”Berätta för framtiden” är en farlig besvikelse – Förintelsen kan inte begripas utan judehatet

Jag var spänd och förväntansfull när jag antog uppdraget att skriva om Berätta för framtiden – Forum för levande historias nya undervisningsmaterial om Förintelsen. Materialet består av en serie filmer om sammanlagt 120 minuter samt en lärarhandledning uppdelad i två spår: ett tematiskt och ett kronologiskt. Mina barn tillhör den första generationen som kommer att ta del av det.

Själv tillhör jag den första generationen som fick det bläddervänliga häftet … om detta må ni berätta … i handen. Det hamnade på soffbordet hemma och blev snabbt nött i kanterna. Det var ett hemskt häfte. Men också inbjudande. Balansen mellan bilder och text, tidsaxlar och kartor, gjorde det till något som vem som helst kunde bli sittande med – länge.

I klassrummet kompletterades statsminister Göran Perssons informationskampanj ofta med en dokumentär. Lysrören släcktes och tjockteven rullades in. Svartvita, flimrande bilder visade avmagrade och pinade kroppar, gastande nazister och jublande folkmassor. Allt var abstrakt och verkade utspela sig för hundra år sedan. Ändå visste jag att min (sedan länge döda) mormor hade kunnat vara en av de där kropparna som slängdes på högar av andra kroppar. Det hade kunnat vara hon om hon inte hunnit fly. Och ordet ”mormor” – det lät svindlande nära. ”Förintelsen” i relation till ”mormor” var en paradox omöjlig att få grepp om.

Men distansen minskade när en man vid namn Sioma Zubicky (1926–2014) besökte skolmatsalen. Han satte sig på en stol på scenen och visade sin arm. Jag kan inte säga att jag minns vad han sa. Men jag minns tatueringen och hur blicken skiftade allteftersom han berättade. Vi utbytte några ord och jag köpte hans bok. Med ens hade Förintelsen upphört att vara svartvit.

Det är inte vilken tid som helst att lansera ett nytt statligt undervisningsmaterial om Förintelsen. Det ska landa i en tid utan överlevande. Samtidigt måste det nå fram till en läskrisande TikTok-generation i en samtid med eskalerande antisemitism. Det sistnämnda har lett till att Förintelsen som begrepp kan vara så laddat att bara omnämnandet i sig väcker ett starkt elevmotstånd. Aversionen existerar parallellt med en samtidig fixering. Lösryckta delar av Förintelsen dras frekvent som jämförelseobjekt till nutida händelser, och beroende på hållning ser man offer och förövare där man vill se dem. Följden blir att Förintelsen reduceras till en del av ett kulturkrig, att den konkreta historien löses upp och att något annat lever vidare.

Historielärare står därmed inför den stora, viktiga uppgiften att förmedla verklig kunskap om en historisk epok som konsekvent används i andra syften. De behöver – milt sagt – allt stöd de kan få för att lyckas.

Mot den bakgrunden var mina förväntningar på Berätta för framtiden skyhöga. Även min oro. När jag läste en intervju med filmens skapare, Göran Hugo Olsson, tilltog den. I Aftonbladet, 30 maj: ”Olsson tror inte att någon kan ta del av historien utan att dra paralleller till vad som händer i omvärlden just nu och nämner Ukraina, Gaza och Västbanken. – Man kan ha olika åsikter, men jag tycker inte man kan se en minut av den här serien utan att tänka på allt som händer i dag. Det innebär inte att man relativiserar Förintelsen, utan att man har den som ett avstamp för hur det kan gå”.

Det är inget mindre än ett häpnadsväckande uttalande.

Och det kommer från en person bakom ett statligt undervisningsmaterial om Förintelsen.

