Bibeln som politiskt slagträ

I dagsfärska politiska frågor används ibland bibliska citat som argument. Ett aktuellt exempel är ett upprop i Aftonbladet (17 juni) där 71 akademiker inom teologi och religionsvetenskap kritiserar regeringens/riksdagens migrationspolitik och varnar för konsekvenser för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Författarna hänvisar till ”bibliska traditioner” och använder särskilda bibelverser som stöd för sin argumentation. Dessa vävs samman med argument om mänskliga rättigheter, asylrätt och människosyn.

Som medborgare har forskare naturligtvis rätten att delta i samhällsdebatten. Men när akademiker använder bibeltexter för att legitimera bestämda politiska ståndpunkter byter de roll. Historiska texter blir då inte bara föremål för kritisk analys utan också normativa auktoriteter. För forskare, vars uppgift är att analysera dessa texter kritiskt, är det ett problematiskt förhållningssätt. Eftersom forskarna undertecknar med sina akademiska titlar och åberopar sin sakkunskap, uppfattas inlägget såsom folkbildande snarare än politiskt. Men det visar sig snart att den bibelvetenskapliga kunskapsförmedlingen fått ge vika för tesen som forskarna driver. Forskarna lämnar sitt kritiska förhållningssätt därhän och glider över i konfessionellt språk. Det hela påminner om en predikan i en kyrka.

Huvudanklagelsen i uppropet är att den nuvarande regeringen gör åtskillnad mellan människor. Man varnar för att migranter behandlas som en särskild kategori och avslutar med frågan: ”Men vem är skyddad av en stat som inte längre är intresserad av att behandla alla lika?” Debattartikeln inleds med ett citat från 2 Mos 12:49: ”Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren”. Enligt författarna uttrycker detta ”en princip som länge burit både rättsstat och idéer om mänsklig värdighet: att lagen inte ska göra åtskillnad mellan människor”.

Men en läsning av sammanhanget ger en mer komplicerad bild. Paradoxalt nog handlar texten just om att skilja mellan människor. Avsnittet inleds med en bestämmelse angående påskoffret: ”Ingen utlänning skall äta av det” (2 Mos 12:43). Först därefter sägs att invandrare som låter omskära sig får delta och att samma lag då ska gälla för den infödde och invandraren. Texten handlar alltså inte om ett generellt avvisande av gränser mellan grupper utan om villkor för att inkluderas i en bestämd gemenskap.

Författarna hänvisar också till skapelseberättelsens tanke att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:27) och till Jesus ord: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig” (Matt 25:35). Bibeltexterna används som om de uttryckte en entydig och tidlös princip om universell jämlikhet. Det är historielöst ur vetenskaplig synvinkel, men fungerar naturligtvis i konfessionella sammanhang.

Problemet är att Bibelns många böcker inte talar med en enda röst. Den innehåller visserligen texter om omsorg om främlingen och den utsatte, men också omfattande regler för att avgränsa gemenskapen, skilja mellan grupper och definiera vem som hör till gruppen och vem som står utanför. Samma (kristna) bibel som innehåller skapelseberättelsen och Jesus ord om omsorg innehåller också berättelser där Gud utplånar nästan hela mänskligheten i floden (1 Mos 6–8) och där Mose befaller att folkgruppen midjaniterna ska förgöras (4 Mos 31). Evangelierna innehåller inte bara kärleksbudskap utan också Jesu skarpa verop mot de städer som inte tar emot hans budskap (Matt 11:20–24): ”Och du Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket”.

Kort sagt kan enstaka bibelverser användas till stöd för vitt skilda politiska ståndpunkter. Historien ger många exempel. I debatten om slaveriet i Nordamerika åberopades till exempel bibeltexter både av slaveriets försvarare och dess motståndare.

Om kritiken av riksdagens migrationspolitik ytterst grundas i folkrätt, mänskliga rättigheter eller asylrättsliga principer är det dessa argument som bör prövas och diskuteras. Bibelcitat tillför då varken klarhet eller beviskraft. De fungerar främst som moraliska markörer som signalerar vilken politisk slutsats läsaren förväntas dra.

Därför blir det problematiskt att hänvisa till ”de bibliska traditionerna” som stöd för en specifik politisk position. Dessutom är det som presenteras som en biblisk uppfattning i praktiken resultatet av ett selektivt urval bland bibelböckernas många och ofta konkurrerande perspektiv. Forskarna glömmer bort tolkningstraditionerna och den levda religionen när de läser bibeltexter som eviga sanningar helt bortom historisk kontext. För forskare som ägnar hela sina yrkesliv åt att historiskt och kritiskt analysera dessa texter är det en märkligt okritisk användning av Bibeln.

Cecilia Wassén är professor i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet