”Dags att kasta ut domedagsprofeterna”
Pessimisten ses i dag som klok och intelligent, medan optimisten har blivit byfåne. Mest skadas de unga.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I en text i Dagens Nyheter skrev Maja Larsson nyligen att det ”är allmänt känt att de största och viktigaste upptäckterna redan är gjorda”. Hon reserverar sig visserligen för ”vissa saker” kopplade till rymden, världshaven och medicinen. Men när en tes om upptäckternas snara slut undantar universum, större delen av planeten och människokroppen finns skäl att misstänka att dödsrunan har skrivits för tidigt. För är det inte i stället så att AI skänker ny turbokraft åt upptäckandet? Addera till de generativa språkmodellerna deep learning som finner mönster i datamängder som ingen människa kan överblicka. Och reinforcement learning som ökar kunskapen genom att göra miljontals försök och simuleringar.
Tekniken har gått från det asiatiska brädspelet Go – länge ansett som omöjligt för datorer att ”knäcka” – till exempelvis proteinstrukturer och öppnar nya vägar inom läkemedel, matematik, energi och material- och neurovetenskap. Fälten korsbefruktas också av den nya tekniken. AI driver biologin, biologin inspirerar datavetenskapen och robotiken ger intelligensen armar och ben. Flaskhalsen kan snarare bli att hinna pröva alla nya spännande hypoteser – knappast att de tar slut.
Men syftet med att nämna DN-texten är inte att raljera utan att den är ett utmärkt exempel på en större kulturell egenhet i samtiden. Att förutspå stagnation, sönderfall och kommande katastrof har blivit ett av vår tids säkraste sätt att signalera intellektuell skärpa. Den som säger att vi står inför sammanbrottet – eller står och stampar på en historisk utvecklingsplatå – framstår som påläst, insiktsfull och vuxen. Och när domedagsprofeterna är väsentligt fler än utvecklingsoptimisterna, som de är i dag, blir uppgivenheten en framträdande kulturkraft.
Varför så många pessimister? Ett skäl är att vi människor är programmerade att uppmärksamma hot. Den som misstog ett lejon för en buske på savannen riskerade mer än den som gjorde motsatt misstag. Vår hotradar arbetar i symbios med mediernas klickvänliga katastrofrubriker, politikernas jakt på uppmärksamhet och önskan att framstå som problemlösare samt institutioner, som FN, som hellre överdriver en fara – corona, klimathoten – än anklagas för att underskatta den.
I geopolitiken finns samma mönster: Putin hotar Europa, Trump lämnar Nato, Kina tänker ta Taiwan. Hoten är verkliga, men motkrafterna också. Trots en lång gemensam landgräns har Ryssland efter nära fem år inte lyckats kuva Ukraina. Nato har på senare år expanderat, upprustat och ökat sitt värde som USA:s allianspartner. Taiwan är ett högteknologiskt fäste med havet som vallgrav och centrala allierade i sin kamp för fortsatt oberoende.
Debatten om AI följer samma nyanslösa princip. På måndagen ska tekniken ta alla jobb. På tisdagen göra oss dummare. På onsdagen utplåna hela mänskligheten. På torsdagen undrar samma samhälle – som mirakulöst överlevt onsdagens ragnarök – däremot varför vården fortfarande använder fax och produktiviteten står still.
Visst, snabbare och mer träffsäker forskning, bättre diagnostik, mindre administration och hjälp att hantera AI:s inneboende risker nämns ibland pliktskyldigt. Men uppsidorna tycks ändå dunsta bort i slutomdömet. Kvar står det seriösa folket och skakar oroligt på huvudet. Men när var världen egentligen mindre hotfull? Under kalla kriget? Världskrigen? Före demokratins genombrott när kungar styrde? När barnadödligheten var skyhög, farsoter skördade miljontals liv, levnadsstandarden var en bråkdel av dagens och till och med grannsocknens invånare betraktades med misstänksamhet? Domedagskulturen och bristen på perspektiv gör oss inte bara dystrare. De gör oss även sämre på att identifiera och lösa problem. För när allt beskrivs som akut blir det svårare att avgöra vad som verkligen är akut.
