Burnham kan snabbt tvingas till nyval

Inom några veckor väljs Andy Burnham till ny Labourledare och tillträder efter det, den tjugonde juli som premiärminister i Storbritannien. Redan innan det ens har hänt har han hamnat under ett besvärande tryck som kan underminera hans ställning.

Mannen bakom verket är Simon Case, numera Baron Case, of Fairford in the County of Gloucestershire. Case har varit chef för den brittiska statsförvaltningen och tjänstgjorde under sex premiärministrar, innan han förra året adlades och tog plats som oberoende ledamot i det brittiska överhuset.

Från den horisonten har baronen utvecklat sina tankar om varför Andy Burnham – enligt hans eget synsätt – saknar mandat att genomföra det han har tänkt sig. Skälet är enkelt: han kommer att ta över efter Keir Starmer utan att ha blivit vald av det brittiska folket.

Historiskt finns det exempel på både och. När Gordon Brown efterträdde Tony Blair 2007 avstod han från nyval, tre år senare förlorade han det ordinarie valet till David Cameron som bäddade för Brexit. 2019 gjorde Boris Johnson tvärtom, gick till val efter bara några månader – och vann en enkel och klar seger.

Andy Burnhams väg mot makten vilar på att han vann ett fyllnadsval i mitten på juni. På riksplanet räcker inte det för politisk legitimitet, tycket baron Case. ”Burnham måste vara ärlig mot allmänheten och utlysa ett tidigt val.” Om han inte gör det har han ”en mycket svår balansgång” framför sig.

Med det hamnar Andy Burnham under politisk press. Tidsgränsen för brittiska val är fem år efter det förra valet. I teorin sitter Burnham säkert till augusti 2029. Baron Case anser ändå att ett nyval är ”oundvikligt” på grund av att Labour vann valet 2024 på ett annat politiskt program än det Burnham har för ögonen.

På måndagen kommer Andy Burnham att hålla sitt första stora tal som tillträdande premiärminister.

Siktet är inställt på en tioårsplan för att förändra Storbritannien: förbättra levnadsstandarden över hela landet, bekämpa arbetslösheten och öka investeringarna i infrastruktur. Planen är att genomföra ”den största maktöverföringen i modern tid” genom att flytta pengar från centrala budgetar i regeringskvarteren i London till regionala myndigheter.

För att lyckas med det krävs ett långvarigt maktinnehav och det är inte säkert att Burnham tänker lyssna på baron Cases goda råd om att i närtid möta väljarna öga mot öga. Att skaffa sig det folkliga mandatet kan bli en dyrköpt historia. 

När han vann fyllnadsvalet i Makerfield fick han hela 54,8 procent av rösterna mot 24,5 för den främste utmanaren från Nigel Farages Reform UK. Övriga partier var chanslösa. De konservativa stannade på katastrofala 2,2 procent. Burnham har alltså visat att han kan vinna. Gör han ett försök på nationell nivå är det inte säkert att det upprepas. Förutsättningarna är helt annorlunda.

I det förra valet för två år sedan sopade Labour banan med de konservativa, med 411 mandat mot 121 i parlamentet och övriga långt på efterkälken. Reform UK orkade bara med fem mandat. Keir Starmer fick det blytunga mandat som Andy Burnham saknar. Trots det gick det åt pipsvängen.

Starmers misslyckande har vänt upp och ner på den politiska spelplanen. Reform UK har seglat upp som det största partiet med 26 procent, före de konservativa (19), Labour (18), de gröna (15) och Liberaldemokraterna (13), enligt Politicos Poll of Polls. Reform UK skulle vinna ett val, men utan att nå erforderliga de 326 av 650 mandat som krävs för egen majoritet i parlamentet. 

Labour beräknas tappar kring 250 mandat. Andy Burnham är mer populär än Starmer och det kan dämpa raset. Ett alternativ efter valet är en koalition med liberalerna. Medarbetare till Burnham har redan ventilerat den tanken.

Lyckas Reform UK rida vidare på missnöjesvågen mot Labourpartiet har man likväl en chans att ta hem spelet i ett val. Andy Burnham riskerar att sopas bort från regeringsmakten innan han hunnit packa upp flyttkartongerna på 10 Downing Street.

Burnham vill förstås slippa annonsera ett snabbt nyval. Ändå kan han tvingas att ta just det steget. Baron Case har starka argument – och har kastat första stenen.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent