Är det lämpligt att dragartister läser sagor för barn?

Knappast harmlöst att låta dragqueens läsa för förskolebarn visar erfarenheter från Storbritannien som lett till en omsvängning i frågan. Dragshowerna förstärker stereotyper snarare än tvärtom.

Lady-Busty-Miss-Shameless

Text: Tanja Olsson Blandy

Bild: SVT

Varför artisterna Lady Shamless och Miss Busty ska läsa sagor för barn mellan två och sju år på bibliotek har debatterats intensivt sedan Sverigedemokraterna i Kalmar har försökt att stoppa sagostunderna.

I SVT framgår att SD är kritiska till innehållet i det som läs upp för barnen, men inte specifikt mot dragartisterna. Enligt SD kan böcker som Jag är Linus: En pojke med snippa skapa förvirring hos barn och att ”de inte ska behöva tänka på vilken sexuell läggning eller identitet de har, de ska få göra det i den takt som de utvecklas”. På sociala medier har dock kritiken varit mer omfattande. Många undrar varför en idé om dragartister, som uppträder för vuxna på klubbar, med burleskt och ofta sexuellt budskap, ska överföras till en vardagssituation för små barn.

Sverigedemokraterna menar att boken Jag är Linus: En pojke med snippa kan skapa förvirring hos barn.

Biblioteken som anordnar dem anser att de är viktiga för arbetet med mångfald och normkritik och att kritiken bygger på okunskap, fördomar och en förlegad syn. Även dragartisterna säger att de vill väcka tankar om osynliga normer och att de ”twistar” med normer, vilket anspelar på det queera inslaget att skruva, och bryta normer för kön och sexualitet.

De på sociala medier som försvarar sagostunderna har liknat SD vid en hatmaskin och en fara för kulturarbetare och det fria ordet. Även Jonas Gardell skriver i Expressen att sagostunderna är ”fint, glittrigt och underbart”. Han liknar också kritiken från SD med Orbans Ungern och Putins Ryssland. Rubriken på hans text ”Kulturkriget mot oss trappas nu upp på allvar” antyder också att det anses som en krigsförklaring att inte hålla med.

Idén kommer från USA

Är det så enkelt? Att företeelsen enbart ska ”kärleksbombas” och alla kritiker klumpas ihop med diktaturer? Ja, då är det inte konstigt att, som en av de kritiska kommentarerna på sociala medier skriver ”de enda som hörs och vågar tycka något är SD”. Beröringsskräcken till SD leder till att debatten har slagsida åt att många som inte håller med om att dragqueens ska läsa sagor för barn tystnar i den offentliga debatten. Vissa kanske även ger sitt stöd för fenomenet för att visa att de är inkluderande och tar avstånd från så kallade ”hatbudskap”. Men tänk om vi missar något, kanske finns det något i den kritik som SD har framfört?

Jonas Gardell är en av de personer som försvarat sagostunderna. Foto: Jessica Gow / TT

Vad är syftet med att dragartisterna läser sagor för barn?

Idén att dragartister ska läsa sagor för barn är importerad från USA, och företeelsen är vanlig även i Storbritannien. I båda länderna växer fenomenet. Liksom motståndet mot det. Det är inte bara kritiska föräldrar och feminister som hörs. Vissa sagostunder har även dragit till sig högerextrema personer i USA, vilket Expo tidigare har rapporterat om. Då klumpades också alla kritiker ihop i en grupp av ”radikalfeminister, högerkristna, konspirationsteoretiker och högerextremister”. Tidningarna Arbetaren och Expo hävdar att all kritik mot att dragqueens som läser sagor för barn är homo- eller transfobi. Är det så?

Anklagats för att vara transfob

I Storbritannien pågår för närvarande en stor omsvängning i transfrågan och dessa frågor har alltmer börjat att diskuteras öppet. Ett tecken i vändningen är att Stephanie Davies-Arai som grundat Transgender Trend, en organisation som arbetar för faktabaserad undervisning i skolor och evidensbaserad hälsovård för barn med könsdysfori, i somras fick den Brittiska Empire Medal (Drottningens medalj för förtjänstfull verksamhet). Davies-Arai, som tidigare var lärare, har specialiserat sig på hur kön, könsroller och sexuell identitet kan undervisas för barn. Hon har även fått pris för sin bok om hur skolor kan stödja könsöverskridande barn.

