Hur uttrycker du dig, Annie Lööf?

Hade Annie Lööf haft ett annat sound hade vi i dag haft ett styre utan sverigedemokrater. Antagligen hade Annie Lööf också varit mindre hatad.

I slutet på augusti isade det till i kroppen när jag läste nyheterna. Det var två veckor före valet och Annie Lööf berättade vad hon vetat ”en längre tid” – att hon var Visby-mördarens måltavla under Almedalen tidigare i somras.

Året innan hade jag skrivit en krönika här i Fokus som började med orden ”Jag hatar Annie Lööf”. Gulp! Texten handlade om partiledare som bryter löften till både sina väljare och medlemmar, om hur det känsliga förtroendet mellan folket och politikerklassen inte klarar sådana förrädiska fotbyten som Annies.

Samtidigt som jag fick över hundra mail med hurra-rop i svar, så var politiker och journalister stränga. Det handlar ju om sak, inte person. Hat är farligt, läxade de upp mig.

Jag höll inte med, då. Jag har tvärtom alltid tänkt att det är det osagda som föder dårar. De farliga är inte de som berättar vad de tänker, utan de som är tysta, orepresenterade och exkluderade. Att ta i på det där sättet kan tvärtom ha samma effekt som terapi eller en riktig rotblöta kan ha, var min erfarenhet. Att när spärrarna släpper, när tanken formuleras och möter verkligheten, så prövas den, ofta till verklighetens fördel.

Så tänkte jag då, nu vet jag inte. Kanske hade jag fel och de rätt. Händelserna i somras kanske bevisar det, att en verklig galning med kapacitet att döda var ute efter centerledaren och fick mod av just hatet på internet. Kanske låg det något i vad de jag tänkt på som prussiluskor hade sagt, att ord har betydelse på det där omedelbara sättet. Att lite hård ton och fritt blås inte lättar på trycket, utan att det uppmuntrar till våld, motiverar terrorism. Att jag i så fall är medskyldig? Jag vet inte.

I Annie Lööfs avgångstal i torsdags nämnde hon hoten mot henne som en av anledningarna att lämna, i samma andetag som hon pratade om sina barn. Det är hjärtskärande. Samma journalist- och politikerkårer som tog mig i örat skyndar att citera just detta, som ett argument i den eviga diskussionen om hur man får prata och inte. En diskussion där Lööf själv deltagit, bland annat genom att i falsett skrika ”hur UTTRYCKER du dig?!” i en partiledardebatt, när Jimmie Åkesson inte imiterade hennes alltid genomkorrekta manusläsningar.

Vad Annie Lööf inte nämnde i avgångstalet är hennes misslyckande. Jag syftar inte bara på det dåliga valresultatet, sveket mot landsbygdsväljarna, de många avhoppen från partiet, anklagelserna om extrem toppstyrning, tvättande av interna utredningar och politiska misslyckanden i Januariavtalet. För hennes stora projekt handlade ju om just ton. Vem kan man prata med, och vad har samtalen för anständighetskrav? Hur låter en demokrati!

Annie Lööfs strategi var att hålla röstläget högt men rent, långt ifrån det smutsiga befolkningssegment som Sverigedemokraterna representerade. Nosen i vädret, social uteslutning som vapen. Det är så den ser ut, den så kallade high roaden! Samtidigt som hon hela tiden påminde om sina motiv, höll konflikten vid liv, eftersom hon hoppades att hon skulle gnistra extra i kontrast mot det brunsmetiga.

Fungerade det? Inte alls.

Det som Annie Lööf kallar för rakryggat framstod för väljarna som fåfängt, det som hon såg som viktiga principer såg de som mentala låsningar, en oförmåga att adressera verkliga problem. Det handlar inte om höger eller vänster, bevisade Magdalena Andersson, och hade Annie Lööf haft ett annat sound hade vi i dag haft ett styre utan sverigedemokrater och en statsminister med bredare förtroende. Antagligen hade Annie Lööf också varit mindre hatad.

Jag kan ha haft fel om hur man ska uttrycka sig, det vet jag inte. Men Annie Lööf hade det garanterat.

***

Text:

Toppbild: Henrik Montgomery / TT