Budgetreglerna gör socialdemokratisk politik olaglig

Sverige har aldrig varit rikare, och statsskulden har betalats av, men till vilket pris? Socialdemokratin håller fast vid en onödig sparpolitik.

”Meanwhile in Sweden, central government debt hit pre-crisis levels – and record-lows – in October”, twittrade Swedbanks chefekonom Andreas Wallström den 27 oktober. Statsskulden är nu tillbaka på nivån före pandemin trots det som påstås vara ”oerhörda insatser” som krisbekämpning.

Sanningen är att Sverige egentligen fortsatt sänka sin statsskuld, som inte är någon skuld, utan en nettoförmögenhet. Ekonomen Lars Calmfors uttryckte det häromveckan: ”Offentlig sektor har en finansiell nettoförmögenhet (finansiella tillgångar minus skulder) på 27 procent av BNP.”

Ja, Sverige har större tillgångar än skulder. Att vi envisas med att tala om statsskulden gör att vi beter oss som en burgen villaägare med en betald kåk värderad till 14 miljoner som ständigt tjatar om lånet på 200 000 hen tog för att byta garagetak. Den bristen på proportioner döljer den stora förmögenheten och de enorma möjligheterna.

Sverige har aldrig varit rikare. Men budgetreglerna med överskottsmål, utgiftstak och den sammanhållna budgetprocessen satte hämsko på (social)demokratin. I praktiken gjordes socialdemokratisk politik av klassiskt snitt olaglig.

Som de två skarpsynta forskarna Niklas Altermark och Åsa Plesner visar i Katalys-rapporten ”Vi skär ner i välfärden för att försvara välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet” var idén om sådana budgetregler hoptotade av nyliberalismens fadersgestalter Friedrich von Hayek och Milton Friedman. Genom att göra låneinvesteringar otillåtna, sköts alla möjligheter i politiken till att finansieras med höjda skatter. Det skulle leda till minskad stat och mindre offentlig sektor. Tesen kan närstuderas i fallet Sverige som kraftigt minskat sin välfärdsstat. Skulle Sverige i år ta ut samma andel av ekonomin till offentlig sektor som 1990, hade den offentliga sektorn haft 350 miljarder kronor mer i år att röra sig med.

Statsskulden har betalats av, men till vilket pris?

Max Jerneck vid Handelshögskolan sågade i Aftonbladet sönder Magdalena Anderssons argumentation om de fyllda ladornas strategi som ett sätt att möta pandemin. Sparpengar i ladorna bygger inte välstånd. Det är arbete och investeringar som skapar rikedomar för ett land. Det vet de flesta ekonomer.

I veckan åker jag ner som ombud på den socialdemokratiska partikongressen. Partiledningen med Magdalena Andersson i spetsen har i sina riktlinjer och motionssvar avvisat att rucka på ramverket.

Medan Joe Biden fick igenom ett gigantiskt men nedbantat välfärds- och investeringspaket i USA:s kongress och ledande ekonomer och institutioner som OECD och IMF världen över ser behov av inte minst klimatinvesteringar, så avvisas detta hårdnackat av den svenska socialdemokratiska partiledningen. På kongressen kommer jag driva frågan om ett annat ramverk, anpassat för vår tids utmaningar, en statlig investeringsbank och en separat investeringsbudget i statsfinanserna.

Hur det går?

Det får vi se.

Men en journalist som gjorde bakgrundsintervju i förra veckan konstaterade att jag lät lugn. ”Ja”, svarade jag, ”det är inte min framtid som avgörs på kongressen, utan socialdemokratins”.

När finansministern visar slides lyssnar folk. De flesta vågar inte ifrågasätta. Men skillnaden mellan att byta ramverk eller inte avgör vilket land vi får.