Då Davies-Arai är kritisk till undervisning för barn som inte utgår från den biologiska realiteten, har hon tidigare anklagats för att vara transfob. Att hon i år fått pris för sitt arbete visar på två saker. Det ena är att vad som anses modernt och progressivt, snabbt kan vända. Det andra, och som Davies-Arai själv framhåller, är att barn har ”använts som brickor i en vuxen politisk rörelse”. Därför har hon alltid insisterat på vikten av öppen diskussion och debatt, där olika synsätt och alternativ diskuteras.

I en artikel i Arbetaren försvarar Johannes Klenell konceptet med drag som ”både kul och enkelt”, och som ett ”fullständigt oskyldigt fenomen”. Han anser att det enda barnen får med sig förutom en kul sagostund, är att de kanske kan hantera att människor är olika när de möter någon som råkar befinna sig utanför en norm.

Kritisk till att underhållningen bidrar till ökad tolerans

Den kritik som framförts i Storbritannien påminner om att hela syftet med drag är att det är underhållning för vuxna, av vuxna, som innehåller en objektifierande och sexualiserad parodi av kvinnor (vilket ofta märks redan i deras artistnamn).

Journalisten Jo Bartosch skriver i Spiked att det måste ifrågasättas vem som drar nytta av detta fenomen, och att det inte finns några bevis för att det har en positiv inverkan på barn. Så små barn har inga förutfattade meningar om normer som måste utmanas, menar hon och är kritisk till att underhållningen anses bidra till ökad tolerans:

”Trots evenemangens popularitet är det fortfarande oklart hur en man i en hemsk klänning kommer att få barn med två mammor att känna sig stöttade, eller hur sagostunder med drags tjänar till att stoppa mobbningen av barn som inte följer normer”.

Gardell menar att eftersom sagostunder haft framgång i Rosengård, kan de bidra till att toleransen för homosexuella ökar. Ett annat sätt att se det skulle kunna vara att de i stället förmedlar att homosexuella män bär kvinnokläder, att de beter sig som en parodi av kvinnor och att de inte är som andra män.

Råder olika uppfattningar om fenomenet

Många i England ifrågasätter också hur manliga dragartister som föreställer kvinnor, kan bidra till att bryta stereotyper. De anser att det tvärtom förstärker könsroller och uppfattningen att en man enkelt kan bli en kvinna genom att sätta på sig livfulla, sexualiserade kläder. Att det biologiska könet beskrivs som irrelevant, är också föremål för stark kritik. Både genom det queera uttrycket som drags förmedlar, det vill säga att kön beskrivs som något man gör och väljer, och inte definieras utifrån biologin, men även för innehållet i det som sägs och läses.

Vuxna har alltid försökt att balansera mellan att uppmuntra kreativitet och bekräfta sanningen för barn, menar Davies-Arai. Men det får inte betyda att vi ska ljuga för dem, när det till exempel gäller vetenskap om biologiskt kön, eller lära dem att inte lita på sin instinkt. Små barn förstår inte ironi och vad de ser. Att de då lär sig att en man som uppträder gränslöst kan vara en kul figur, kan bidra till att barn invaggas att lära sig att inte alltid lita på sin instinkt. Barn vars gränser suddas ut, blir lättare utsatta eller offer för sexuell exponering, menar Davies-Arai.

Klenell skriver att man måste vara ”bra konservativ” för att vara kritisk till fenomenet och att inga barn har kommit till skada. Helen Joyce, tidigare journalist på The Economist, författare till boken Trans – When ideology meets reality, bekräftar att det inte är transpersoner eller de homosexuella som utgör en fara, men att vi inte får blunda för att det finns bevis på att hbtqi-rörelsen drar till sig olämpliga personer med dåliga avsikter.

