Olof Palmes okända bakgrund som försäljare av östtyska TV-apparater
När (S) ville bli störst på tv
Socialdemokraterna har haft en olycklig kärlek i att driva företag. Förhoppningen var att företagen skulle bli lönsamma och fylla på kassan inför valrörelserna. Ett exempel är när socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU på 50-talet storsatsade på att importera billiga östtyska tv-apparater. Men när tv-apparaterna gick sönder blev det problem.
De politiska partierna engagerade sig tidigt i tidningsutgivning. Att skaffa sig egna tidningar var ett sätt att sprida det politiska budskapet. Socialdemokraterna och arbetarrörelsen hade också tidigt engagerat sig i filmproduktion och distribution. Liksom i bokförlaget Tidens förlag, som 1948 också övertog förlaget och tidningen Folket i Bild.
Men 50-talets företagsäventyr med Folkservice handlade om något annat. Här handlade det inte om att få ut sitt politiska budskap, utan om att de såg rent kommersiella möjligheter på den snabbväxande tv-marknaden. Den tidens SSU-ledning hade ambitionen att etablera det som kunde blivit sin tids Elgiganten.
Behovet att finansiera den ordinarie verksamheten och valrörelserna gjorde att SSU sedan länge var en av de stora aktörerna för lotterier. Folkrörelsernas lotteribyrå, som kontrollerades av SSU och SAP, ansvarade 1958 för 25 procent av de lotterier som handelsdepartementet beviljat tillstånd till.
SSU:s egna lotteriintäkter uppgick samma år till 800 000–900 000 kronor netto, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara 10–11 miljoner.
Och SSU:s ledning, där bland annat Olof Palme ingick, trodde på en fortsatt expansion för lotterierna. Inte minst efter ett omtänkande i vinstplanen inför de lotterier som började säljas 1957. 1955 hade Folkrörelsernas lotteribyrå totalt ansvarat för lotterier som lottade ut 125 bilar. Men nu hade den tidigare högsta vinsten, en Volvo Amazon ersatts av – ett flygplan.
”Vi är först i Europa om att ha ett flygplan – Piper Club – som högsta vinst i ett lotteri”, skrev lotteribyrån i sin tidning.
Inklusive vinstskatt skulle högsta vinsten, flygplanet Piper Club, vara värd 60 000 kronor.
”Lotteriet är minst sagt sensationellt”, skrev lotteribyrån, och gav exempel på planets användningsområden: ”Till möten kan till exempel fackföreningsfolk resa i ett litet sportplan”.
Flygplanet var toppvinsten både i Unga Örnas Örnlotteri och SSU:s A-lotteri.
”Vinstplanen har det sista året ändrats så att en del bilar ersatts med flygplan, premieobligationer, sportstugor och televisionsapparater som vinster. Det främsta skälet härför har varit bilismens utbredning i landet som måhända gjort, i varje fall folkbilen, till en mindre åtråvärd vinst än tidigare”, skrev SSU i sin verksamhetsberättelse för 1958.
Bara ett år senare tycks de ha insett sitt misstag, och flygplanet kom aldrig tillbaka som toppvinst. I stället ersattes Volvo PV 444 nästa år av 20 stycken Mercedes Benz 180 som främsta vinst i A-lotteriet.
Inget snack om att gynna svensk produktion där inte!
Och ingen vinnare gjorde heller – turligt nog kanske – anspråk på flygplanet.
Men de andra planerna var redan högtflygande.
Som ett stort lotteri gjorde Folkrörelsernas lotteribyrå också stora vinstinköp, och kunde förhandla till sig bra rabatter från leverantörerna.
Den driftige chefen, Ivan Hedkvist, såg en möjlighet till expansion. Varför inte köpa in ännu mer än bara vinsterna, och sälja till folk?
Ur lotteriverksamheten byggde man upp den nya ekonomiska föreningen Folkservice, Folkrörelsernas försäljningsorganisation.
Eftersom lokala ombud redan kunde rekvirera lotter hade man lindan till en försäljningsorganisation.
Den expansive Hedkvist startade även en tidning – ”Esset” – för att hålla kontakten med ombuden. I april 1956 kunde Esset stolta berätta om den första ombudsträffen i Röda salen på Hotell Malmen i Stockholm.
Stämningen var hög denna tisdagskväll, och trubaduren Harry Dahlgren svarade för underhållningen. Men allra mest spända var nog ändå ombuden på presentationen av Folkservice första katalog.
För fackets folk var portföljen en given utrustning.
Den innehöll en rad nyttiga saker: som skrivmaskiner, portföljer – en sann nödvändighet för varje föreningsmänniska, men också mer fritidsbetonade saker som sovsäckar, tält, ryggsäckar och sportfiskedon. Och: ”Vår sensationella bilklocka Key Watch skall inte glömmas”.
Folkservice fortsatte expandera och flyttade in i nya, större lokaler i Abrahamsberg.
I oktober 1956 hade Folkservice 2 800 ombud i landet, som sålde lotter, tidningen Frihet, jultidningen Blosset och Folkservice varor. Och fler strömmade till – ombuden var ju med i ”Amazonjakten”, där den bästa försäljaren kunde vinna Volvos helt nya bil.
Men ännu större möjligheter hägrade runt hörnet. 1956 hade också de första tv-sändningarna kommit igång, och självklart var nu en tv-apparat alla svenskars högsta dröm.