Ett balansmål i kombination med en separat investeringsbudget skulle exempelvis kunna betyda att om regeringen beslutar att låneinvestera till det infrastrukturpaket på 799 miljarder kronor för 2022-2033, som Tomas Eneroth presenterade i april 2021, skulle cirka 60 miljarder årligen kunna frigöras till välfärdssatsningar. Ett nytt skuldankare på 50 procent av BNP, skulle inom ramen för EU:s budgetregler frigöra ytterligare 50-150 miljarder per år. Utan skattehöjningar och i ordnade former skulle vi plötsligt kunna ha svar på en rad svåra samhällsproblem.

Men det bygger på att socialdemokratin vågar kasta 1990-talet bakom sig. Hittills har inte partiet visat någon iver eller mod på den punkten. Istället kör finansministern sina powerpoints och visar att det inte spelar någon roll om vi lånar till klimat- och infrastrukturinvesteringar eller betalar dem över skattsedeln.

När finansministern visar slides lyssnar folk. De flesta vågar inte ifrågasätta. Men skillnaden mellan att byta ramverk eller inte avgör vilket land vi får.

Låt mig ge ett exempel. Ett par som ska skaffa barn och behöver köpa ett hus kan med Magdalena Anderssons argument strunta i att ta ett stort lån och köpa drömkåken och fylla det med barn. De kan lika gärna först spara ihop de pengar som behövs, det tar kanske 40-50 år, och sedan köpa huset. Ekonomisk spelar det ingen roll, menar finansministern.

Nej, men det som spelar roll är att för den där familjen blir det inget hus. Inget liv. Ingen framtid. En gång i tiden var det insikten om just den lilla skillnaden som förde socialdemokratin till makten.

Byt huset mot klimatinvesteringar som enligt FN måste göras nu, nyss. Inte i övermorgon. Ta segregationen, arbetslösheten, bristerna i välfärden, bristen på kapacitet i elnäten. Ta varje fråga som vart och ett av de 350 socialdemokratiska ombuden kommer driva på S-kongressen. Alla kräver de en större offentlig sektor, mer stat. Exakt det Friedman, Hayek och tyvärr, det smärtar att skriva det, i praktiken även dagens socialdemokrati vill stoppa. Investeringar att göra för en stat som vågar låneinvestera. Istället för att betala av på statsskulden medan skogarna brinner och barn som ramlat ur skolan fortsätter skjuta.

”De offentligfinansiella riskerna för Sverige framstår som små. Samtidigt finns stora behov av offentliga investeringar i såväl realkapital (inte minst för klimatomställningen) som utbildning (till exempel för bättre integration av utrikes födda). Det kan motivera en omprövning av ramverket med både ett högre skuldankare och ett mindre ambitiöst saldomål: man kunde rentav målsätta ett litet underskott i stället för nuvarande överskott på en tredjedels procent av bnp. Alternativt skulle lånefinansiering av offentliga investeringar upp till en viss nivå kunna tillåtas.”

Orden inte SSU:s, LO:s eller Reformisternas. De kommer från Lars Calmfors.

Sverige kan enligt honom ha ett organiserat underskott för just de framtidsinvesteringar som behöver göras och som skulle göra socialdemokrati möjlig igen.

Det var exakt det där som fick J. M. Keynes att utbrista till borgerliga ekonomer, varemot dåtidens socialdemokrater stod i opposition: I det långa loppet är vi alla döda.

Idag är de borgerliga ekonomerna keynesianer, medan socialdemokratin håller fast vid en onödig sparpolitik.

Jag är rätt säker på att vi inom kort får ett annat ramverk. PM Nilsson på Dagens industris ledarsida är inne på samma sak (5 september i år i texten Ett ekonomiskpolitiskt skifte). Risken är dock att socialdemokratin missar chansen och att det är en högerregering påhejad av SD som genomför det. Det öppnar för enorma möjligheter att sänka skatterna och ändå klara ökade välfärdskrav. De kan ta intryck av Storbritanniens Boris Johnson, som går vänster i den ekonomiska politiken för att behålla sina nyvunna arbetarväljare.

I det långa loppet är vi alla döda. Men socialdemokratins möjligheter att möta framtiden kan tyvärr ta slut mycket tidigare än så.

Text:

Toppbild: TT