Därför kan en skränig minoritet sätta agendan
Det ligger inbyggt i den mänskliga naturen att följa strömmen. Den som inte gör det blir i bästa fall utskrattad eller i värsta utfryst.
Toppbild: Unsplash
När jag var ung fanns det en väldigt känd regissör som hette Ingmar Bergman. Han gjorde väldigt många bra filmer och, i alla fall enligt mig, en del ganska dåliga och närmast obegripliga. Nu är ju inte det där något man går ut och skriver offentligt egentligen, för det vet ju alla att om man gör det så säger det mer om en själv än om geniet Bergman. Det är lite som vin faktiskt.
Om man – återigen som jag – gillar kallt rött vin och ogillar Pinot Noir, oavsett hur man försöker lura i mig det genom att antingen försöka dölja för mig vad det är för druva, eller helt enkelt berättar för mig hur dyrt och fantastiskt vinet egentligen är, så bör man inte tjata så mycket om det. Det tyder nämligen på att jag helt enkelt har dålig smak.
Precis så är det med haussade regissörer och författare. Om en person blir tillräckligt hyllad av tillräckligt många kritiker, så kommer denne person att med närmast total säkerhet bli hyllad av alla. Inte för att kritikerna begripit eller ens uppskattat den film eller bok de ska recensera, utan för att de inte har tillräckligt intellektuellt och kulturellt kapital för att såga en ikon. Det krävs inte mycket fantasi för att inse vad som händer när de andra recensenterna som samstämmigt hyllat ikonen, får se att en okunnig kollega frivilligt berättar för omvärlden hur lite han förstår om kulturens giganter. Då är det enklare att känna den potentiella skammen inför sitt eget intellektuella oförstånd och rätta in sig i hyllningsledet.
Det ligger inbyggt i den mänskliga naturen att följa strömmen. Den som inte gör det blir i bästa fall utskrattad eller i värsta utfryst. Att det förhåller sig så är på inget sätt biologiskt konstigt. Vi människor skiljer oss från de andra djuren på några avgörande punkter, men en av de viktigaste, är att vår hjärna är fullproppad med så kallade spegelneuron, det vill säga nervceller vars uppgift är att härma allt. Det är en mycket bra sak. Utan dessa skulle vi ha betydligt svårare att ta till oss kunskap och vi hade garanterat inte skapat den fantastiska civilisation vi lever i i dag. Därför ska vi inte gräma oss över det, men det är bra att vara medveten om avigsidorna.
Ingen vill vara utfryst. Alltså är det bara en person med extremt högt kulturellt kapital i förväg som kan ifrågasätta någon som den kulturella eliten hyllar. Som till exempel Karl Ove Knausgård. När recensenten Carl-Michael Edenborg sågade Knausgårds senaste bok "Det tredje riket" fick han själv löpa medialt gatlopp och man förutsatte att det antingen måste finnas dolda motiv bakom eller att han helt enkelt ljög för att vara motvalls eller märkvärdig. Som han själv uttryckte det i en replik till Saga Wallander i GP 4 april i år "Som om jag oavsiktligt hade sågat Astrid Lindgren."
Att Edenborg helt enkelt – precis som jag och mitt Pinot Noir – inte gillade boken, ansågs som så osannolikt att det helt enkelt inte var ett alternativ. Så blir det när man går emot strömmen. Och det kanske inte är så farligt egentligen, så länge folk inte blir av med sin försörjning för att de vågar tycka annorlunda, påpekar kulturella kognitiva bias i samtiden, eller helt enkelt hänvisar till fakta i stället för att följa den opportuna strömmen. Men också sådana exempel finns det tyvärr gott om i dagens cancelkultur.
Det sägs att hovnarrens uppgift var att påpeka allt som vanligt folk inte kunde eller vågade säga till adelsmännen och monarken. En viktig uppgift med tanke på våra fantastiska spegelneuron. För när kejsaren är naken och majoriteten håller tyst, med följden att en skränig minoritet sätter agendan, krävs det att någon inte följer strömmen. Synd bara att sådana människor är så få. De borde vara fridlysta.
***
Läs även: Några råd från en chef till en annan