Att se på Förintelsen som ”ett avstamp för hur det kan gå” och exemplifiera med Ukraina, Gaza och Västbanken är inte bara att visa brist på förståelse för Förintelsens unicitet – det är också att omedelbart föra in Förintelsen i sammanhang där frågor om Israel och historiska jämförelser redan är djupt omstridda. Historiska paralleller är inte alltid fel, men just paralleller mellan Nazityskland och Israel hör till de mest laddade inslagen i den antisemitism som lever och frodas i dag. I IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism, antagen av Sveriges regering år 2020, lyfts jämförelsen mellan Nazitysklands och Israels politik fram som ett av exemplen på hur nutida antisemitism kan ta sig uttryck. Att det är en återkommande tankefigur märks inte minst på Förintelsens minnesdagar.

När jag ser Berätta för framtiden gör jag det genom mina ögon som journalist, men allra mest gör jag det genom mina ögon som mamma.

Det är ett gediget och ambitiöst material som helt klart har sina förtjänster.

Under min skoltid var de starkaste bilderna de som skildrade lidande och död. Dagens unga är luttrade eftersom de i högre utsträckning exponeras för våld och extremt lidande i sina sociala medier-flöden. De mest unika bilderna i Berätta för framtiden är därför inte de fruktansvärda arkivbilderna från lägren, utan de som skildrar livet före. En pojke som ler rakt in i kameran. En klunga med fnittriga ungdomar. Vanliga familjer på promenad. De många autentiska bakgrundsklippen tillför något nytt. Som kontrast mot tittarens facit blir det en av filmens klara styrkor.

I övrigt växer mina farhågor.

De antisemitiska nidbilderna och konspirationsteorierna förklaras och den nazistiska propagandan återges i autentisk form. Tittaren möter återkommande karikatyrer av judar som giriga och manipulativa, inte bara i form av illustrationer – utan genom filmer där verkliga personer har regisserats att hantera pengar och le slugt mot kameran.

Här svindlar det för mitt inre, och jag ser som i blixtbelysning vad som skiljer min generation från mina barns. Min högstadieklass stod, så vitt jag vet, fjärmad från judehat. Det var inget som någonsin gavs uttryck varken i klassrummet eller toaklottret. Men i mina barns miljöer, i skolorna och på sociala medier, är judehatet mainstream. Hur det påverkar den gemensamma filmupplevelsen är givet: nazismen kommer inte att tas emot som frånstötande i alla klassrum. När nazisternas påståenden och argument presenteras – och när de antisemitiska propagandafilmerna återges autentiskt – ställs därför höga krav på inramningen. Men här tycks Forum för levande historia förlita sig på något annat – kanske på raskt ingripande lärare?

Jag tänker på mina barn.

Vad jag minns från min Förintelseundervisning var ämnet så laddat som det var, på grund av min familjehistoria, att jag i princip höll andan genom varje moment – och detta utan rädsla för fientliga eller korkade kommentarer.

”Det är en del av vår gemensamma historia, en del av vårt gemensamma nu” – det sägs redan i början av första avsnittet, och upprepas sedan gång på gång. Men det görs inte klart vad som riktigt menas. Kanhända är det meningen att vi ska koppla innehållet till ”allt som sker i dag”? I filmens lärarhandledning görs det nämligen klart att eleverna i stor utsträckning ska använda historien i nuets tjänst. När Anne Franks öde behandlas ska man exempelvis diskutera hur hennes berättelse kan användas för att förstå barns perspektiv i dag.

Elever uppmuntras vidare att reflektera kring frågor som:

Vilka är de tidiga varningssignalerna innan ett folkmord, enligt din uppfattning?

Hur kan vi förklara och förstå att nazister, som rimligen älskade sina barn, kunde döda omkring 1.5 miljoner judiska och romska barn under Förintelsen?

Hur borde ett samhälle formas för att undvika intolerans, förföljelse och i värsta fall massmördande av olika grupper?

Vilka är de tidiga varningssignalerna innan ett folkmord, enligt din uppfattning?

Hur kan vi förklara och förstå att nazister, som rimligen älskade sina barn, kunde döda omkring 1.5 miljoner judiska och romska barn under Förintelsen?

Hur borde ett samhälle formas för att undvika intolerans, förföljelse och i värsta fall massmördande av olika grupper?

Det finns förstås en poäng i att koppla historia till samtiden – det är så den i många fall görs levande i klassrummen. Men det finns en avgörande skillnad mellan att kontextualisera och att instrumentalisera. Antingen undervisar man om Förintelsen (studieobjekt) eller genom den (verktyg). Det är i vilken grad det sistnämnda görs, och hur, som tenderar att påverka diskussioner och reflektioner i vitt skilda riktningar.

En del av det som oroar mig i det här materialet är att steg ett – den historiska kontexten – rusas förbi. För till syvende och sist är det först när vi förstår Förintelsen som helhet på dess egna villkor som vi kan börja diskutera vad den eventuellt säger om vår tid. Aldrig före. Och för att verkligen förstå Förintelsen går det inte att hoppa över antisemitismens historia och judehatets infernaliskt anpassningsbara natur.

I filmen förklaras nazismens idéer. Men antisemitismens rötter – pogromerna, de återkommande fördrivningarna och diskrimineringen – beskrivs tyvärr ytterst bristfälligt. Därmed riskerar antisemitismen att framstå som något som främst hör samman med Nazityskland, snarare än som ett djupt rotat tankesystem. Det i kombination med nazisternas vidriga propagandafilmer blir till ett farligt montage. Sammantaget misslyckas man med att ge en solid förståelse för antisemitismen som Förintelsens främsta drivkraft och motor.

I lärarhandledningen ställs följande frågor om antisemitism:

Hur använde nazisterna antisemitismen för att nå sina mål?

Vad utmärker antisemitismen och hur strider den mot grundläggande värden i en demokrati?

Antisemitismen har rötter i medeltiden, men hur förändrades den av nazisterna?

Den enda frågan som ställs om dagens antisemitism är:

Antisemitismen och antiziganismen lever vidare idag, trots folkmord. Vilket ansvar har du att bjuda motstånd mot sådana tankar och föreställningar om du möter dem i vardagen?

Trots lärarhandledningens fokus på samtiden pekar ingen av dessa frågor mot en klargörande fördjupning i dagens antisemitism. Det berättas inte om nynazister, islamister och vänsterradikaler som alla förenas i hatet av judar. Det som förbryllar mig är att jag läser uppdraget från regeringen som tydligt: Man ska inte bara föra vidare kunskap om Förintelsen, utan också öka förståelsen för “olika uttryck av antisemitism” och anpassa materialet till ”de målgrupper som bedöms vara i särskilt behov av att nås av det”.

I den tematiska handledningen går det att välja mellan fyra teman: propaganda, socialpsykologi, orsaker och konsekvenser samt källtolkning. Är det orimligt – givet uppdraget – att önska sig antisemitism som tematisk fördjupning till just Förintelsen?

Antisemitismen ursäktas på nya sätt i varje generation. Nazismen var dess samtida mutation, den värsta hittills. I dag tar den sig nya uttryck.

Därför är det oroande att undervisningsmaterialet uppmuntrar elever att i så hög utsträckning lämna den konkreta historien och rikta blicken mot samtiden, men utan att ge dem verktyg att förstå den antisemitism som sådana jämförelser ofta leder till. Det är ett mardrömslikt, men tyvärr inte orealistiskt scenario, att visningen av och diskussionen kring en sådan här film kan leda till hets och hat – mot judar. Jag kan inte se var i materialet man har lagt sig vinn om att förhindra en sådan utveckling.

Olsson säger: “Det innebär inte att man relativiserar Förintelsen, utan att man har den som ett avstamp för hur det kan gå”. Med detta undervisningsmaterial ser jag framför mig just det: en lektion som tar ”avstamp” i Förintelsen och landar någon helt annanstans.

Jessica Haas Forsling, journalist och författare