Kanske behöver man heller inte vara konservativ för att finna företeelsen olämplig. Kitty Demure, själv dragartist, ifrågasätter varför vissa tycker att det är en bra idé att dragqueens underhåller barn. Demure anser att det både skadar barnen och dragartisterna. Artisterna har ibland en livsstil som troligen skulle chockera många som förespråkar att samma personer ska läsa sagor för barn. Dragqueens är redan är en otroligt utsatt grupp som anklagas för att vara pedofiler eller perversa, varför debatten enbart tillför än mer skada, påpekar Demure.

Spenderade 200 000 dollar på dragföreställningar

Även om media i Sverige hittills främst rapporterar om kritiken och hatet mot företeelsen, finns flera exempel i både USA och i England på hur män använt hbtqi-rörelsen för att närma sig barn. I England fick ett bibliotek be om ursäkt efter att ha anordnat en föreställning för barn mellan fyra och elva år, där en av de medverkande var iklädd en regnbågsfärgad ap-kostym med stjärten bar, plastbröst och hängande dildo utanför kostymen. Ett annat exempel är en transkvinna som efter att i TV ha spelat piano med sin penis, blev uppsagd från sitt arbete på en hbtqi-organisation anlitad av skolor för att utbilda barn om transinkludering.

Storbrittaniens premiärminister Rishi Sunak ska se över lagstiftningen och vill tydliggöra att kön ska förstås som biologiskt kön. Foto: AP

Händelserna kan ha bidragit till att Storbritanniens nya premiärminister Rishi Sunak nyligen meddelat att det inte är lämpligt att externa organisationer undervisar barn om kön och könsidentitet. Sunak har även aviserat att en översyn kommer att göras av lagstiftningen och att det måste förtydligas att kön ska förstås som biologiskt kön och inte får förväxlas med könsidentitet.

I USA är det inte längre ovanligt att barn både uppträtt själva och deltagit på erotiska dragshower. I podcast med Bari Weiss, berättas om en offentlig skola som anordnade en talangjakt och anlitade dragqueens att uppträda erotisk för eleverna i utstyrsel för dragshow. Staden New York uppges ha spenderat 200 000 dollar på dragföreställningar i offentliga skolor sedan 2018. I Dallas har ”Family Friendly” dragshows anordnats där barn dansat med vuxna män i drag-strip-dans och där de fått ge pengar till ”dansaren”. Att föräldrar och feminister reagerar, borde inte leda till att de klumpas ihop med konspirationsteoretiker och högerextremister.

Dessa exempel visar hur en företeelse som är ämnad för vuxna inte enkelt kan överföras till barn och att enbart avfärda sådana risker som trans-eller homofobi är naivt: sexualisering av barn och sexualbrott mot barn, borde anses minst lika viktigt som hbtqi-personers inkludering.

Mer relevant att diskutera att satsningen på kulturskolan minskar

Bibliotekens uppgift är att främja läsning och tillgång till litteratur, att främja barns språkutveckling och stimulera till läsning. Genom att anordna ifrågasatta sagostunder riskerar de att göra sig irrelevanta för många, vilket på sikt varken gynnar barnen eller biblioteken.

Vissa tycker att drag kan vara kul och spännande teater och fest. Men att göra fenomenet till sagostunder för små barn i inkluderingens namn, är inte ”fullständigt oskyldigt” som Klenell och Gardell hävdar.

Varför många älskar dragqueens, när det så uppenbart är en nidbild och drift med kvinnor, översexualiserat och mega-bystigt, framstår för många kvinnor som en gåta. Liksom att jämställdhetsministern anser att hon behöver försvara att vi i samhället ska förmedla denna bild av kvinnor till barn.

I stället för att försvara illa genomtänkta idéer från USA, kunde vänstern, om den är intresserad av kultur, underhållning och läsning för barn, ifrågasätta att regeringen i den nyligen lagda budgeten minskar satsningen på kulturskolan från 200 till 100 miljoner 2023. Även bidragen till de kommunala biblioteken halveras, från 150 miljoner till 75 miljoner. Hur detta kommer att påverka barn och ungdomar hade varit en mer relevant diskussion och troligen gjort mer nytta än den tid som läggs ner på att utmåla all kritik av hbtqi-rörelsen som transfobisk.