Svårt att bevisa människans inneboende godhet

Holländaren Rutger Bregmans bok, som på svenska fått titeln I grunden god, är en internationell bästsäljare. Det försäkrar förlaget på omslaget. Inte bara det. Den är också »en optimistisk historia om människans natur«. En annan bästsäljarförfattare, Sapiens upphovsman Yuval Noah Harari, utbrister på baksidan: »I grunden god fick mig att se mänskligheten på ett nytt sätt.«

Rutger Bregman, historiker, presenteras på omslagsfliken som »det nederländska underbarnet med nya idéer«. I boken preciserar författaren grunderna för dessa nya idéer: Jean-Jacques Rousseau – den franske filosofen. Som slagit fast att människan är god i naturen, men att allt gick snett när civilisationen uppstod och att samhällsinstitutionerna gjorde oss onda. Bregman tycker att Thomas Hobbes med sin pessimistiska syn på människan fått för stort genomslag och kastar sig över William Goldings roman Flugornas herre. Den ger en för dyster bild av den mänskliga naturen. Bregman nagelfar därefter tre av den experimentella socialpsykologins mest kända studier. I synnerhet vill han åt Stanley Milgrams berömda elchockexperiment.

Författaren hymlar inte med sin utgångspunkt: han vill »mala ner Milgramexperimenten till grus. […] Jag kände inte till någon annan studie som var lika cynisk«.

Bregman upptäcker forskningsetiska komplikationer som varit kända sedan 1960-talet och som belysts på nytt sedan Milgrams arkiv öppnades. Men Bregman finner förstås också att experimentet har upprepats vid flera tillfällen och att resultaten står sig: en majoritet av människorna är beredda att under en varierad grad av stress och påverkan tillfoga en annan människa en orimligt svår skada för en banal förseelse. Att Bregman är ärlig nog att redovisa detta är bra. Att han försöker att para ihop sin nyvunna insikt med att klamra sig ännu hårdare fast vid sin hypotes är tappert. Många av dem som gav elchocker, påpekar Bregman triumfatoriskt, ville ju samarbeta med forskarna – vara goda människor.

Jo, det var vad Milgram visade. Att viljan att vara till lags kan leda till förfärlig ondska. Milgram var socialpsykolog. Mindre intresserad av »människans natur«. Mer av vad yttre påverkan, sneglande på omgivningen, konformism, stegvis tillvänjning vid brutalitet, kan leda till. Socialpsykologer studerar sådant. Situationens krafter. Gör goda och ibland mindre goda laboratoriestudier. Milgrams tillhör dem som visat sig svåra att komma förbi.

Det blir förstås vanskligt för Bregman att ro hem sin tes när han spiller en så stor del av krutet på att »mala ner« forskning som inte ens haft »människans inneboende godhet« som sitt uppsåt.

Vanligtvis tillförlitliga svenska recensenter är förvånansvärt sålda på denna bok.  Lisa Irenius skriver i Svenska Dagbladet att William Goldings roman Flugornas herre, ger »en felaktig bild av hur människor reagerar när det gäller«, och att »när en grupp pojkar i verkligheten blev strandsatta på en öde ö uppvisade de tvärtom en imponerande samarbetsförmåga«.

I Aftonbladet skriver Göran Greider att Bregman noga går »igenom de ökända socialpsykologiska experiment som genomfördes av forskare som Stanley Milgram och Philip Zimbardo och som tycktes visa att helt vanliga människor är kapabla till den allra värsta grymhet. Bregman konstaterar att de där experimenten inte håller streck inför de granskningar som senare gjorts«.

Direkt faktastridiga slutsatser. Både av experimenten och av det som står i boken.

Så blir det lätt när allt ska gå fort. Om författare, förlag och recensenter vill göra mänskligheten en verkligt god gärning är en bra början att bli lite mer noggrann.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Text:

Toppbild: TT