Inget fel på FN – förutom medlemmarna och entusiasterna

Det är provocerande att ett ärkesvin kan leda arbetet för att upprätthålla den internationella freden. Men det är priset man måste betala om man vill ha ett forum där hela världen kan mötas.

Vassily Nebenzias favoritdrink är stoli-bolli: Champagne spetsad med vodka, precis som Patsy och Edina i Absolutly Fabulous gillar den. Och Rysslands FN-ambassadör skulle platsa i ett avsnitt av just den serien. Hans rakade skalle och isterstinna kropp är bondskurkens, men blicken är vek och munnen slapp.

Vassily Nebenzia påminner mer om en mullvad än en haj. Han skulle inte kunna spela demon i en amatörteateruppsättning. Han framstår som löjlig. Kanske beror det på hans chefer.

När Ryssland, till många ryska tjänstemäns överraskning, faktiskt invaderade Ukraina hade Nebenzia fyra dagar kvar av Rysslands månad som ordförande i säkerhetsrådet.

Tack för den, Vlad kalsongförgiftaren.

Säkerhetsrådet har, i det svenska FN-förbundets högstämda idiom, »det övergripande ansvaret för att upprätthålla den internationella freden och säkerheten i världen«. Och där satt alltså Vassily Nebenzia, herr ordförande, med en oprovocerad attack på ett grannland att försvara. Fortfarande på Nebenzias skift passade Vlad på att hota med kärnvapen. Sedan ringde amerikanerna, mitt i sittande möte, och meddelade att tolv ryssar på FN-delegationen skulle kastas ut.

Kan man klandra karln för att han ser ut som en sorgsen maskätare?

Men att tycka synd om honom är att gå för långt. Nebenzia sitter där och ljuger, medan tusentals mördas. Han lägger upp bollen för chefen, så att chefen kan skylla på Nato och USA, om han skulle vilja rensa Ukrainas städer med kemvapen.

Det är förstås gravt provocerande att se ett sådant ärkesvin leda arbetet för att »upprätthålla den internationella freden och säkerheten i världen«. Och den här månaden är det Förenade Arabemiraten som håller i ordförandeklubban. En härlig federation, om man inte har något emot att hängas upp och ner och få naglarna utdragna för att ha ifrågasatt någon shejk.

Det är inget fel på FN. Förutom medlemmarna. Och det är priset som man måste betala, om man verkligen vill ha ett forum där hela världen – undantaget de få undantagen – kan mötas.

Här dyker FN:s andra fel upp: FN-entusiasterna.

Förr i tiden fanns nordister, rejäla och rättskaffens lektorer, med en äventyrslust som räckte till gränsen av vårt språkområde. Deras radikalare och vänstrigare kusiner trodde i stället på FN. En del av dem pluggade esperanto.

Det märkliga med FN-entusiasterna var att de aldrig begrep vad FN är till för. Gång på gång upprördes de över de permanenta medlemmarnas veto i Säkerhetsrådet, eller det faktum att representanter för massmördarstater fick ta hand om mänskliga rättigheter och annat vackert. Ständigt återkom de till det skändliga i detta, som om vi andra behövde få det förklarat för oss. Alltid fanns ett nytt förslag om hur FN skulle omvandlas till en god världsregering, med makten att tvinga fram global harmoni. Ingen vetorätt! Inga skitstövlar på ordförandeplats!

Allt detta, naturligtvis, rent nonsens. För ett sådant FN vore inte en mötesplats för alla världens länder, utan en aggressiv maskin för att producera krig och konflikt.

FN-entusiasterna hörs nu också, för vem blir inte provocerad av Nebenzia och hans gelikar? Men de drömmer, precis som de som drömmer om en annan, mysigare militärallians att gå med i, vid sidan av Nato.

Det är inte ett konstruktionsfel i FN att Ryssland kan blockera alla säkerhetsrådsresolutioner, eller att Vassily Nebenzia kan ljuga till tungan blir blå. Det är en förutsättning för FN. Och vi kommer att behöva en plats där världens alla länder kan mötas de närmaste åren, hur bisarr den platsen än är.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: Richard Drew/TT