Stora hål Rysslands ostproduktion

Ryske ambassadören skryter om sitt hemlands ostar. Men Fokus krönikör Pieter Tham vet hur det egentligen ligger till med den saken.

Min personliga tränaretvingade mig till ett extra hårt träningspass häromdagen.

– Är det min hustru som ber dig köra slut på mig, undrade jag.

Skämtsamt.

Det fick mig samtidigt att börja fundera. Fanns här ett frö till ett filmmanus som skulle rendera mig miljonintäkter i royalties från Netflix?

Handlingen: Den (självklart alldeles för unga) hustrun tar ut en livförsäkring i miljonklassen på sitt praktarsel till make. Och gör mannens vältränade PT till förmånstagare.

Tränaren får i uppgift att köra så hårt med gubben att han framkallar en hjärtattack. Därefter delar hustrun och PT:n på pengarna och lever lyckliga i alla sina dagar. (Möjligen var jag lätt inspirerad av senaste Netflixdramat ”Inventing Anna” där bedragerskan, spelad av Julia Garney, tar sig fram i livet medelst bluff, båg och karisma).

Men – här kommer tvisten – försäkringsbolaget anar ugglor i mossen och sätter sin vassaste utredare på fallet …

Jag vände mig till sakkunskapen, en försäkringskonsult.

Mitt upplägg föll omgående. Det visade sig att den som försäkras själv måste underteckna ansökan.

”Blotta misstanken skulle dessutom få mig att byta både gym och PT”, sammanfattade min källa.

***

Apropå Netflix, nu visar streamingtjänsten sista säsongen av flerfaldigt Emmynominerade kriminaldramat Ozark med skådisarna Jason Bateman och Laura Linney som penningtvättande makar. I seriens omfångsrika soundtrack hörde jag en Jimmy Webb-komposition – Wichita Lineman med Glen Campbell. Den smäktande balladen, som nådde en tredjeplats på Billboards singellista år 1968, gjorde mig oväntat sorgsen. Låten handlar om en telefonreparatör i den amerikanska mellanvästern med sina vidsträckta slätter. Han klättrar i telefonstolparna med stolpskor, reder ut sladdhärvor och drömmer om sin älskade. Tycker sig höra hennes röst vina i ledningarna.

Det slog mig att dagens ungdom inte kan relatera till vad låten handlar om.

Kommunikation sker trådlöst. Fibrer är nedgrävda. Backup finns i molnet.

Ingen behöver längre en Wichita Lineman.

Känslan av att vara en dinosaurie kom över mig. Inte blev det bättre när jag tänkte på sångaren, Glen Campell.

Död i alzheimer.

***

Efter fyra försök på New York Times nya populära ordspel Wordle var jag på väg att ge upp. Jag hade två försök kvar och hade bara listat ut tre bokstäver av fem. T i mitten och A och U som övriga alternativ. Hur jag än vände och vred på min engelska vokabulär lyckades jag inte knåpa ihop något ord som funkade. Efter tjugo minuter la jag ner vapen. Jag är trots allt en upptagen herre.

Jag vände mig till internet. Slog in texten ”lösningen på dagens Wordle”. Dirigerades omgående till en sida som inleddes med orden: ”Och så har vi de där som alltid ger upp och börjar söka lösningen på internet. Hur vore det om du vände tillbaka till sidan, fokuserade och försökte igen. Eller för all del, latmask – scrolla ned till lösningen”.

Som sagt, jag var i tidsnöd.

Ordet var ULTRA.

***

I morse såg jag konstnärinnan Marianne Lindberg och maken Carl Johan De Geer i samtal med Malou i fyran. ”Gifta i 34 år” stod det i en bildtext under paret.

Därefter tog jag bilen till Djursholms torg för att köpa mig en cappucino. Hustrun ville inte ha. Hon hade just avslutat sitt morgonte.

Jag drog upp volymen i min bilstereo. Det instrumentala avsnittet i kitschiga MacArthur Park med skådisen och sångaren Richard Harris klingade skönt.

Jag parkerade och beställde. Tänkte: Hustrun vill nog ha en kaffe ändå trots sina försäkringar om motsatsen.

När jag tillbaka i hemmet räckte henne muggen med het cappucino sa hon: ”Det var ju tur du hann uppfatta mitt sms”.

– Vilket sms? undrade jag.

Det visade sig att hon hade ändrat sig och textat mig att hon gärna ville ha en kopp. På grund av volymen hörde jag aldrig plinget. Magkänslan ledde mig rätt.

Så funkar det när man har varit – ”gifta i 47 år”.

34 år – blaha!

***

Ryske ambassadören Viktor Tatarintsev intervjuades i Aftonbladet i helgen. Angående krisen i Ukraina. Han lät undslippa sig att hotet om sanktioner från väst inte bekom vare sig honom eller Ryssland. ”Vi skiter i deras sanktioner”, sa han respektlöst och fortsatte på ett stickspår: ”Vi har till exempel inga italienska eller schweiziska ostar men vi har lärt oss göra lika goda ryska ostar – efter italienska och schweiziska recept”.

Viktor du får ursäkta, men just i ost-avseende tror jag att du ”got a little carried away”.

I alla fall enligt min research på nätet och samtal med en anonym källa på en ostbutik vid Odengatan. No names …

Ryssland stoppade för några år sedan importen av en lång rad europeiska mjölkvaror. Som en hämnd för västs sanktioner efter Moskvas inblandning i förra Ukrainakonflikten.

Resultatet, enligt källan, blev att mjölkimporten störtdök. Åttio procent av ostarna på ryska butikshyllor är nu ”fejk”. Ostproducenterna har ersatt mjölken med billig palmolja. En del ryska bönder har till och med tagit franska experter till hjälp för att lyfta den egna osten med europeisk smak.

Det är tveksamt om de lyckats, enligt min källa.

— Man kan säga att det uppstått hål i den ryska ostproduktionen. På så sätt efterliknar man schweizerost. Fast … på fel sätt.

***

Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka eller enbart digitalt? Teckna din prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: CHRISTOPH RUCKSTUHL/TT