Hur många generationer tar det att utplåna vår kultur?

För ett tag sedan frågade jag Gemini vilka de största hoten mot mänskligheten är. Den svarade klimatet, pandemier, kärnvapenkrig och AI. Det var inte precis några överraskningar, men jag frågade vidare ändå. På vilket sätt är AI ett hot? Den kan en dag göra sig fri från mänsklig kontroll och bestämma sig för att mänskligheten är ett hinder för den, något som måste elimineras för att den ska kunna arbeta så effektivt som möjligt.

Jovisst, svarade jag, men ställde sedan den ledande frågan om inte hotet ligger tidigare än så, i den mänskliga lättjan såväl som driften till effektivitet, som underblåses av möjligheterna till snabbare vinster. Att vi helt enkelt själva kommer att ge upp det som gör oss mänskliga långt innan maskinen kommer på att den inte behöver oss längre. Absolut, svarade den, den mänskliga kulturens självförvållade kollaps är det absolut mest överhängande hotet. Och för det räcker den typ av AI som vi har redan i dag.

I februari i år publicerade nobelpristagaren Daron Acemoglu tillsammans med två andra forskare en artikel med titeln AI, human cognition and knowledge collapse. I det undersöker de systematiskt hur den mänskliga kunskapen och dess förutsättningar förändras genom AI. Den mänskliga kunskapen är både individuell och kollektiv, den är generell såväl som specifik och de olika delarna av den förutsätter varandra. Det gemensamma bildar grunden för det enskilda, och det enskilda utvecklar den gemensamma kunskapen ytterligare. Så fungerar både vetenskap och kultur. Människan utvecklar sina kunskaper och bidrar till det gemensamma genom ett arbete som pågår livet igenom, från att lära sig språk och sociala mönster i barndomen till att studera matematik, klassiker och utöva hantverk, konst och så vidare. Och naturligtvis genom livet i sig, som är som en lång skolgång.

AI som kan tänka själv och uppnå komplexa mål ”levererar kontextspecifika rekommendationer som ersätter mänsklig ansträngning.”, skriver de. Inga konstigheter med det. AI höjer kortsiktigt nivån på fakta och analyser men undergräver samtidigt lärandet. Den gemensamma mänskliga kunskapen som också är en förutsättning för enskilt lärande kan i förlängningen helt kollapsa, trots att varje enskilt svar från AI är säkert och till och med kan vara bättre än vad en människa kan prestera. Acemoglu och hans medförfattare skriver att det redan finns bevis för att användandet av AI börjat undergräva den gemensamma kunskapen, och det tydligaste exemplet är ironiskt nog kodning. Färre programmerare deltar aktivt i diskussioner kring problemlösning och aktuella frågor, AI har i allt högre grad tagit över hela fältet – och människor hänger väl knappt ens med i den utvecklingen, även om de skulle vilja.

Färdiga svar är skönt, men både kultur och vetenskap är så mycket mer än färdiga produkter. Redan 2025 visades att de som använder ChatGPT som assistenter under skrivandet får minskad förmåga att memorera och korrekt redogöra för sina egna argument. Dessutom verkar det som om överlämnandet till AI av väsentliga delar av skrivandet faktiskt ändrar kopplingarna i hjärnan, de där synapserna som vi vet utvecklas av läsande och att skriva för hand.

Som författare lever jag i en kultur som redan präglas av allt större glömska. Inte bara för att läsningen sjunker i världen, vilket är ett statistiskt faktum, även om det kan finnas variationer utan för att den gemensamma litterära kulturen håller på att undermineras. Läser man äldre böcker, klassiker, skönlitteratur, artiklar och essäer, förutsätts en kännedom om klassiker inklusive Bibeln som är långt bortom vad de flesta i dag klarar av. Givetvis kan kulturen utvecklas och förändras, det som var aktuella referenser för hundra år sedan är inte nödvändigtvis angeläget i dag. Men det som sjunker undan är inte bästsäljarna, utan de verk som ingått i den gemensamma kunskapsbasen sedan många århundraden. Bibeln, som sagt. Hur många generationer tar det att utplåna vår kultur helt? Och blir vi kvar då?

Acemoglu och medförfattarna skriver att AI kan hjälpa till med mänskligt beslutsfattande statiskt, från fall till fall, men dynamiskt kan den skada det gemensamma kunskapsbyggandet, kulturen. Detta kan leda till, och jag citerar dem, fantiserar inte svartsynt på egen hand: vad vi kallar ”kunskapskollaps” varigenom i längden all mänsklig kunskap förstörs.

När spanjorerna kom till Karibien efter 1492 dog urinnevånarna snabbt ut. De fick sina samhällen och sin religion förstörda, deras jordar bökades upp av grisar, som kommit med spanjorerna och de drabbades av tvångsarbete och epidemier. Men en av de värsta orsakerna till deras utplåning var att deras kunskap och kultur blev helt meningslösa. Det var inte ens aktiv förföljelse som ledde till utplåningen av dem som folk, utan bara att de inte längre hade kvar några fungerande sammanhang.

Det tar bara någon generation för den gemensamma kunskapen att glömmas bort, och med den försvinner även människorna som levde i och av en viss kultur. Detta har drabbat de flesta folk genom historien och är såklart alltid en tragedi, samtidigt som det är följden av historiska processer som ingen enskild kan stoppa. Det unika i dag är att den inte bara hotar enstaka folk och stammar, utan hela mänskligheten. AI behöver inte alls vara aggressiv emot oss för att vi ska gå under, det räcker med att vi kortsiktigt prioriterar lättja framför arbete, resultat framför process, och det kommer att gå väldigt fort, om vi inte reagerar omgående.

***