Så tog matriarkatet över staten

Jag har märkt att min fru och jag har olika sätt att hantera vår son när han gråter. Medan hon snabbt kommer till undsättning, kramar och frågar vad han behöver, beror min reaktion på vad han gråter för. Har det verkligen hänt någonting, eller är han bara allmänt tjurig, eller kanske arg för att han inte fick den leksak han ville ha? Om det inte finns någon rimlig anledning att gråta, ser jag heller ingen anledning att trösta. Hjärtlöst, skulle hans mor kanske säga.

Ungefär så kan man också illustrera skillnaden mellan rättviseetik och omsorgsetik, där den förra är mer vanlig bland män och den senare mer utbredd bland kvinnor. Väldigt förenklat (och något raljant) kan man säga att män är måna om att lagar och regler ska gälla lika för alla, oavsett utfall, medan kvinnor vill göra undantag för grupper de tycker synd om. Tillämpat på en stats beslutsfattande kan dessa två förhållningssätt leda helt olika.

Att vi redan har sett effekterna av att gå från det ena sättet till det andra är vad Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson gör gällande i Det nya matriarkatet – en kartläggning av feminiseringen inom staten. En uppföljare till Den mjuka staten, som fick både ris och ros när den kom. Att föreslå att kvinnors ökade inflytande i samhället kan få negativa effekter, är ju något ytterst kontroversiellt i vårt feministiska tidevarv.

I den nya boken ligger fokus på hur staten – myndigheter och departement – har blivit en kvinnlig domän. Deras kartläggning visar att 55 procent av myndigheterna är kvinnodominerade, definierat som att över 60 procent av personalen är kvinnlig. Hela 80 procent har en kvinnlig majoritet. Ett exempel är Jämställdhetsmyndigheten, som kan slå sig för bröstet med 85 procent kvinnliga anställda (bara 15 procentenheter kvar till total jämställdhet!).

Detta är inget som staten själv problematiserar, trots att det finns jämställdhetspolitiska mål om att det ska råda jämvikt mellan könen. Däremot tar man allvarligt på att det fortfarande finns en handfull myndigheter där män är i numerärt överläge.

”Prognosen är att alla myndigheter till slut kommer att vara antingen kvinnodominerade eller jämställda [könsfördelning inom spannet 60-40]. Ingen mansdominerad myndighet kommer att finnas kvar. På departementen är denna situation redan en realitet”, skriver författarna.

Stora delar av staten har alltså blivit matriarkat, kvinnovälden. Säkert en glädjande nyhet för många, men inte för paret Olsson. Det finns nämligen skillnader mellan könen på gruppnivå, vilket rimligen får effekt när maktförhållandena förändras och tidigare mansdominerade miljöer övertas av kvinnor. Myndigheterna i Sverige har ju stor makt att fatta beslut efter sin egen tolkning av lagstiftningen, medan politikerna ska hålla tassarna borta.

Att kvinnor och män skiljer sig åt i genomsnitt, där kvinnor exempelvis är mer vänster och män mer höger i politisk mening, torde vara ovedersägligt. Forskningen visar att män exempelvis är mer risktagande och prestationsinriktade, och kvinnor mer neurotiska (oroliga) och omhändertagande. Män vill bevara och klättra i hierarkin, medan kvinnor vill jämna ut den. Om vi föds så här eller om vi formas till det kan de lärda diskutera. Men går det att visa att feminiseringen av staten har fått oönskade följder? Olsson och Olsson menar det.

Ett exempel de ger är hets mot folkgrupp-lagen, som tycks bli allt bredare och mer generöst tolkad (till offrens fördel) i takt med att kvinnor får mer inflytande. Dragqueens räknas nu som en skyddad ”folkgrupp” som inte får kritiseras hur som helst. ”Den som i dag inträder i en svensk domstol ser, utöver den tilltalade som oftast är man, sannolikt nästan bara kvinnor”, skriver författarna. Kvinnodominansen kommer bara att bli starkare framöver givet vilka som pluggar juridik.

Flera av de andra exemplen rör sig inom samma område. Man tar upp fallen med kvinnliga kriminalvårdare som ”byter sida” och blir ihop med de spännande, våldsamma män som befolkar anstalterna. Risken för infiltration av försvarsmyndigheter ökar när kvinnliga chefer inte vågar ställa obekväma frågor om anställdas privatliv, då risken är att det blir dålig stämning. Vid skolskjutningen i Örebro var det kvinnliga poliser som undvek att gå in i skolan och konfrontera gärningsmannen, av rädsla för sina liv men också för att bryta mot någon regel.

Författarna menar alltså att vi bör se dessa exempel som konsekvenser av att staten har fått en mer kvinnlig prägel, med kvinnliga värderingar och prioriteringar som förhärskande. En skeptiker skulle kunna säga att man har plockat russinen ur kakan, och att det hade varit hederligt att även visa exempel som talar emot tesen. Det måste ändå ses som svårt att slå fast att en förändring som har skett inte hade skett om män fortfarande satt vid rodret. Det finns ju inga alternativa verkligheter att jämföra med. Vi får nöja oss med vad som verkar sannolikt.

Själv är jag benägen att dela paret Olssons slutsatser – att kvinnor och deras synsätt har blivit alltings måttstock, och mannen har blivit det andra könet. Det märks inte minst på det rättsliga området, där ömkan för ”utsatta grupper” som gapar och skriker om förtryck, leder till åsidosättande av grundläggande principer som yttrandefrihet. När barn gråter ska de ju tröstas, eller hur?

Som slutkläm pekar författarna på problemet i att män lämnar walkover i jämställdhetsfrågan. Det ligger inte i mäns intresse att ett feminint perspektiv etableras som det enda rätta, att staten blir totalt kvinnodominerad, att skolan missgynnar pojkar, att maskulinitet behandlas som någon neuropsykiatrisk diagnos, och jämställdhet används som synonym för kvinnomakt.

Jag kan bara instämma.

***

Läs även: Livet som man fick henne att hata kvinnor

Läs även: Hon beskylls för att ”slicka svenskarnas röv”