Konsten vägrar vara nyttig – därför provocerar den
Den å-sexuella poeten Louise Halvardsson kärleksaffär provocerar därför att hon utmanar gränsen för vår mänsklighet.
Dystopin ställer den obehagliga frågan om vad människan blir när civilisationens skyddande lager faller bort.
I Vägen (The Road) från 2006 skildrar Cormac McCarthy ett landskap där människor reducerats till sina mest grundläggande behov. Alla normer som tidigare hållit samhället samman har kollapsat. Människor blir resurser. Kroppar blir varor. Det är en av litteraturens mest brutala skildringar av vad som kan ske när överlevnad blir det enda återstående värdet.
Men fascinationen ligger inte i undergången i sig, utan i att dystopier fungerar som negativa speglar. De visar oss en värld vi inte vill leva i. Fiktionen hjälper oss att föreställa oss det förskräckliga för att vi ska hålla det på avstånd.
Därför blir det också oroande när människor i vår egen samtid verkar beredda att offra nästan vad som helst för makt, kontroll eller historisk storhet. Vad är egentligen poängen med att regera över ett samhälle där allt mänskligt brutits ner? Där människor inte längre drivs av lust, skapande eller mening?
Frågan går att översätta även till vår egen vardag, om än i mindre skala.
Kultur är inte ett lyxproblem
Just nu står Kungliga Operan inför omfattande renoveringar efter att delar av byggnaden börjat förfalla. I fredstid handlar det om att rädda kulturen från försumlighet och tidens tand. Samtidigt, i Ukraina, försvarar människor inte bara territorium utan också bibliotek, teatrar och kulturarv mot aktiv förstörelse. I båda fallen framträder samma insikt: kultur är inte ett lyxproblem. Den är en del av det som gör ett samhälle värt att försvara eller ens värt att leva i.
Men här finns också en annan risk. När samhällen börjar tala allt mer om robusthet, beredskap och överlevnad är det lätt att allt reduceras till funktion. Allt måste motiveras. Allt måste fylla en funktion. Allt måste ha en plats i maskineriet. Då glömmer man lätt bort leken.
Under senare år har ord som robusthet, resiliens och beredskap blivit centrala i samhällsdebatten. Det är förståeligt. Pandemi, krig i Europa och ett osäkrare världsläge har påmint oss om hur skört ett samhälle kan vara. Men i tider där överlevnad och funktion hamnar i centrum uppstår också en frestelse att betrakta kultur, lek och fantasi som något sekundärt. Något man kan återvända till senare, när det viktigare är säkrat.
Samtidigt visar historien ofta motsatsen. Under krig och kriser fortsätter människor att skriva dikter, skapa musik och berätta historier. Inte trots katastrofen, utan för att det mänskliga behöver mer än bara driftssäkerhet och försörjningskedjor. Ett samhälle som enbart organiseras kring säkerhet riskerar till slut att glömma varför säkerheten behövdes från början.
Konsten är opraktisk
Konsten har alltid rymt något opraktiskt, prövande och ibland rent av märkligt. Poesin är kanske det tydligaste exemplet. Den leker sig fram till insikter snarare än producerar dem effektivt.
Det är kanske också därför konsten ofta provocerar; den vägrar vara nyttig. När poeten Louise Halvardsson skriver om sin relation till ån Assman i Tranemo väcker det förvåning hos vissa. Är det ett experiment? En provokation? Kanske. Eller så är det bara konst som gör det konsten ofta gör: undersöker gränser för språk, erfarenhet och mänsklig föreställningsförmåga.
Det vore farligt om vi i vår strävan efter robusthet också förlorade förmågan att fantisera och utforska. För det är just dessa mänskliga impulser som skiljer ett levande samhälle från den dystopi vi vill undvika att hamna i.
Robusthet handlar trots allt inte bara om att överleva, utan om att bevara något som fortfarande gör livet mänskligt.
Katarina O’Nils Franke är frilansskribent och författare som i höst utkommer med Rilke och konsten på Ellerströms förlag.
Toppbild. Louise Halvardsson har förälskat sig i ån Assman i Tranemo. Foto:
