Väst vimlar av antiliberala kritiker – men de erbjuder inget alternativ

Det är inte bara Catarina Starfelt (Liberalismen efter historiens återkomst) som kommenterar Francis Fukuyamas gärning denna sommar. Det gör även Fukuyama själv. In the Realm of the Last Man (Profile Books, 2026) är en behändig memoarvolym, där han blandar personligt och professionellt i 35 korta betraktelser. Det är ingen djupt självutlämnande bok, men man kommer ändå en av vår tids mest uppburna public intellectuals litet närmare in på livet.

Han berättar gripande om sin japanska farfar och farmor, som blev satta i läger under andra världskriget trots att de bott flera decennier i USA, och hur de förlorade sin järnaffär och försörjning på kuppen. Pappan klarade sig däremot undan internering tack vare ett stipendium till ett litet college i Nebraska, blev professor i religionssociologi och arbetade för ett protestantiskt samfund. Morfadern var också professor, fast i Japan, och blev rektor för ett universitet i Osaka.

Unge Francis följde framgångsrikt far och morfar i spåren. Han tog examen vid Cornell och skulle disputera i litteraturvetenskap vid Yale. Postmodernism och dekonstruktion tedde sig nytt och spännande, och som uppladdning for han till Paris för lyssna till Barthes och Derrida. Men i stället för att reta aptiten ytterligare fyllde erfarenheten honom med skepsis gentemot den ”nihilistiska” oviljan till förnuftsbaserade samtal och kritiken mot alla idéer utom hårdkokt vänsterism. Det fick bli statsvetenskap vid Harvard i stället.

På 1980-talet alternerade han mellan tankesmedjan Rand Corporation och utrikesdepartementet i Washington och fick 1989 sitt stora genombrott med essän The End of History, som han följde upp med boken The End of History and the Last Man 1992.

I allt väsentligt håller han fast vid vad han den gången skrev. Ryssland må ha invaderat Ukraina och Kina flyttat fram positionerna. Men innebörden av ”historiens slut” var aldrig att det skulle upphöra att hända stora saker, utan att mänsklighetens intellektuella utveckling hade nått fram till en idé om mänsklig frihet och ömsesidig respekt, som inte låter sig överträffas.

Nu vill han rikta särskild uppmärksamhet mot de avslutande kapitlen i boken, där han resonerar om problem som kan och lär uppstå vid historiens slut: att vi, som Nietzsche förutspådde, tappar känslan för det storslagna och stagnerar i bekvämlighet som ”den sista människan”. Att varken enskilda eller nationer nöjer sig med ömsesidighet utan vill vara överlägsna andra. Att politiker försöker att vinna framgång genom att förringa och förtala det goda vi har. Väst vimlar av agitatorer som rasar mot den existerande liberala demokratin, men de har inga alternativ av värde att erbjuda.

Fukuyama rörde sig länge i neokonservativa kretsar, där man ville sprida demokratin över världen – med vapen i hand om så behövdes – men efter Irakkriget bröt han med flera av sina närmaste vänner. Han konstaterar ångerfullt att han före invasionen signerade ett upprop som krävde att Saddam Hussein skulle avsättas, men tvivlen hade snabbt växt: vad hade USA för verktyg för att skapa ett nytt Irak? Vad hade amerikanska folket för tålamod inför uppoffringarna det skulle innebära? Efter en bankett där gamla kamrater jublade över triumfen fick han nog.

Bagdad erövrades snabbt, diktatorn försvann och många tog för givet att problemen snabbt skulle lösa sig. Men att rasera ett samhällssystem visade sig vara enormt mycket lättare än att bygga upp ett, och under de senaste 20 åren har Fukuyamas arbeten i hög grad handlat just om hur en rimlig och effektiv stat formas och förankras. Det skriver han kort och läsvärt om även här.

Liksom om goda lärare, glädjen i att snickra och vad han lärde sig på Nya Guinea om den nationella identitetens betydelse.

***

Läs även: Historien tog inte slut och liberalismen blev övermodig

Läs även: Har Hegels värld nått sin ände?