Betraktelser från Almedalen – pedofilkartor och Åkessons ilska
Börjar det inte bli dags för SD att gaska upp sig lite? Viljan att ta fajten finns, men det blir en aning tröttsamt med de bittra harangerna.
Först rörde han sig från dödsskuggans dal, för fyra år sedan, mot ljuset. Sedan tappade han rösten.
Det var många ljusa sommarkavajer och solglasögon på de främsta raderna när Jimmie Åkesson talade i Almedalen. Sverigedemokraternas tal är antagligen det tillfälle då det är svårast att skilja den vanliga publiken från Säpo-vakterna. Viss ledning kan man få om man låter blicken sjunka till maghöjd. Skyddsvästar gör inget för midjemåttet, men de är plattare än vanliga kaggar.
I vad som kändes som en aningen nostalgisk kupp hade Thomas Stenström — den surmulne VM-låtmakaren — kallat till ”folkfest” med Greenpeace och ett antal artister för att konkurrera med Åkesson. Ett par-tre tusen tog sig dit och hade säkert trevligt. Inget tydde på att Åkesson saknade dem. Kanske fick folkfestarna höra VM-sången, men de som lyssnade på Åkesson fick i gengäld höra en lång lyrisk inledning om svensk fotboll, kryddad med minnen från 1994, då en femtonårig Åkesson fick pussas, tack vare Ravellis räddningar.
Idylliskt, men snart blev det giftigare.
Börjar det inte bli dags för Sverigedemokraterna att gaska upp sig lite? Viljan att ta fajten är det inget fel på, men det blir en aning tröttsamt med de bittra harangerna. Beskrivningen av läget för fyra år sedan som ”nattsvart” saknar förstås inte helt grund, men landet var trots allt inte helt i upplösning ens då. På förmiddagen föreslog Åkesson ”interaktiva pedofilkartor” och i talet ”medborgarveto mot tvångsblandning”. Och så slöjförbud på det.
Man begriper förstås ansatsen, men att gå runt och känna sig under ständig attack av pedofiler, stökiga invandrare och islamister ligger rätt långt från Taube. Det är ett alldeles särskilt och rätt förgrämt sätt att betrakta Sverige. Åkessons tal blev som ett lajvande av ”Här är den sköna sommaren”, där han både spelade den stackars trubaduren som börjar varje vers i solskensdur, och de potentater som skjuter ned hans glädje, eftersom krig och politik har fördärvat vår jord.
Kanske var det inte Visbys luft, utan den där ilskenheten som fick Åkesson att tappa rösten ett ögonblick.
Sverigedemokraterna är ett parti under utveckling. Här finns något att utveckla: en aning gott humör att lägga till kämpaglöden. Taube hittar trots allt lilla Karin i sista versen.
Johan Hakelius
