Sif Ruud

Sif Ruud brukade själv säga att det var som sextonåring som hennes öde bestämdes. Då såg hon en annons i tidningen där det stod »Teaterintresserad ungdom kan få arbete – svar till ›Turné‹«. Och hon kände direkt att det var det hon skulle göra, hon skulle bli skådespelare. Så hon svarade på annonsen och fick veta namnet på en man som hon skulle söka upp, han fanns i en av Stockholms förstäder. Sif Ruud var salig. Men hennes mamma var förskräckt, och vägrade ge henne pengar till resan dit. Så Sif Ruud promenerade helt enkelt dit och träffade mannen, som förklarade att hon skulle ut på en tältturné. Han tog till och med upp en liten anteckningsbok där det stod hur mycket skådespelarna brukade tjäna när de åkte på sådana här tältprojekt. Sif blev mycket imponerad av summorna, men tänkte också att om man tjänade så här mycket pengar så kunde väl den här herren ha satt in några löständer, för han hade inga egna. Strax efter det sa mannen att Sif fick vara beredd på att själv satsa pengar i tältturnén för att den skulle kunna bli av. Hon blev mer och mer betänksam. Promenerade hem igen. Hemma hade hennes mamma hunnit bli orolig och ringt till en väninna, som också råkade vara Dramaten­utbildad skådespelare och en av sin tids bästa pedagoger – Karin Alexandersson. Karin svarade: »Om flickan är så tokig så kan du väl skicka henne till mig.« Och så blev det.

Skådespelarkarriären var ofta hektisk. Hon har själv berättat om hur hon vissa dagar började klockan nio med att undervisa i talteknik på Dramaten. Halv elva spelade hon amman i »Romeo och Julia« på stora scenen och klockan tre spelade hon barnteater på Oscars. Därifrån kastade hon sig in i en spårvagn mot Södra Teatern och sov stående (det var packat med folk den tiden på dagen). När hon väl kommit in på scenen på Södran så sov hon en liten stund till. Det var revy och Sif satt i någonting som föreställde ett båtdäck på scenen, och hade fått så mycket rutin att hon sovande kunde höra hennes skåde­spelarkollega säga den replik som var hennes väckningsreplik. Hon vaknade till medan hon hörde repliken kastas över rummet och sedan – bam! – vaknade hon till och svarade på den. Sif Ruud var ingen filmstjärneskönhet på framtida amerikaexport, i stället fick hon spela pigor, skökor, ammor och mammor. Hon var tidig med att kalla sig karaktärsskådespelerska, och hon var stolt över det. Vad hon fick under de här åren var en oerhörd rutin.

Redan 1964 var hon en av de mest bemärkta på Dramaten, och fick ta emot ­teaterns O’Neillpris. Hennes dåvarande chef Ingmar Bergman sa i samband med utdelningen: »Du tillhör de människor i det här huset som bär templet, du är en av de oförstörbara.« Det var året innan hon skulle börja spela in det som skulle bli hennes riktigt stora genombrott: Bengt Lagerkvists tv-dramatisering av August Strindbergs »Hemsöborna«.

Med fem miljoner tittare och en enda TV-kanal gick hennes rolltolkning av Madame Flod rakt genom rutan. Många hade förväntat sig en barsk kärring med händerna på höfterna men Sif Ruud gav dem en ensam medelålders kvinna som älskade och längtade efter att bli älskad.

Det fanns något lekfullt i hennes spel. Hon sökte liksom efter sina repliker med ögonen, fick det att se ut som om de inte alls fanns nedskrivna på ett manus utan föddes inne i hennes huvud precis i det ögonblicket då de uttalades. Det hela byggde förstås på att hon hade stenkoll. Hon var dyslektiker, vilket hon var glad för. Det tvingade henne att läsa manus om och om igen, och varje gång var det någon ny betydelse eller någon ny dimension som avslöjade sig för henne.

Hon sa att hon aldrig hade varit rädd för döden, utan alltid för livet. Som liten flicka hade hon föreställt sig hur hon skulle bli kanske tjugo, trettio år och ställt sig frågan: »Hur ska jag våga leva så länge?«.  Men, som hon lakoniskt konstaterade när hon var en bit över nittio: »Det har ju gått …«

»Men döden ser jag fram emot som en befriare. Som den naturligtvis är, när den nu kommer. Jag hoppas att den inte kommer allt för sent.«

Stefan Westrin, frilansjournalist