När varje politisk motståndare utmålas som ett hot mot demokratin urholkas begreppet. Och när institutioner bara belönas för att minimera synliga risker räknas inte kostnaderna för försiktigheten: företag som inte startas, behandlingar som inte testas, bostäder som inte byggs. Till sist får vi ett offentligt samtal där endast den sanktionerade oron får vädras.
Valrörelsen erbjuder inget motgift mot pessimismen. Väljarna anmodas att antingen välja det påstådda högskattehelvetet med åtföljande låg tillväxt eller det påstådda privatiseringshelvetet med åtföljande orättvisor. Trots att den praktiska skillnaden mellan blocken sannolikt är klart begränsad. Har något parti presenterat en trovärdig berättelse om vilket Sverige det vill bygga när nu teknik, geopolitik och ekonomi stöps om? Och om hur dagens brytningstid kan användas, inte bara överlevas?
Trots väljarnas rop på kursändring erbjuds ungefär samma färdriktning, möjligen med ny chaufför och annan färg på fondväggen. Särskilt märklig är kanske den borgerliga reträtten till defensiv skadebegränsning. Brottsligheten ska stävjas, bidragslinjen brytas och även många andra hot avvärjas. Gott så. Men läppbekännelserna om att frigöra kreativitet och göra det lättare för företagare klingar ihåligt när åtgärderna stannar vid pill i marginalen.
Inte bara Sveriges utan hela EU:s beslutsfattare tycks tro att innovation kan beställas, regleras och levereras efter en handbok och enligt tidtabell. Resultatet är lika förutsägbart som kontraproduktivt: kvävd skaparkraft, stagnation och efteråt antingen tystnad eller bortförklaringar.
När utvecklingen tämligen konsekvent beskrivs som farlig och skör är det lätt att sälja in mer kontroll för att minska otryggheten. Medborgarna accepterar sällan mindre frihet för dess egen skull, men sväljs lättare när ökade regleringar presenteras som enda skydd mot nästa katastrof. Riskhantering tycks ha blivit vår tids opium för folket – och är samtidigt ett ideologiskt självskadebeteende för högern. Det må lugna för stunden men det urvattnar borgerlighetens ideologiska grund och påskyndar Europas pågående projekt att reglera bort sina historiskt unika friheter och sin diversifierade särart.
Men allra mest svekfull är domedagsandan gentemot de unga. Inte konstigt att den psykiska ohälsan grasserar och barnafödandet rasar när vuxenvärlden ständigt upprepar att demokratin håller på att dö, tekniken hotar människan, klimatet kollapsar, ryssen knackar på dörren och att nästa generation kommer få det sämre.
Det betyder inte att unga ska serveras glättig och ounderbyggd optimism. Ödesproblem försvinner inte genom positivt tänkande – men de löses knappast heller genom negativt tänkande. Nej, vi står inte vid slutet av de stora upptäckternas epok. Tvärtom finns det all anledning att tro att vi står inför en innovationsexplosion. Ingen vet exakt vad som kommer att fungera. Det ligger i utvecklingens natur.
Med större bestämdhet går det däremot att hävda att Sverige och världen inte behöver fler professionella domedagsprofeter som bedövar initiativkraft och skaparglädje. Det som behövs är fler lösningsinriktade realister: människor som ser farorna utan att förblindas av dem, tar höjd för motkrafterna och påminner nästa generation om att framtiden inte bar är något som händer oss utan något vi bygger tillsammans.
Mark Brolin är geostrateg och författare. Han arbetar för närvarande på bokprojektet ”The Consensus Trap: Why Smart People Misread the World – and How to See More Clearly”.
***
