenskarna SDU, något större intresse. Ungsvenskarnas ordförande, den då 19-årige Tobias Andersson, hade förlorat omröstningen om ordförandeposten i det gamla ungdomsförbundet, om än knappt. Han sågs som en marionett.

Och visst, att göra sig av med Kasselstrand och hans gruppering var antagligen det enskilt viktigaste beslutet för att Sverigedemokraterna skulle kunna fortsätta sin breddning. Nyrekryterade partiföreträdare återkommer till hösten 2015 som avgörande. Det var då de upplevde att partiet valde väg och inte bara i ord blev socialkonservativt, snarare än nationalistiskt. Det är välkänt, även utanför partiet. Det nya ungdomsförbundets roll är det inte.

Politiskt framstår Ungsvenskarna som en intern lobbygrupp för samarbete och moderation. De har aktivt och framgångsrikt legat på för att partiet inte ska släppa sitt krav på EU-utträde, för att luckra upp abortmotståndet och för att acceptera samkönade adoptioner.

Det är en fråga om taktik och varumärkesvård, men det speglar också en faktisk förändring. Inflödet av medlemmar i Ungsvenskarna – sammanlagt är de runt 1 800 stycken, enligt förbundet självt – ser i dag annorlunda ut än när Gustav Kasselstrand styrde. Det finns ett mer marknadsliberalt anslag och mindre ilsket missnöje. »Radikaliserad« är ett skällsord. Den internationella inspirationen kommer främst från den anglosaxiska världen. Le Pens Rassemblement National, gamla Front National, kan i samtal avfärdas som »råbarkade socialister«.

Det är också i Ungsvenskarna man tydligast kan se en gryende förändring i Sverigedemokraternas självbild. Identiteten som ansatta och mobbade, och den aggressivitet som följde med den, är på väg att omvandlas till ett slags framgångsmyt. Den påminner om den som Socialdemokraterna odlat när de berättat om hur lantarbetarombudsmannen Gunnar Sträng cyklade runt och organiserade statarna under godsägarnas oblida ögon. Precis som Socialdemokraterna då, är Sverigedemokraterna i dag ett parti som tror sig vara i förbund med tiden. Ur självbilden som förtryckt spirar en berättelse om triumf mot alla odds. Återberättade motgångar föder stolthet snarare än vrede.

Det har praktiska konsekvenser.

»Kompetensförsörjning« är inget vackert ord, men det är ett ord som gör klart varför det som sker i Ungsvenskarna är intressant. I ett parti som växer måste agnarna skiljas från vetet. Ungsvenskarna har axlat rollen som plantskola och mönstringsinrättning. De är en del av Sverigedemokraternas professionalisering.

Uteslutna. Jessica Ohlson, Gustav Kasselstrand och William Hahne uteslöts alla ur Sverigedemokraterna 2015 när moderpartiet beslutade sig för att klippa alla banden med SDU. Foto: Christine Olsson/TT

Här krävs ett instick. I ett grundläggande avseende har sverige­demokrater länge varit ense med sina mest hätska kritiker: Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra.

Inom partiet har det handlat om att frondera mot etablissemanget, politiskt och medialt. Det har varit Sverigedemokraterna mot »sjuklövern«. Skillnaderna mellan de andra sju riksdagspartierna har varit underordnade skillnaden mellan Sverigedemokraterna och de sju.

Utanför partiet har det handlat om Sverigedemokraternas nazistiska rötter, i kombination med synen på migration och den populistiska ansatsen. Det har varit en fråga om att dra en »anständighetsgräns«. Den har krävt att Sverigedemokraterna behandlas som ett specialfall, inte minst medialt.

Båda synsätten är begripliga. Men de för också med sig problem.

För Sverigedemokraterna blir särartstänkandet en hämsko, om målet är att faktiskt påverka svensk politik. Vägen till inflytande går med nödvändighet genom allianser och samverkan. Då måste man se och erkänna likheter med andra.

För beskrivningen utifrån har särartstänkandet gjort Sverigedemokraterna mer svårbegripliga än de faktiskt är. Oavsett hur giftig man anser att partiets politik är, är det trots allt just ett politiskt parti. Det delar många problem, förutsättningar och möjligheter med andra partier. Propsar man på att det inte går att jämföra skeenden i Sverigedemokraterna med liknande skeenden i, till exempel, Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna, låter man särartstänkandet leda till felbedömning efter felbedömning.

