Smärtar att stå utanför – incelmännen måste hanteras

De blir allt fler. Ensamma människor som bara längtar efter kärlek.

Förra veckans reportage av Chang Frick om incelmannen Andreas och hans fruktlösa försök att hitta kärleken (Fokus 26/8) slog uppenbarligen an en sträng hos många läsare. 

Som av en händelse inträffade ett vansinnesdåd i Plymouth i Storbritannien en kort tid innan vi publicerade artikeln. En 22-årig man sköt ihjäl fem personer, däribland sin egen mamma och en treårig flicka, för att till sist skjuta sig själv till döds. Mannen hade kopplingar till incelkulturen som finns på olika plattformar på nätet. Det är ju främst så begreppet incel har blivit känt, genom ett antal skjutningar eller terrordåd under 2000-talet på olika ställen i USA, Europa och Kanada. Därför associeras ofta begreppet incel med extremt våld och kvinnohat.

Men det är en mindre, radikaliserad del av incelkulturen som är så pass extremistisk, hatisk – och farlig. I berättelsen om Andreas framkom att han i första hand klandrade sig själv för att inte klara av kontakterna med det motsatta könet. För många incelmän tycks självhatet och självföraktet vara minst lika centralt som – eller mer centralt än – en fientlighet mot kvinnor. Alla incelmän är förbittrade och missnöjda med sin livssituation, en del är misogyna och även antisemitiska, men de allra flesta spårar inte ur. Många har en autismdiagnos och lider av ångest och självmordstankar.

Detta, bland annat, kan man lära sig i den alldeles färska och mycket upplysande boken Incel. Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris, skriven av psykiatern Stefan Krakowski som har studerat ämnet under en längre tid. Här finns en blandning av personliga samtal med incelmän (och en kvinna) expertintervjuer och forskning i frågor som på olika sätt belyser problematiken; mansöverskottet i dagens Sverige, den tydliga trenden att män halkar efter i skola och arbetsliv, samt hur förgreningarna ser ut till högerextremism och konspirationsteorier.

Tendensen i dag på aggregerad nivå är att män som är lågutbildade och lågavlönade mer sällan får barn än sina högutbildade bröder. »Misslyckade« män får inte ligga, vilket är en tickande bomb, eftersom samhällen med ett överskott på singelmän också enligt forskningen är mer otrygga och våldsamma.

Men starkast intryck gör Krakowskis informanters bottenlösa ensamhet. Ofta har de en historia av att ha varit mobbade eller utfrusna under uppväxten. En del har haft en riktig pissig hemmiljö som de tagit skada av, andra har haft normala förhållanden men ändå av någon anledning aldrig fått till någon romantisk relation. Många brottas med självmordstankar.

Den högsta drömmen hos de incelmän som Krakowski samtalar med tycks vara ett högst ordinärt, monogamt Svenssonliv med villa-volvo-vovve. Sådant alltså som många människor tar för självklart att livet ska erbjuda, som ett minimum, framstår för dessa personer som ouppnåeligt.

Ensamheten är ett av våra mest förbisedda och osynliggjorda samhällsproblem, och det gäller både män och kvinnor. Incelmännens jargong går ofta ut på att kvinnorna har makten och kan välja och vraka partners. Men alla kvinnor som ofrivilligt varit singel samtidigt som fertilitetsklockan tickar på, vet att detta inte stämmer. Även om det i dag finns möjligheter att skaffa barn på egen hand, vill många dela projektet med en livskamrat. På så vis är det snarare männen som har fördelen att såsa runt och vara kräsna, eftersom de har så många fertila år på sig. Oavsett kön är det smärtsamt på ett primitivt plan, ett slags djupare apnivå, att stå helt ensam, utanför flocken. Vissa blir arga och tar till vapen, andra vänder ilskan in mot sig själva. Oavsett hur reaktionen blir bidrar den ofrivilliga ensamheten till förtvivlan och ökad spänning i samhället. Den kommer att behöva hanteras.

Text:

Toppbild: Martina Holmberg/TT