Främlingens smil bättre än dålig bästis

Ensamhet är farligt. Men en dålig vän kan vara värre.

Text:

Foto: Anders Wiklund/TT

Farligare än att suga i sig 15 cigg om dan. Värre än att börja morgonen med att knäcka en vinare. Mer livshotande än att vara fet som ett hus. 

Doktor  Julianne Holt-Lunstads stora metastudie om ensamhet kom 2015. Hon är professor i psykologi och neurovetenskap. Med människans behov av samhörighet som specialitet. Hennes forskning om hur vår hälsa på lång sikt – biologiskt, neurologiskt, kognitivt – påverkas av hur vårt sociala umgänge ser ut har gjort Holt-Lunstad till en neuroforskningens superstjärna. Hon har varit expertvittne i amerikanska kongressförhör, anlitats som huvudtalare på  kirurgkongresser, är omskriven, intervjuad, porträtterad och citerad i allt från New York Times, BBC, American Scientific, This American Life och Time Magazine.

 Studien 2015 hette Loneliness and social isolation as risk factors for mortality: A Meta-analytic review. Den visade att oavsett om vår ensamhet är en följd av att vi faktiskt saknar vänner, eller en upplevelse av ensamhet trots att vi har umgänge, medför den en dramatiskt ökad risk att dö i förtid. Tidigare har Julianne Holt-Lunstad visat att sällskap med en viss sorts vänner är vådligt. Att »bästisar« som kan lyfta oss men också göra oss galna är fördärvliga för oss. I synnerhet typen som är tydligt konkurrensinriktad, varvar beröm med pikar, avbokar ett möte i sista stund, inleder en relation med vår partner, så kallade frienemies.

Vårt blodtryck klättrar upp till farligt höga nivåer när vi träffar dem, har Holt-Lunstad visat. Den sortens komplicerade vänskapsrelationer är långsiktigt livshotande. Mycket högre än om vi – i släkten, fotbollslaget eller på jobbet – tvingas dras med en eller annan kurre som vi otvetydigt ogillar. 

Det var mot bakgrund av dessa insikter tidskriften Nature förra året beskrev nedstängningen av samhällen i pandemins inledning som »det största sociala isoleringsexperimentet i historien«. Få reagerade då. Vi såg ju italienare sjunga från balkonger. Såg folk i världens länder samla sig i förenad nationell beredskap, redo för kamp mot en yttre fiende i en virusbolls försåtligt gulliga skepnad. Vi skulle kämpa tillsammans. Och vinna. 

När psykologitidskriften Observer i sitt maj-juni-nummer i år går igenom studier av vad som sedan hände framträder en annan bild: I takt med att veckor blev månader och smittan spred sig förmörkades våra sinnen. I Storbritannien uppgav i april förra året 27 procent av de vuxna och 42 procent av alla som levde i eget hushåll att de kände sig ensamma. I Japan hade i slutet av 2020 självmorden bland kvinnor ökat med 15 procent och dubblerats hos kvinnor i fyrtioårsåldern. Utvecklingen påminde om den under spanska sjukan. Men något har tillkommit. Vi har färre omkring oss nu än då. 

Genomgång av förändrade livsstilsfaktorer världen över lyfter fram Stockholms dramatiskt snabba ökning av ensamhushåll. För en stor del av ökningen står äldre vuxna, i synnerhet kvinnor. Samtidigt tycks äldre hantera ensamheten bättre än yngre. Större emotionell motståndskraft, förklarar forskarna.  Bäst har det gått för dem som går ut ofta under dagen. Om så bara för enkla ärenden. Småpratar med halv- eller obekanta. Ler mot en expedit. Sådant är viktigt, förklarar två forskare vid Köpenhamns universitet. Umgänget inbegriper ofta låg konfliktnivå. Då är vi ofta naturligt vänliga. Och kraften i dessa svaga vänskapsband är betydande och får lyckokänslan att stegra.