Ljuger politikerna av rädsla för medierna?

Ljuger de? Eller är de bara dumma? 

Frågan började dyka upp i politiksamtal för sisådär 12–15 år sedan; och blev tyvärr alltmer påkallad. Den syftade på migrationsretoriken: 

Det här var inte åsikter, utan dogmer. Att ifrågasätta dem var hädelse (rasism). För en påminnelse om hur tongångarna gick, har jag roat och oroat mig med att titta på Aftonbladets partiledardebatt och SVT:s slutdebatt 2014. 

Jimmie Åkesson drog en liknelse med äpplen. Om 10 barn ska dela på 10 äpplen, är det orättvist att ge ett barn nio äpplen. Ett resonemang i linje med vår dåvarande stjärnprofessor Hans Roslings analys om var insatser gör mest nytta: i FN:s flyktingläger eller som okontrollerat flöde in i hårt trängda förorter. 

Men det är bara ju bara 1,6 promille av världens flyktingar som knackar på vår dörr, dundrade Stefan Löfven och Annie Lööf. SD vill skicka dem till brinnande krig! Rasism! 

Åkesson menade att siffran 1,6 promille visade på det ohållbara i att lösa globala problem den svenska vägen. För övrigt var det inte tillbaka till kriget, utan i UNHCR-läger, de som fick nobben skulle hamna. 

Löfven drog då det lögnaktiga ”trumfkortet” om alla akademiker som nu strömmade in och stärkte vår välfärd (senare kallat ”kompetensregn”). Medan Jan Björklund talade om kyrkklockorna i Mosul: 

– De har ringt varje söndag i 1 700 år. Sedan några veckor ringer inte klockorna längre för det finns inga kristna kvar. 

Hur dessa klockor skulle förmås ringa igen, om Iraks kristna hamnade i Södertälje, förklarades ej. 

Nå, ljög de, alltså? Eller var de mest bara dumma? Frågan får hänga i luften, när vi nu vrider sökljuset från första och andra statsmakten mot den tredje: medierna. 

Politiker står ut med både dumheter och lögner ur egna munnen, om de kan vinna röster. Det ingår i jobbet. Mediernas jobb är att granska lögnerna, dekonstruera dumheterna – och utkräva ansvar. 

Minns turerna kring tsunamin 2004, och regeringens saktfärdighet att agera. Huruvida Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson verkligen ringde kabinettssekreterare Hans Dahlgren på annandagen, blev en medial följetong. Politiska offer skördades. En katastrofkommission tillsattes. 

Ansvarsutkrävandet kring invandringen är i jämförelse minimal. Illustrativ var söndagens partiledardebatt. Det kom inte minsta harkling från programledarna om tidigare förd svängdörrspolitik, förd och förespråkad av alla närvarande partier, utom ett. 

Trots att en av utfrågarna, Anders Holmberg, i 30 minuter 2021 visade hur en ansvarsutkrävande journalistisk slipsten ska dras, när han fullständigt pulveriserade Morgan Johansson, för hur denne börjat torgföra integrationsförslag (t ex språkkrav), som han menade var främlingsfientliga när Lars Leijonborgs folkparti lade fram dem. 

Och när Agenda ägnade hela programmet åt mordvågen, haglade ord som ”förebyggande åtgärder” och ”skolsociala team”. Polismästare Carin Götblad försågs med helgongloria för en utredning om gängkriminalitet från 2010. Ett annat ledande uppfostringsmedium, Dagens Nyheter – känt för förstasidesnyheten 2014 om att Sandviken tjänade en halv miljard på invandringen följde upp med hjälteintervju med Götblad.   

Tittaren/läsaren suggereras tro, att med flinkare insatser från polis/socialtjänst skulle dagens problem undvikits. Om vår genom sin omfattning, och till en modern ekonomi felviktade, världsunika invandring, sägs det inte flaska. Det är som att angripa fuktskador och mögel i ett översvämmat badrum, utan att bry sig om att stänga av kranen. 

I 2014-debatterna ställs en enda spetsig invandringsfråga från programledarhåll. Det är när statsminister Reinfeldt i Aftonbladet-TV ifrågasätts för talet om invandringens kostnader i sitt öppna-era-hjärtan-tal. Väljarna borde alltså ges mindre, inte mer, kunskap, menade redaktionen.  

”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och makten. De tror att deras uppgift är att uppfostra folket”, skrev framlidne författaren Knut Carlqvist. 

Väljarna har följaktligen läxats upp för sin rasism, när de ifrågasatt politiken. Medan ansvariga politiker/partier slipper stå till svars för decennier av lögner och idiotier. ”Blame games” är dålig stil. Nu gäller nationell samling, sitt tyst i båten! (Och inget sägs om den fortfarande historiskt höga invandringen: 100 000 i årstakt. Kranen står alltså på.) 

Svaret på frågan om våra makthavare mest ljög eller var dumma, kanske är att de var rädda. Rädda för den verkliga makten – medierna. 

***

Läs även: Myndighetsmoralismen sabbar liv

Läs även: Valresultatet 2022 – vems fel var det?