Simon McBride: ”Ritchie Blackmore var aldrig min stora förebild”

När jag var ung kretsade mitt liv kring Deep Purple. Men runt 1979–1980 existerade bandet bara som en legend. Den brittiska hårdrocksgruppen hade varit splittrad i flera år, så jag och mina vänner fick hålla till godo med de olika medlemmarnas nya band: Rainbow, Whitesnake, Gillan – och senare följde vi musikerna vidare till nya konstellationer.

På fritiden ritade vi avancerade ”familjeträd” över vem som spelat med vem och i vilka band. Till slut blev det rätt rörigt. Vi tryckte upp egna T-tröjor och gick förstås på mängder av konserter.

Så höll det på fram till 1985, då Deep Purple återvände till Isstadions scen och den klassiska Mark II-uppsättningen levererade låtar som Highway Star, Lazy och förstås Smoke on the Water.

Sedan falnade mitt intresse. De nya låtarna som kom i början av 1990-talet höll inte samma klass, bandet levde mycket på gamla meriter och medlemmar kom och gick.

Men 2022 hände något. Den nye gitarristen Simon McBride klev in i bandet. Det blev en nytändning och en vitamininjektion som hette duga.

Men vem är egentligen Simon McBride?

Jag får tag på honom på ett hotellrum i franska Nantes, där Deep Purple kvällen därpå ska spela på en rockfestival.

Och McBride släpper direkt något av en bomb i Deep Purple-kretsar. Den legendariske gitarristen Ritchie Blackmore har aldrig varit någon större förebild för honom.

– Jag växte upp på 80-talet med gitarrister som Joe Satriani, Steve Vai, Eddie Van Halen och Gary Moore. För att vara ärlig var Ritchie aldrig någon jättestor influens för mitt gitarrspel, helt enkelt därför att jag växte upp senare. Ritchie var ju på toppen av sin karriär under 70-talet, när Machine Head och alla de klassiska skivorna kom, så det var aldrig riktigt något jag växte upp med eller hade på min radar som gitarrist. Men jag har hundraprocentig respekt för Ritchie, både för hans spel och hans idéer. Han är ett geni.

Att ta plats i ett så väletablerat band med så välkända musiker kan vara svårt. Simon McBride konstaterar att det alltid kommer att finnas fans som helst vill se Blackmore tillbaka.

– Det finns människor som inte gillar mig eftersom jag inte är Ritchie. Men de gillade inte Steve Morse heller. Jag försöker bara vara mig själv.

Samtidigt är han ödmjuk inför att få nämnas tillsammans med de gitarrister som genom åren passerat genom Deep Purple.

– Ibland när jag ser mitt namn i samma lista som Ritchie Blackmore, Tommy Bolin, Joe Satriani och Steve Morse tänker jag nästan att det måste vara ett tryckfel.

Simon McBride föddes 1979 i Belfast och har medverkat på en lång rad skivor, men han var ingen gitarrist som den breda publiken kände till. Det var i stället samarbetet med Deep Purple-keyboardisten Don Airey på dennes soloalbum som blev biljetten till en audition 2022, när Steve Morse lämnade bandet.

– Första gången vi repeterade tillsammans var jag förstås lite nervös, precis som vem som helst skulle ha varit. Men den nervositeten försvann väldigt snabbt, eftersom killarna är så fantastiska människor. Det enda de ville var att jag skulle vara mig själv och spela på mitt eget sätt. De ville inte ha Ritchie Blackmore. De ville inte ha Steve Morse eller Joe Satriani. De ville ha mig. Och det är det fina med att spela med de här killarna – de låter dig göra din egen grej. Det är ju det musik handlar om. Den första repetitionen var fantastisk!

Hur har musiken förändrats med dig på gitarr?

– Jag skulle säga att bandet rent musikaliskt har blivit lite tyngre, helt enkelt därför att mina influenser kommer från 1980-talets hårdrock. Det präglar helt klart mitt sätt att skriva musik och arrangera låtar. Men samtidigt låter det fortfarande som Deep Purple.

När samtalet glider över på Deep Purples enorma låtkatalog har McBride svårt att välja favoriter. Han nämner klassiker som Burn, Mistreated och Fireball. Men om han måste välja en enda låt blir svaret självklart.

– Highway Star.

Han beskriver Ritchie Blackmores solo i låten som närmast heligt.

– Många frågar varför jag inte ändrar det solot. Men det är som att be Ian Gillan ändra texten. De där solona är ikoniska och briljanta. Varför skulle jag ändra dem? Det vore bara arrogant av mig att ändra något som Ritchie skapade.

Snart är Deep Purple aktuella med den nya skivan SPLAT!, bandets 24:e studioalbum. När Deep Purple spelade in sina klassiska album i början av 1970-talet använde de Rolling Stones mobila inspelningsstudio och spelade bland annat in delar av Machine Head i Grand Hotels korridorer i Montreux. Det arbetssättet – att spela in tillsammans live – har de hållit fast vid ända sedan dess.

– När vi gick in i studion spelade vi in allt live som ett band. Vi gjorde kanske fyra eller fem tagningar av varje låt och gick sedan vidare till nästa. Det var bara vi fem i samma rum som spelade tillsammans.

– Det är ett väldigt gammaldags sätt att spela in på, men det är också typiskt Deep Purple. De har alltid arbetat så och känner egentligen inte till något annat sätt. De spelar inte in instrumenten var för sig eller bygger lager ovanpå varandra. Trummor, bas, gitarrer, keyboard och sång spelas in samtidigt. Det är fantastiskt, eftersom man verkligen fångar bandets riktiga sound på det sättet. Skivan fångar var vi befinner oss musikaliskt just nu, och jag är väldigt stolt över resultatet.

McBride tvekar inte när han ska beskriva den nya skivan.

– Jag tycker att det förmodligen är det tyngsta Deep Purple har gjort på väldigt länge.

På senare tid har Ian Gillan haft problem med synen, något som stundtals gjort vardagen besvärligare.

– Vissa dagar är bättre än andra. Det finns saker som han har svårt att se på nära håll, och det är förstås jobbigt för honom. Men Ian Gillan är en väldigt stark människa. Han kämpar sig igenom det och fortsätter bara. Han är otroligt mentalt stark och låter sig inte påverkas särskilt mycket. Han fokuserar helt enkelt på jobbet och gör det han ska.

Hur skulle du beskriva dina bandkamrater?

– Ian Paice är en otroligt trevlig kille och väldigt rolig. Han drar ständigt skämt och älskar humor. Det är det han lever för – att ha roligt.

– Don Airey är ganska likadan. Han är också en väldigt rolig person. Jag brukar kalla honom ”professorn”, eftersom han är ett geni bakom keyboarden.

– Roger Glover är lite mer avslappnad och tar saker med större lugn, men han är också en oerhört trevlig person. Vi är fem personer med väldigt olika personligheter i bandet, men på något sätt fungerar vi väldigt bra tillsammans.

Deep Purple gav ut sitt debutalbum 1968. Från den ursprungliga sättningen återstår i dag bara trummisen Ian Paice. SPLAT! blir bandets 24:e studioalbum, men redan nu talar medlemmarna om att spela in ytterligare en skiva.

Med andra ord verkar varken Simon McBride eller Deep Purple ha några planer på att slå av på takten, trots att flera av medlemmarna passerat 80-årsstrecket.

Nästan sex decennier efter starten blickar ett av hårdrockens mest legendariska band fortfarande framåt.

***

Läs även: Sebastian Stakset: ”Svikna barn sviker”

Läs även: ”Vänstern skyller helst på någon annan”