Klimatsvängen har ännu inte fått sitt Knutby – men det kommer

Det finns många vägar för den som vill förändra samhället. Tyvärr verkar delar av klimatrörelsens ha valt den religiösa vägen.

Två ölbiljetter var mer än jag hade vågat hoppas på. Kanske, tänkte jag, har klimatrörelsen ändå hittat något här. Något stabilt att bygga på. Överbud och rädsla duger säkert bra i början men knappast i längden. Folk tröttnar. Rörelsen måste bli mer idébärande än idéburen; framför allt måste man erbjuda något mer än jeremiader om att korallreven dör och att Europa snart ska översvämmas av klimatflyktingar från Bangladesh.

Jag hade hamnat på en klimatpoesifestival i Köpenhamn, inte som deltagare utan som groupie, och jag ska berätta vad som hände där, men eftersom valdagen är i faggorna vill jag ogärna förtiga ett minne från ett annat val. Om inte annat ger det mig tillfälle att förklara det där med idéerna, om att bära dem eller bäras av dem.

Debuter är som de är, sällan helt lyckade – en viss fumlighet är oundviklig – men man minns dem ändå, och känslan efteråt, när en länge emotsedd gräns var passerad. Så var det i alla fall för mig när jag några veckor före valet 1988 begick min författardebut. Boken På maktens tröskel var i någon mening självbiografisk, som alltid, fastän dess formella ämne var miljörörelsen.

Den är lyckligtvis ganska svår att få tag på numera; upplagan var liten och jag antar att merparten förblev osåld och snart nog nermald på närmsta pappersbruk. Gott så. Jag hade rest runt i landet och intervjuat ledande personer i alla då kända miljöorganisationer, samt en del politiker, däribland Per Gahrton vars miljöparti snart skulle göra entré i riksdagen tack vare att säldöden på sommaren det året sades vara en miljökatastrof. Först efteråt framkom att orsaken var ett virus.

Det hände mycket de där åren. Greenpeace hade öppnat kontor i Sverige – ett företag, ingen förening man kunde bli medlem i, och det var nytt, mycket amerikanskt. Äldre organisationer som Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna (där jag var uppvuxen) såg med avund på hur fansen pumpade in pengar i Greenpeace, vars klätterkåta aktivister hängde som druvklasar i fabrikernas högsta skorstenar. Hänförda journalister fick åka med i deras gummibåtar, vilket ytterligare ökade kassaflödet.

Greenpeace var som ett försäkringsbolag. Skillnaden mellan idébärande folkrörelser och idéburna folksamlingar var ännu inte tydlig, men på den vägen var det. En framåtsyftande styrelseledamot i Naturskyddsföreningen sa: ”Vi har viktigare saker att syssla med än att valla kärringar på svampexkursioner.” Samma år – 1988 – gav man ut boken Handla miljövänligt!. Lodenrockarna, som äldre medlemmar kallades, var ohjälpligt akterseglade.

Att förändra samhället är svårt. Länge var det enda sättet våld. I modern tid kom så strejkvapnet och efter demokratins genombrott även valsedeln. Revolutionären och medborgaren alltså – och de finns fortfarande, men våld är primitivt, strejker är meningslösa och allt fler strategiska beslut fattas någonstans ovanför parlamenten. På åttiotalet var i stället kundens tid kommen. Vi skulle konsumera oss till en bättre värld. Miljörörelsen, som alltså inte var mycket till folkrörelse längre, började bete sig som reklambranschen, men det var en besvärlig bortaplan.

Vid sidan av den där subjektsuccessionen – revolutionären, medborgaren, kunden – finns en annan rörande själva objektet – naturen, miljön, klimatet – som nog också kommer att visa sig vara instabil. Alla ägg i samma korg är sällan bra. Klimatnarrativet är nu överordnat allt annat, även vanliga naturskyddsfrågor som inte har något med klimatförändringar att göra. När författaren Jonathan Franzen skrev det häromåret fördömdes han prompt som klimatförnekare.

Kanske är även kundens tid snart förbi. Ännu fler förment klimatsmarta hårvårdsprodukter och aktiefonder leder inte långt, möjligen ingenstans. Vad finns i så fall kvar? Ska vi börja om från början, med våld? Det är förstås möjligt, för kriget börjar komma till heders igen, men snarare stundar ett annat stadium, liksom högre: det religiösa.

På klimatpoesifestivalen i Köpenhamn började salen fyllas av åhörare, huvudsakligen yngre kvinnor. På scenen satt en man i min ålder, en klimatguru av något slag, som snart äskade tystnad med uppmaningen att vi skulle inleda med att sjunga en klimatpsalm. Den infantila texten exponerades på väggen och melodin var välbekant åtminstone för danskar. Alla sjöng i högan sky – men då var jag redan var på väg till baren med mina två ölbiljetter som enda räddning.

Och folk undrar varför jag är cynisk. Klimatsvängen har ännu inte fått sitt Knutby, men det kommer. När apokalypsen är nära kan alla till sist ge sig hän.

***

Toppbild: en Extinction Rebellion-aktivist lämnar röda handavtryck på ett företagskontor i Buenos Aires 13 maj 2022.

Text:

Toppbild: Rodrigo Abd / AP