Det här är en artikel som beskriver Sverigedemokraternas målmedvetna arbete med att ta sig ur särartstänkandet. Den tar snarare fasta på likheterna mellan Sverigedemokraterna och andra partier, än på skillnaderna.

Andra partier byter partiledare,   Sverigedemokraterna byter  riksdagsgrupp, har någon sagt.  Det beror förstås delvis på att antalet ledamöter har vuxit i flera val. Förra året fick Sverigedemokraterna 13 nya ledamöter, upp från 49 till 62.

Men det är inte hela förklaringen. Drygt en fjärdedel av mandaten är nya, men nästan hälften av samtliga mandat innehas av nya ledamöter. Av den gamla riksdagsgruppen har 35 procent fallit bort. En del genom avhopp eller avgångar efter snedsteg. Men hela 20 procent av den gamla riksdagsgruppen blev helt enkelt petad från valbar plats på listorna.

Och så är det detta med ålder: riksdagen som helhet har blivit yngre, men Sverigedemokraterna märker ändå ut sig. De två yngsta riksdagsledamöterna – båda ska fylla 23 i år – är sverigedemokrater. Den ena är just Ungsvenskarnas ordförande Tobias Andersson. Hälften av Sverigedemokraterna är 40 år eller därunder. Av 62 ledamöter är 23 stycken födda 1980 eller senare. Det finns bara två ledamöter födda på 40-talet, tre på 50-talet.

Det här är en grupp som är medvetet sammansatt, just som grupp. En del av dem som rensats ut från förra mandatperioden hade helt enkelt svårt att fungera i lag. En viktig leverantör av det nya laget är Ungsvenskarna. Det gäller även de politiska tjänstemännen.

Risken för överraskningar och besvikelser är ändå stor med så många nya ledamöter på plats, men om det tidigare gick att oprövad nästan trilla in i riksdagen på ett sverigedemokratiskt mandat, är ordningen en annan nu. De flesta nyinvalda är provtryckta på ett eller annat sätt. En del i kommunalpolitiken, andra som politiska tjänstemän. De är kända i centrala delar av partiorganisationen. Kring riksdagsgruppen finns nu också strukturer, tjänstemän och rutiner. Det är enklare att lotsa in de nya när partiet har tre ordinarie ledamöter i utskotten. Erfarna kan varvas med nykomlingar. Ett annat utmärkande drag är att många i den sverigedemokratiska gruppen har gjort sin huvudsakliga karriär utanför politiken. Här finns civilingenjörer, ekonomer, undersköterskor, en fritidspedagog, en skogsrådgivare och en doktor i molekylärbiologi. I de flesta fall är det mer än bara titlar. Förhoppningarna är stora inom partiet på att gruppen inte bara ska fungera ihop, utan att den dessutom ska innebära ett rejält kunskapslyft.

– Behöver vi tala om mikroplaster finns det någon hos oss som kan det.

Den nya riksdagsgruppen beskrivs som ett viktigt steg i »normaliseringsprocessen«. Den processen handlar främst om att kasta av sig rollen som orörbar, men den är också en fråga om just professionalisering. Det är inte okomplicerat i en rörelse som talar om sig själv som en folkrörelse och har nära till romantisering av amatören. Men det finns ett behov av att kunna erbjuda attraktiva karriärvägar. Kvalificerade potentiella företrädare, går resonemanget, vill inte stå på torget och dela ut flygblad.

Tunga namn. Partiledare Åkesson flankerad av ekonomisk-politiske talesmannen Oscar Sjöstedt, närmast kameran, och Ungsvenskarnas ordförande Tobias Andersson. Foto: Jessica Gow/TT

Hur man än vänder på riksdagsgruppen hamnar ett namn överst.

Den 7 maj hade Jimmie Åkesson varit partiledare i 14 år. Den som kommer närmast, med snart 12 år, är den avgående Jan Björklund.

Redan för sju år sedan kunde Fokus spekulera i om inte Åkesson ändå skulle tvingas kliva ner efter valet 2014. Då skulle han ha suttit i drygt nio år: »Det är länge, nu för tiden.« Gustav Kasselstrand lyftes fram som tänkbar efterträdare.

Det blev inte så. Inte ens under det mest konfliktfyllda skedet mellan SDU och moderpartiet 2015, utmanade Kasselstrand Jimmie Åkesson som partiledare. Han visste att det vore utsiktslöst.

