Åt vem ska hönsen värpa i höst?

Man vet att valrörelsen har kommit in på slutvarvet när en moderat utrikesminister, Maria Malmer Stenegard, puttar till sd-ledaren Jimmie Åkesson så att han trillar i Göta Kanal med hatt och allt.

Hur kul som helst, alla skrattar och det är bara Janne Loffe Carlsson som saknas.

Annat var det förr.

Allmänna val hålls den andra söndagen i september. Och för ett jämnt halvt sekel sedan, söndagen den 19 september, valde Sverige sin första borgerliga regering på 44 år, med fårbonden från Ramvik, Thorbjörn Fälldin som statsminister.

En lång svit av socialdemokratiska regeringar bröts därmed, och enstaka framträdande sossar, som till exempel Marita Ulvskog, har vittnat om känslan av statskupp.

Den känslan hade hon förmodligen fått redan 1973 – mandatperioderna var treåriga då – om det inte hade varit för ett par händelser i den valkampanjens sista dagar.

Kung Gustav VI Adolf dog bara några dagar innan valet, och en viss Jan Olsson fick för sig att råna en bank och ta gisslan vid Norrmalmstorg. Dessa händelser gav så rejält med landssorg samt fototillfällen och känsla av landsfaderskap för statsministern Olof Palme, att väljarnas vilja till nytt och fräscht tippade över till fortsatt knapp majoritet för det gamla vanliga.

I otrygga tider väljer man det tryggt invanda.

Men 1976 tippade valmanskåren till slut över till oppositionens fördel, och statskupp eller ej, socialdemokraternas långa maktinnehav tog slut.

Astrid Lindgrens samtida sannsaga om Pomporipossa i Monismanien – om hur staten i vissa fall tillät sig ta ut mer än 100 procent i skatt på inkomster – gjorde förstås sitt till.

Men i grunden för de borgerliga partiernas framgångar, såväl 1973 som när de fick majoritet 1976, fanns kärnkraftsfrågan, den tidens stora debattämne.

Den frågan gjorde Centerpartiet, landsbygdsrörelsens politiska gren, till att bli största borgerliga parti, och den bar Thorbjörn Fälldin och hans borgerliga kollegor till taburetterna.

Det hjälpte inte Palme att han sopade golvet med Fälldin i den avslutande partiledaredebatten, snarare tvärtom. Palme sopade så effektivt att uppfattades som arrogant. Så även om Fälldin förlorade debatten tog han hem sympatierna.

Man flyttar inte så lätt på en bondgrabb i rutig skjorta, leriga stövlar och snugga i näven.

Att de två övriga borgerliga partierna, Folkpartiet och Moderaterna, inte var lika sugna på att lägga ned kärnkraften, vilket senare gav upphov till slitningar i ministären, är en annan sak.

Moderatledaren Gösta Bohman – apropå inget annat än att det var en annan tid – poserade gärna med båtmössa på skulten och en slidkniv i bältet. Tänk Ulf Kristersson med slidkniv och båtmössa. Nej, just det. Tänk någon vem som helst av dagens partiledare med snugga i näven. Och om nu någon av dem eventuellt nyttjar tobak, är det i smyg och med kravmärkt flytväst på.

Ja. det var en annan tid. Att knuffa andras partiledare i sjön – otänkbart.

Man kan tycka att kärnkraften vid det här laget borde ha avverkats som politiskt trätoämne, men den skär fortfarande som en het kniv i debatten. Och även om den förmodligen inte kommer att avgöra vilken sida som får majoritet i årets val, kan den bli nog så knepig för Magdalena Andersson, om hon – som det verkar – får talmannens uppdrag att bilda regering.

Det folkliga motståndet mot kärnkraften finns ju numera inte bara som parti i riksdagen – Miljöpartiet – det är också en mandatmässig förutsättning för att (s) ska kunna flytta in i Rosenbad, i Sagerska palatset och inte minst på Harpsund.

Det ska bli intressant att följa hur socialdemokratin tänker lösa den knuten.

Men Folkpartiledaren då, för att avsluta tillbakablickandet.

Per Ahlmark, liberalen av de tre som ledde den borgerliga ”statskuppen” för 50 år sedan, kom väl mest i skymundan av de mer färgstarka Fälldin och Bohman.

Ahlmarks enda egentliga avtryck som statsråd, som arbetsmarknadsminister i alla fall, var hans ord till stackars arbetslösa, att önska dem ”Lycka till”.

Praktisk politik var inte Per Ahlmarks starkaste gren.

En sista flyktig tanke bara.

Vad händer med de harpsundska hönsen vid ett eventuellt regimskifte? Får de fortsätta att trevligt leverera frukostägg till statsministerparet, vilka de nu blir, eller blir det knalltransport till Fållökna (i bästa fall)?

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist