Just när man på nära håll betraktat vänsterns attacker på kulturen i form av krav på utrensningar av allt som inte lever upp till det identitetspolitiskt kravmärkta blir man varse att inte heller högern vilar på hanen. Vare sig det ena eller det andra är nytt. Det har pågått ett tag. Och det oförtröttliga i dessa två politiska perspektivs angrepp på konst och litteratur, som ju fyller en annan funktion för människor än röda eller blå trosläror, är ändå fascinerande. Dagens Nyheter rapporterade i förra veckan om att Stockholms Kulturhus uppdelning i olika konstområden försvinner. Det finns ännu ingen ledare som ansvarar för de olika områdena. Eftersom frågan om hur arbetet i huset ska organiseras i stället ännu är okänd ställer man den till kulturhusets nya vd, Jesper Larsson: Finns det någon risk att den konstnärliga kvaliteten sänks när det inte finns en ledare som ansvarar för ett specifikt konstområde?
– Nej, säger Larsson, jag tror inte det. Min vision är att vi ska vara angelägna för alla medborgare i Stockholm, därför har jag initierat ett arbete som går under namnet ”Publiken i fokus”. Väldigt förenklat går det ut på att i stället för att en programansvarig bestämmer innehåll och därefter ringar in målgruppen så börjar man med att definiera en målgrupp och tar därefter fram ett programinnehåll som passar den.
Det är ett svar som man kan och bör säga mycket om. Hynek Pallas gör det bra när han i Expressen påminner om att det är New Public Management-ideologin som efter att ha härjat i offentlig sektor sedan början av 1990-talet nu erövrar kulturen.
”Det låter ju vackert, särskilt när det redan har ett namn: »Publiken i fokus«. Och det ska ju vara »angeläget för alla medborgare i Stockholm«. Men detta är den bakvända logik som tror att man kan koka fram »målgruppers« preferenser via algoritmer istället för med hjälp av kunskap. Vem ska sen ens ta fram det innehåll som är angeläget för alla medborgare?”, frågar Pallas.
Han gissar att det kommer avverkas en hel del inköpta tjänster »i form av underbetalda frilansare – gärna med identitetspolitisk förankring i sin målgrupp – som saknar helhetsblick på verksamheten.«
Kulturhuset har varit en central Stockholmsscen i dubbel bemärkelse där möjligheten att föra det offentliga samtal som allt mer sätts på undantag i samhället bygger på medarbetarnas bildning och kunskap. Utan den är modeord som »nätverk« och »målgrupp« irrelevanta.
En gång i tiden representerades den svenska högern av en bildad borgerlighet som var stolt över sina bokhyllor och kunde föra samtal om livet och människors villkor genom att referera till kulturen. Den svenska vänstern hade sina företrädare i en arbetarrörelse som i vått och torrt, också under strejker, uppmanade sina medlemmar att läsa böcker.
Så länge sedan var det inte. Men det känns som en evighet.