I dag finns inte ens några antydningar om att Åkesson skulle vara på väg ut. Det finns alltid en brasklapp: »om han orkar«. Partiledarens sjukskrivning för utbrändhet är inget som stuvas undan i historien. Det formuleras alltid som att det är upp till Åkesson själv om han vill fortsätta.

De flesta verkar tro att han vill det. Kanske till och med att det är nu det roliga börjar. Åkesson har gjort den tunga värnplikten, heter det. Han brukade behöva göra allt, från att trycka flygblad till att lägga golv i kanslilokalen. Responsen bestod mest av glåpord och flackande blickar. Varför skulle han lägga av nu, när han kan skörda frukterna?

Det ligger något, alldeles bakom de där orden, som inte ens sverigedemokrater riktigt vågar formulera: Kan Jimmie Åkesson vara på väg att bli en Alf Svensson?

Liknelsen kan verka halsbrytande, men när den sjunkit in är den svår att göra sig kvitt. Alf Svensson var också ledare för ett uppstickarparti med avvikande utgångspunkt, även om pingströrelsen är något annat än Bevara Sverige Svenskt. Han fick hantera ett bagage som den svenska mittfåran i åratal dömde ut som knappt rumsrent. Det tog honom 25 år att toppa partiet i riksdagsval. Mot slutet av sin 30-åriga partiledarperiod var han en självklar nestor, som fick sympatier och respekt långt utanför de egna leden.

Att något liknande skulle kunna hända med Jimmie Åkesson är bara otänkbart om man har glömt bort hur marginaliserade och hårdhänt behandlade Kristen Demokratisk Samling var. Och jämfört med Alf Svensson är Jimmie Åkesson bara halvvägs.

Ändå måste man undra: Kommer han att orka?

Dett råder, för tillfället, inget tvivel om vem som är favorit, om Åkesson skulle avgå. Det är Henrik Vinge, 31 år i år. Vinge har varit aktiv i partiet sedan 2012 och medlem sedan 2010. Han blev partiets ordinarie presschef våren 2015, efter att ha kandiderat mot Gustav Kasselstrand som SDU-ordförande och förlorat, i det näst sista försöket att ta kontroll över det gamla ungdomsförbundet. Han anses ha klarat den svåra rollen som presschef mycket väl. Andra ledande partimedlemmar ringde gärna och diskuterade med honom, om de kände sig osäkra. Han är en av de unga, nya riksdagsledamöterna, partiets integrationspolitiske talesman och vice gruppledare. När den nuvarande gruppledaren, veteranen Mattias Karlsson, kliver ner från posten i november i år, är det Vinge som ska efterträda honom.

Det enda namn som nämns nästan lika ofta som Vinges när efterträdarfrågan kommer på tal, är just den snart 23-årige Tobias Anderssons. Det ger en antydan om att ingen förväntar sig ett snart ledarskifte. Vinge är precis i färd med att bilda familj och även i hans fall ser de flesta ett eventuellt tillträde om en, kanske två, mandatperioder.

– Han är en briljant person i den ålder som han är i nu, men om fem eller åtta år kommer hans livssituation att passa bättre. Och då kommer han att vara väldigt välbakad, mognare och vuxnare än nu.

I ledet bakom Jimmie Åkesson sker en hel del förändringar. Av det ursprungliga fyras gäng – Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof – som tog kontroll över partiet 2005, är det bara partisekreteraren Jomshof och Åkesson som rört sig linjärt.

Björn Söder försvann tidigt från partiets verkställande utskott. Rollen som vice talman, som Söder förlorade efter förra årets val, var principiellt viktig för Sverigedemokraterna, men gav ingen intern makt.

Gruppledaren och chefsideologen Mattias Karlsson är, näst Jimmie Åkesson, fortfarande den mest respekterade inom partiet. Kring honom står just nu en aura av osäkerhet. Kalle Segerbäcks SVT-dokumentär om Karlsson, som inom partiet anses ha fångat hans person väl, visade en ganska utsliten, deprimerad och motvillig estradör. Karlssons beslut att kliva ner från gruppledarposten i riksdagen och i stället ägna sig mer åt idéutveckling, betyder inte att han kommer att försvinna. Han finns kvar i partistyrelsen och verkställande utskottet. Det är till och med möjligt att han kommer att bli än mer synlig. Men ingen verkar riktigt säker på vad hans ändrade status konkret kommer att innebära.

När det finns fler som ska dela på uppdragen innebär även det förändringar. Paula Bieler, migrationspolitisk talesperson, hade länge en omfattande bukett frågor att ansvara för. Den buketten har blivit mindre, när ansvaret ska spridas i riksdagsgruppen. Hon finns kvar i partistyrelsen. Martin Kinnunen, som tidigt var Jimmie Åkessons alltiallo och partiets första anställda tjänsteman, sitter i EU-nämnden och har ägnat sig mycket åt partiets satsning på problemförorter, som på vissa håll gav god utdelning i valet. Men han syns mindre nu än tidigare.

Den stora förändringen under senare år är ändå att det bakom partiledaren vuxit fram ett brett led personer – kanske omkring ett dussin – med stark ställning och en mer professionell framtoning än vad som varit vanligt. En del av dem är kända utåt, andra mindre så. Flera av dem är tänkbara som efterträdare till Åkesson. Trots sin starka ställning verkar alltså inte Åkesson kasta någon förlamande skugga omkring sig. En förklaring kan vara att Sverigedemokraterna uppvisar en ovanligt hög grad av sammanhållning och lojalitet. Det här är förstås ett arv från partiets långa ökenvandring, eller kanske snarare gatlopp. Är man omgiven av fiender måste man hålla samman.

Ur det växer en ovanlig fördragsamhet med personliga svagheter. I många partier skulle Jimmie Åkessons spelmissbruk och utbrändhet fått honom avsatt. Mattias Karlssons utmattningssyndrom och depressiva drag skulle det talas tyst om. I Sverigedemokraterna är det ämnen som behandlas obesvärat och utan negativa undertoner. Problemen ses snarast som meriterande stridsärr.

En annan följd kan vara just att Jimmie Åkesson personligen inte känner sig hotad och därför inte kväver dem som växer i hans närhet. Att rensa partiet på osunda element är en sak. Att vara rädd för konkurrens en annan.

Men hur länge kan en lojalitetskultur, byggd under starkt yttre tryck, bestå i ett parti som ska »normaliseras«?

Professionaliseringen av Sverigedemokraterna på riksplanet motsvaras av en liknande process ute i landet, men den är splittrad. I vissa delar av landet är partiet etablerat sedan länge, börjar mogna och har strukturer och kontrollstationer som liknar de kring partistyrelsen. I andra delar av landet råder nybyggarstämning. Det har lett till en stark centralstyrning.

Partiets »kommunikationsplaner« har varit det viktigaste verktyget. Den första togs fram kring 2011 av Martin Kinnunen och Linus Bylund. Planen har sedan dess reviderats flera gånger. Kommunikationsplanen används i Sverigedemokraternas internutbildning som ett slags motsvarighet till Svenska för invandrare, riktad till politiskt oerfarna. Den är måttstocken vid disciplinärenden. Men den är också ett försök att formalisera en partikultur.

Vad innebär det att vara sverigedemokrat?

Frågan är inte alldeles lätt att svara på.

– Vi har inte fostrats in i en partikultur, säger en sverigedemokrat.

– Vi är en gräsrotsrörelse som med tiden skaffat sig en idé, säger en annan.

Känslan av att vara i opposition mot hela etablissemanget finns där. En sverigedemokrat nämner autenticitet: det är viktigare att framstå som direkt och ärlig, än förberedd och genomtänkt. Bristen på band till alla delar av det etablerade offentliga Sverige nämns. En underliggande ovilja att egentligen tvingas pyssla med politik, fyller någon i. Att inte bara se till principer, utan också till konsekvenser i politiken, föreslår någon. Ytterligare någon understryker en avsaknad av framstegsoptimism som en avgörande skillnad i förhållande till Moderaternas och Kristdemokraternas medlemmar.

Där finns något att borra i.

När socialdemokratin växte fram i opposition mot det styrande etablissemanget, behövde också den skapa en partikultur. Liksom hos Sverigedemokraterna fanns misstro och missnöje som starka drivkrafter. Men det fanns en stor skillnad: Socialdemokraterna drevs i grunden av en tro på de politiska institutionerna. Det var bara en fråga om att erövra dem genom rösträtten. För Sverigedemokraterna är det svårare att formulera ett konkret, positivt mål.

Dokumentären om Mattias Karlsson gav en aning om problemets art. Att i dryga 20 år leva med övertygelsen att Sverige är på väg att gå åt helvete kräver en nästan övermänsklig kraft för att inte sluta i förtvivlan.

Mattias Karlsson har ändå lyckats hantera saken relativt väl. Under många år har han varit ett slags brygga mellan radikalism och konservatism. Han har förmågan att använda ett drastiskt språk, som fångar in partiets gräsrötter, men har varit tongivande i att föra Sverigedemokraterna bort från extrema ytterlighetspositioner. På så sätt har han varit viktig för att bädda in gräsrötternas radikalitet i ett konservativt ramverk.

En del av osäkerheten kring Mattias Karlsson gäller just detta. Kommer han att fortsätta spela den rollen? Vem ska annars göra det?

Samtidigt är den svårdefinierade partikulturen faktiskt på väg att förändras. De nya representanter som tar plats i partiet är ofta av en annan art än den tidigare generationen. Internt beskrivs skillnaden av en del som »natt och dag«. Radikaliseringen utgör ingen lockelse på de här personerna. Det som hägrar är resultatpolitiken och makten.

Partirörelse. Martin Kinnunen sitter säkert i SD men syns inte lika mycket som tidigare. Annat är det med Henrik Vinge som lämnat pressavdelningen för att ta plats. Foto: Christine Olsson/TT, Linnéa Vesterlund

En uppgift överskuggar alla andra för Sverigedemokraterna under denna och nästa mandatperiod: att vinna förtroende utanför det egna partiet och därmed lägga grunden för resultatinriktat samarbete.

Förutsättningarna beskrivs i konkreta termer: rangordna de sakpolitiska frågorna. Var beredd att släppa ett par C-frågor, eller B-frågor, mot att få igenom en A-fråga. Det sägs inte med uppgivenhet, eller motvilja, snarare med entusiasm. Självbilden av att vara konservativa hjälper till. Likaså idén att egentligen inte vara särskilt intresserade av politik som verksamhet, eller av partier som livsmening, utan bara av resultat.

I stiltjen av att vara isolerade och nästan definitionsmässigt extrema, har Sverigedemokraterna i själva verket gått igenom en intern förvandling som sätter pragmatismen i högsätet. Om och när det verkligen börjar ske politiska förhandlingar med Sverigedemokraterna i riksdagen, kommer därför graden av partiets pragmatism antagligen att förvåna.

Det är med Moderaterna och Kristdemokraterna som Sverigedemokraterna ser en möjlighet till samarbete. Men även här handlar det mest om pragmatism. Sverigedemokraternas syn i sådant som arbetsmarknadspolitik, viss skattepolitik och fackliga frågor, ligger egentligen nära LO:s. En del högt uppsatta sverigedemokrater är förvånade över att maktpartiet Socialdemokraterna så kategoriskt stängt dörren. Vissa skulle egentligen föredra en sådan axel. Men ingen tror att det är möjligt inom överskådlig tid.

Så kvar finns Moderaterna och Kristdemokraterna. Sverigedemokraterna är beredda att släppa fram en M+KD-regering, förutsatt att partierna delar på sakfrågorna på »rätt« sätt; det vill säga att Moderaterna tar hand om migration, lag och ordning och försvar, medan Kristdemokraterna tar hand om vård, pensionärer och omsorg. På en mandatperiods sikt krävs ett organiserat budgetsamarbete, med ordentliga möjligheter att följa upp resultatet, kanske med egna tjänstemän i Regeringskansliet.

Något formellt regeringssamarbete, med ministerposter, finns inte i planerna, åtminstone inte före 2026. Kanske är det till och med något Sverigedemokraterna vill undvika, för att slippa malas ner, som en del systerpartier gjort.

Förskjutningarna som just nu sker inom borgerligheten ses i huvudsak som positiva. Centern har skrivits av för gott. Att Kristdemokraterna växer på Moderaternas, men också Sverigedemokraternas, bekostnad ses som en förstärkning av det konservativa blocket. Samtidigt är Sverigedemokraterna inte sena att peka ut skillnaden mellan den kristdemokratiska retoriken och den kristdemokratiska politiken vad gäller migrationen, särskilt anhöriginvandringen.

Men hindren för samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna beskrivs mindre som politiska och mer som en fråga om förtroende. Enkelt uttryckt: Känner M och KD att de kan lita på Sverigedemokraterna, om de gjort upp med dem?

Av det skälet är partiets riksföreträdare nu minutiöst noga med att bete sig förutsägbart, artigt, öppet och förekommande. Konflikter, som den när de snuvades på vice talmansposten, stuvas undan för att inte störa förtroendebyggandet över partigränserna. Å andra sidan finns ett utbrett misstroende inom Sverigedemokraterna, främst mot Moderaterna, där alltför många anses ha vänt kappan efter vinden, mer än en gång.

Sakpolitiken har förstås inte lagts på hyllan. Kristdemokraterna kommer att attackeras i migrationsfrågan. En annan fråga där kristdemokrater och sverigedemokrater kommer att kollidera är vården. Precis som Kristdemokraterna har Sverigedemokraterna noterat att Socialdemokraterna förlorat äganderätten till vårdfrågan. De vill utnyttja den blottan.

Pensionerna kan också ställa till besvär i det tänkta konservativa blocket. Moderaterna och Kristdemokraterna är med i den parlamentariska pensionsgruppen. Sverigedemokraterna är det inte. De ville tidigare sitta med, men ser nu sitt utanförskap i den här frågan som en tillgång. Försvaret av pensionssystemet är nästan uteslutande ett teknokratiskt försvar av just systemet. Att enskilda pensionärer har svårt klara sig på sin pension vill ingen riktigt ta i. Det är ett idealiskt upplägg för Sverigedemokraterna.

Rätt spelat – till exempel genom att kräva ett återinförande av förmånligt privat pensionssparande även för lägre inkomstgrupper – behöver det inte bli en konflikt med de tilltänkta samarbetspartierna, men det kan bli komplicerat.

Den huvudsakliga udden är ändå riktad mot Socialdemokraterna, som Jimmie Åkesson gav prov på i sitt vårtal förra lördagen. Sverigedemokraterna menar att de har mer att hämta där och de inser också att deras värde som samarbetspartner i ett konservativt block ökar om de stjäl röster från Socialdemokraterna, snarare än kannibaliserar på KD och M.

Ingen vet ännu hur vägen till ett samarbete exakt ser ut, men det finns en del tecken att tyda. Eftersom Sverigedemokraterna inte är del av riksdagens kvittningssystem kan en koalition av M, KD, SD och L vinna omröstningar i riksdagen, trots att den har ett mandat mindre än majoriteten. Det skedde för några veckor sedan i några frågor som behandlades i justitieutskottet. Det skulle kunna hända igen, till exempel om Moderaterna lämnade energiuppgörelsen och det blev en votering i någon form om kärnkraftens framtid.

Det här förklarar också varför det ändå finns visst hopp om Liberalerna inom Sverigedemokraterna, åtminstone efter partiledarskiftet.

Samarbete. Den 3 maj meddelade Jan Björklund (L) och Jimmie Åkesson (SD) att de åker på en miniturné för att debattera Europavalet. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Vad betydde egentligen Jan Björklunds och Jimmie Åkessons gemensamma presskonferens i förra veckan?

Att Jan Björklund är beredd att ta till alla medel för att Liberalerna inte ska åka ur EU-parlamentet. Det är trots allt hans sista val som partiledare. Om en mobilisering av Liberalernas potentiella väljare också innebär en mobilisering av Sverigedemokraternas väljare – det är förstås vad Jimmie Åkesson hoppas på – må det vara hänt.

Kanske kan det också ses som en liberal pik till Kristdemokraterna, som ett par veckor tidigare höll gemensam presskonferens med Vänsterpartiet om att stärka Finansinspektionen. Men i så fall är piken rätt krokig: Liberalerna avfärdade Kristdemokraternas utspel som ett indirekt sätt att legitimera samarbete med Sverigedemokraterna.

Björklund och Åkesson hade inte kommit överens om något sakpolitiskt, men något förändras förstås av att Liberalernas ledare har ett gemensamt projekt med Sverigedemokraterna. Det är ingen tvekan om att Sverigedemokraterna ser tillfällen av det här slaget som viktiga hållpunkter i normaliseringsprocessen.

Omsvängningen i fråga om ett svenskt utträde ur EU tolkas utanför partiet som en strategisk anpassning för att undanröja hinder för samarbete med moderater och kristdemokrater. Inom partiet beskrivs det snarare som en marginell förflyttning, som råkar ge ett stort utslag: tidigare har partiet summerat för- och nackdelar med medlemskapet och hamnat precis på utträdessidan. En ny summering har skiftat balansen åt andra hållet.

Det ligger en del sanning i båda förklaringarna. Till det kommer att det inom Sverigedemokraterna finns en växande övertygelse om vikten av att odla internationella kontakter. Dels för idéutbytets skull. Dels som ett led i byggandet av partiets legitimitet.

Problemet är att alla kontaktytor inte ger legitimitet.

För bara någon vecka sedan stod det klart att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna, tillsammans med bland andra Le Pens Nationell samling, gör gemensam sak med italienska Legas Matteo Salvini. Det var ett bakslag för Sverigedemokraterna, som dragit slutsatsen att såväl Nationell samling som Lega är alltför Putinvänliga för att kunna vara nära allierade.

Inom EU-parlamentet hör Sverigedemokraterna till gruppen för konservativa och reformister, ECR, där största parti är brittiska Tories. Det har varit en viktig allians i normaliseringsprocessen. Nu, när Tories är på väg ut ur parlamentet, blir läget ett annat. Att bygga på en nordisk allians hade varit naturligt, men är nu svårare.

Det andra största partiet i ECR-gruppen är polska Lag och rättvisa. Bland öst- och centraleuropeiska systerpartier är i regel ryssvänligheten inte ett problem, men å andra sidan finns stora skillnader av annat slag. Sverigedemokrater säger att det visserligen finns beröringspunkter med ett parti som Lag och rättvisa, men att partier från det gamla östblocket »lever i en annan värld«. I brist på stabila demokratiska traditioner försöker varje parti som tar regeringsmakten i många av de gamla öststaterna att bygga samman stat och regering. Det går på tvärs mot den tradition många konservativa sverigedemokrater tycker sig arbeta i. När Lag och rättvisa försöker göra sig av med den polska författningsdomstolen, har Sverigedemokraterna i stället föreslagit införandet av en sådan i Sverige.

De internationella kontakterna förblir därför en balansgång, som antagligen blir än svårare efter brexit. Den löst formulerade strategin är att man ska kunna samtala med vem som helst och samarbeta i sakfrågor med dem som tycker likadant.

Begripligt men vagt.

De brittiska statsvetarna Roger Eatwell och Matthew Goodwin publicerade förra året boken »National populism: The revolt against liberal democracy«. Goodwin skrev nyligen om sina slutsatser i svenska Kvartal, under rubriken »Etablissemanget kan inte förstå vår tids arbetaruppror«.

Bokens huvudtes är att de politiska etablissemangen inte har förmått förstå rörelser av Sverigedemokraternas slag. I botten, menar Eatwell och Goodwin, finns en outtalad idé om att historien ödesbundet marscherar i en progressiv riktning. Med det synsättet blir konservativa och nationella populister med nödvändighet något som både är avvikande och övergående. De kan helt enkelt inte vinna i längden. I sin enklaste form är övertygelsen att man bara behöver vänta ut reaktionärernas snara frånfälle.

Eatwell och Goodwin visar övertygande att det inte stämmer. Varken ålder eller ekonomiska kriser kan bortförklara de här rörelserna. Det som förenar dem är snarare att de väckt liv i gamla begrepp som värdighet, gemenskap, tillhörighet och tradition. Den politiska vänstern har inte förmått möta detta, eftersom den är helt inriktad på att bekämpa ekonomisk otrygghet. Den »kulturella otrygghet« som breda, mer socialt konservativa skikt i samhället upplever, har inte längre någon plats inom vänstern.

De mer högerliberala delarna av det politiska etablissemanget förmår varken möta den ekonomiska eller kulturella otryggheten. Och i Sverige har vi nu en regering som kombinerar det sämsta av två världar. I Kvartal skriver Goodwin:

»Hellre än att ge minsta inflytande till Sverigedemokraterna har den sittande regeringen accepterat att genomdriva skattesänkningar, avreglera arbetsmarknaden, släppa fram ett ökat inslag av marknadshyra i bostadsbeståndet, samt fortsätta med invandringen av lågkvalificerad arbetskraft. Utan kompromissvilja ifrån etablissemanget, kommer sådana reformer nästan garanterat skapa ökat stöd för de populistiska uppstickare som nu attackerar den liberala mitten från två håll: med krav på ekonomisk trygghet såväl som på kulturell trygghet.«

Det var precis det Jimmie Åkesson spelade på i en debattartikel i Aftonbladet den 1 maj med rubriken »Sverigedemokraterna är den svenska modellens sista hopp«. Han refererade till Per-Albin Hansson och Tage Erlander och använde termer som »arbetarfientlig«.