Givetvis skulle Folkservice också sälja tv-apparater. Ivan Hedkvist slöt avtal med Bellevue som tillverkades i Västtyskland. För 1 375 kronor kunde man bli lycklig innehavare av en Bellevue.
Hade man inte de pengarna fanns det andra alternativ, som en 17-tums Dürer för bara 1 040 kronor!
Dürer beskrevs försiktigtvis som en ”tysk tv-apparat”, men tillverkades av VEB Rafena Werke i Radeberg, på östsidan i DDR. Att det var en östtysk tv var inget man betonade, utan i stället dess stora kvalitéer: ”Dürer är en bordsmodell med synnerligen hög ljudkvalitet och god bildskärpa”.
Nu, med en fot inne på tv-marknaden, fanns det ingen hejd för expansionsplanerna. Folkservice etablerade egna butiker i Stockholm, Göteborg, Malmö, och inledde ett samarbete där deras apparater också såldes i Halmstad och Borås, och siktet var inställt på fler orter: Jönköping, Karlstad, Sundsvall och Luleå hörde till dem.
Folkservice visste att lansera sig och sina butiker. Ivan Hedkvist lyckades få den då mycket populära amerikanska sångerskan Eartha Kitt att medverka i deras reklam. När de öppnade Folkservice butik på Västmannagatan i Stockholm välkomnades kunderna in i butiken av Sogie Renner som delade ut choklad. Sogie jobbade i vanliga fall på Folkservice lager, och kom från Ghana. Att bli välkomnade av en svart man ökade på kundernas nyfikenhet.
Siktet var högt ställt: ”Redan nästa år hoppas vi kunna belägga platsen som Skandinaviens största direktdistributör av radio- och televisionsapparater”, skrev Ivan Hedkvist i Esset.
Uppgifterna om när och hur det gick utför varierar.
”Det här var ju livsfarligt. Jag hade ingen som helst erfarenhet av företagsbildning och jag tror inte att någon av oss som var med hade det. Men Hedkvist han drev på och vi hängde med”, sa Sture Hollman i A-lotteriernas jubileumsskrift.
Han satt i SSU:s ledning 1955-58, tillsammans med bland annat Olof Palme, Allan Arvidsson, senare partikassör och chef för Arebolagen, Ulf Larsson, senare statssekreterare hos Palme, och Nils Gösta Damberg, senare partikassör (och pappa till inrikesminister Mikael Damberg).
Sture Hollman berättar att Olof Palme var en av de stora tillsyndarna av Folkservice.
”Palme menade att de som sålde lotterna och de som sålde varorna var beroende av varandra. Man kunde köpa i långa serier och det kunde man dra nytta av även i den övriga verksamheten”, berättar Hollman i jubileumsskriften.
Men vid SSU-kongressen 1958 avgick flera i SSU-ledningen, dock inte Olof Palme. In kom i stället bland annat Rune Molin, senare andra ordförande i LO och industriminister, Bengt Göransson, senare Folkets huschef och kulturminister, och Ingvar Carlsson.
Folkservice kunde sälja. Det var värre när de sålda tv-apparaterna behövde service, för det fanns ingen organisation för det. Att de östtyska apparaterna dessvärre hade minst sagt en del kvalitetsproblem gjorde inte saken bättre.
Enligt uppgift gick ett mycket stort antal av de östtyska apparaterna sönder, och VEB Rafena Werke hade nog nått femårsplanens mål för tillverkning av tv-apparater, men några mål för tillverkning av reservdelar tycks aldrig DDR ha satt.
Problemen växte, och SSU-ledningen tvingades till ett radikalt beslut. Genom känningar i KF lyckades de få Konsum Stockholm att 1959 ta över Folkservice och reda ut problemen.
Samtidigt som den stora pensionsstriden pågick och avgjordes lyckades SSU dra sig ur sitt våghalsiga tv- och företagsäventyr.
(Texten är delvis hämtad från boken ”RÖSTA! Om PR, prylar och påverkan” på Stenberg-Schentz förlag, 2009)
* * *
Comeback kid
Jo visst är han tillbaka nu i pr-branschen, Niklas Nordström efter en stormig period som kommunstyrelsens ordförande i Luleå. I egen låda tillsammans med Emma Aludden ska han driva Aim pr.
Nordström lämnade uppdraget i höstas efter en extra stormig period, där vi skrev om bakgrunden.
* * *
Dansanta elfsborgare får vänta på premiären
Let´s dance skjuts upp på TV4, så vi får vänta på att se dessa två herrar på dansgolvet. Borås Tidning har sammanfört de båda (tv-inslaget ligger bakom betalvägg). Men så mycket kan avslöjas att Anders Svensson sätter tilltro till sitt fotarbete, och Jan Björklund erkänner att det hänt att han dragit en vals.
* * *
Hemma hos Jimmie
En otippad effekt av coronatiderna är att det erbjuder en smygtitt i hem som vi inte sett så mycket av tidigare. När Jimmie Åkesson nu rattar partiet från Sölvesborg spelar han titt som tätt in små Facebookfilmer hemifrån. Och mäklarvitt verkar dominera i det Åkesson-Erixonska hemmet.
* * *
Lika som bär
* * * * * *
Hört något? Sett något? Vet något? Kommit på en lika som bär?
Har du bilden eller klippet alla vill se? Tipsa oss!