För en hel del aktiva i det gamla politiska etablissemanget ses sådana inlägg mest som tomma provokationer, men det börjar te sig oförsiktigt. Det är sant att Sverigedemokraterna, om man analyserar väljarflödet, hämtat en mycket stor del av sina sympatisörer från personer som tidigare röstat moderat. Men det är också sant att de borgerliga partierna, på en procentenhet när, hade lika stor andel av rösterna i valet 1994. Sett med det tidsperspektivet har Sverigedemokraternas hela uppgång på ett eller annat sätt kommit från Socialdemokraterna och de andra partierna till vänster om mitten. Var fjärde LO-medlem röstade 2018 på Sverigedemokraterna, trots att LO lät ringa upp en halv miljon medlemmar med det uttryckliga budskapet att inte rösta sverigedemokratiskt.

Från det politiska etablissemangets sida lever fortfarande övertygelsen att det här är något man kan vänta ut och att den enda möjliga strategin är att isolera partiet. Från Sverigedemokraternas sida är man lika övertygad om att normaliseringsprocessen kommer att vara framgångsrik.

Vad är mest troligt?

Initiativtagaren till vänstersosseföreningen Reformisterna, Daniel Suhonen, har inget till övers för vad han kallar »klassblind nationalkonservativ bygderomantik och främlingsrädsla som springer direktörernas ärenden«. Men efter att ha sett dokumentären om Mattias Karlsson skriver han ändå: »jag känner igen mig själv något oerhört i skildringen av denne konservative nationalist. Som arbetarklasskille känner jag igen hans vankelmod, hans bristande självkänsla  …«

Fokus tidigare medarbetare Torbjörn Nilsson skriver i Expressen om Mattias Karlsson: »Han är en klassresenär […] som låg i Lund och sedan gjorde politisk karriär, en man från begåvningsreserven om man så vill. Sådana fanns det förr i tiden också, män som hette Carlsson och låg i Lund och gjorde politisk karriär och sedan bar sitt parti på sina axlar.«

De politiska och kulturella likheterna mellan Socialdemokraterna som de var, eller åtminstone som de är i det kollektiva minnet, och Sverigedemokraterna, är rätt uppenbara. Det attraherar både LO-väljare och vad man skulle kunna kalla »Leif Östling-väljarna«: de som undrar »vad fan jag får för pengarna?«. Det politiska etablissemanget har inte låtit sig förstå det än, eftersom det viktigaste har varit att se skillnaderna, inte likheterna, mellan Sverigedemokraterna och andra partier.

Daniel Suhonen ger ett exempel, när han försöker dra gränslinjen mellan klass och nation: »Sverigedemokraterna står på direktörernas sida, så länge de är svenska. Socialdemokraterna står med arbetarna, oavsett nationalitet.«

Resonemanget haltar på båda benen. Den svenska socialdemokratin har odlat och förvaltat den nationella solidariteten, både i form av reformistiska Saltsjöbadsavtal och en välfärdsstat byggd på medborgarskap. Sverigedemokraterna har både kulturellt och politisk tydlig prägel av lägre medelklass och arbetarklass. Det är just det både Daniel Suhonen och Torbjörn Nilsson ser i dokumentären om Mattias Karlsson.

Betyder det att Sverigedemokraternas framgång är ödesbunden? Kan de vara säkra på att de, i någon mening, kommer att vinna?

Givetvis inte. Men i ett landskap där åtminstone fem av de sju övriga partierna är modstulna, i kris eller fast i en återvändsgränd och alla sju kämpar mot sin egen ovilja att se vad som händer, är det här ett parti i god form. Kanske i bättre form än någonsin tidigare. Blicken är fäst på 2026. Och normaliseringsprocessen fortskrider.

Artikeln bygger på ett dussin intervjuer med personer i och kring Sverigedemokraterna. Läs 

Reportage 

De klasslösa och de chanslösa

Krönikor Johan Hakelius 

Det är klart SD vill ha makt 

Politikerna duckar för det som borde vara problemet

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera